Vilken resa. Vilket firande. Kanske var det i år som Svenska cupen fick sitt riktiga genombrott? [the_ad_group id="568"] Elva poäng på åtta matcher i Allsvenskan är i ärlighetens namn inte mycket att hänga i granen för en klubb av Hammarbys storlek. Majoriteten av säsongen återstår, men hittills har seriespelet inte varit bra nog. Tur då att cupen finns, för vilken resa som det blev. När Richard Magyar satte in sin vansinnestackling mot Eric Kahl kändes det som en vändpunkt i derbyt mot AIK. Hammarby ledde visserligen med 2-1 och hade gått vidare från gruppen även med ett kryss, men den typen av hjärnsläpp har en tendens att bli avgörande. 64 minuter hade gått när Magyar fick sitt röda kort. Elva minuter senare kvitterade Sebastian Larsson på straff och med Stefan Billborns derbysvit mot AIK i färskt minne var det på väg att tippa över till bortalagets fördel. Men så blev det strul vid ett AIK-byte och plötsligt hade Gustav Ludwigson galopperat in 3-2. Gruppsegern var klar, firandet tog vid, men sedan slog coronan till. Kvartsfinalen mot Trelleborg sköts visserligen upp, men det var ett rejält sargat hemmalag som mötte upp till matchen på Tele2 arena. När TFF kvitterade till 1-1 i den 87:e minuten låg mina pengar på bortalaget, jag trodde helt enkelt inte att Bajen skulle orka. Men så kom förlängningen och Gustav Ludwigson, som hittills aldrig varit trött i sitt liv, löpte gladiatorgatlopp fram till 2-1. Av bara farten gjorde David Accam 3-1 och så hade Hammarby två vilodagar innan Djurgården – som dittills hade krossat allt motstånd – väntade i en derbysemifinal. Sällan har oddsen varit så tydliga inför ett derby. Bortsett från DIF:s mentala derbyknutar var det svårt att hitta några argument till varför Bajen skulle gå vidare. ”Om inte Djurgården vinner nu så kommer de aldrig... ” löd mantrat på Fotboll Sthlms redaktion och efter fyra träffar i virket under första halvlek kändes som att ödet var inblandat på något vis. För det var, otroligt nog, Hammarby som ledde sedan Mohammed Aziz Ouattara gjort mål med… ska vi säga ljumsken? I andra halvlek orkade DIF inte mobilisera, de var ett uppenbart slaget lag trots att de borde vara så mycket fräschare än sina motståndare. Men ibland spelas fotbollsmatcher lika mycket i huvudet på spelarna som i benen och för många djurgårdare blev det till sist bara kortslutning. Samtidigt: att Hammarby höll undan var snudd på en bragd. Givet omständigheterna var det en av de mest imponerade derbyinsatserna som jag har sett. Och finalen… ja, den har ni just sett i all sin dramatik. Nu har det gått några dagar, men när man hör sig för i Bajenkretsar och scannar av sociala medier märker man att ruset forfarande sitter i. Det här var stort, snudd på omvälvande, för Hammarby som nu har dubblat sin titellista på herrsidan. Scenerna utanför Tele2 arena och på Södermalm efter finalen är redan klassiska i all sin galenskap. (Lämpliga eller olämpliga? Förmodligen både och.) Själv följde jag spektaklet på avstånd, men det var svårt att inte ryckas med, och jag funderade efter ett tag på om det här var året då cupens status förändrades en gång för alla, att firandet kommer smitta av sig till framtida vinnare. Svenska cupen har varit en b-turnering så länge som jag kan minnas, men sedan upplägget ändrades för några år sedan har intresset successivt växt. Formatet tycker jag är utmärkt med gruppspel inför seriestart, final i maj och den snabba vägen ut i Europa för vinnarna. Det enda som jag skulle vilja ändra är på är att ha en fast finalarena. Att spela med hemma- och bortalag i finalen tycker jag att man bör undvika på högsta nivå. Men det är alltså det enda, och firandet ser jag som ett gott tecken för svensk fotboll, även om det är lätt att förstå varför det blev SÅ vilt den här gången. Det var ju rätt många som väntat länge på just denna dag.

Följ Fotboll Sthlm i sociala medier

Create a free account, or log in.

Upgrade your subscription