Oskar Månsson: Berättelsen om när Bajen var först på riktigt

Författarna bakom boken Hösten 70 vill gå bortom myten – men landar i att myten mest hade rätt.
Oskar Månsson läser en bok om när läktarkulturen förändrades.

Annons

Vilket år grundades Hammarby: 1889 eller 1897?
Varför sjunger supportrarna om Tidaholm?
Varifrån kommer smeknamnet Bajen?
Hur uppstod marschen till premiären?
Vilka anekdoter om Nacka är sanna?
Stämmer det att Kennedy sänkte en öl mitt i ett målfirande?

Well, den sista frågan kan vi nog gemensamt svara ja på, men i övrigt kräver frågorna både eftertanke och efterforskning, hur enkla de än kan te sig vid en första anblick. Det är ju så som det funkar med Hammarby, landets sannolikt mest mytologiserade idrottsförening.

Förmodligen är det därför som det producerats så mycket intressant populärkultur knuten till klubben genom åren. I Hammarby handlar berättelsen sällan om resultat och tabeller, utan om ett sammanhang där identiteten, motvinden, ölen och galenskapen är så mycket viktigare.

Det senaste tillskottet i raden av Bajenböcker heter Hösten 70 och är skriven av Jonas Cederquist och Magnus Hagström, två profiler i Hammarbykretsar som ständigt hittar nya Södermalmskällor att ösa ur.

Boken handlar om fotbollssäsongen 1970. För en kalenderbitare framstår valet som lite udda. Hammarby gjorde visserligen en bra säsong, framförallt avslutade man mycket starkt, men femteplatsen i Allsvenskan som sådan betydde inget särskilt.

En inbiten bajare vet dock precis vad hösten 70 står för.

Det var då som Bajen var först – på riktigt. Det var då som läktarsången, och de första stegen mot supporterkulturen som vi känner idag, tog fart. Eller tog fart och tog fart: det gick ganska segt till en början. Cederquist och Hagström har träffat några av pionjärerna, som då var i 20-årsåldern, som berättar att det krävdes en del öl innanför västen innan de vågade ta ton. Planerna på att sjunga som de engelska supportrarna på tv realiserades först efter ett par försök vid hemmamatcher. Flopprisken var uppenbar. Skulle det bara upplevas som märkligt? Töntigt? Cringe, som dagens 20-åringar kanske hade sagt.

Men så kom julimötet mot serieledarna Åtvidaberg där Tom Turesson satte 1-0 i slutet av första halvlek. Mitt i måljublet stämde ett gäng upp i den där Na-na-na-na, na-na-na-na, he-e-ej – Hammarby!-ramsan som man övat på. Mottagandet blev… lite blandat, mest förvånat kanske, men sången fick fäste under hösten då Hammarby hittade en oväntad formtopp och klättrade rask genom tabellen, samtidigt som en ny slags symbios mellan spelare och åskådare växte fram.

Hösten 70 är en fin och läsvärd bok för alla som gillar Hammarby eller bara fotbollshistoria i största allmänhet. Författarna skriver i förordet att de vill ta sig bortom myten – hösten 70 är sannerligen mytologiserad – men landar i slutändan i att myten faktiskt stämmer rätt väl, vilket backas upp när fotbollsforskaren Torbjörn Andersson intervjuas i ett av de sista kapitlen.

Boken är också en påminnelse om hur annorlunda saker och ting var, trots att vi inte vandrat SÅ långt tillbaka i tiden. Södermalm och delar av Söderort var ruffigt och hårt – det var Knivsöder och Krökarängen – och spelarna var mest som vem som helst som satt på Kvarnen och snackade. Fotbollen, påverkad av den allmänna ungdomskulturen, befann sig i en brytningstid. Vissa supportrar ville sjunga istället för att applådera. Spelarna hade bytt prydliga sidbenor mot långt hår och polisonger och mål firades på ett sätt som Hammarbys starke man, den konservative Sten ”Stabben” Ahlner, inte alls uppskattade.

”Att stora starka pojkar faller varandra ömt om halsen och kramas ser inget vidare manligt ut. Man måste uppträda som karlar och det räcker med en rejäl handtryckning till målskytten. Tänk om man höll på så där i handboll, det skulle bli rena orgierna” dundrade Stabben i pressen.

Sten ”Stabben” Ahlner hade även som vana att i egenskap av speaker läxa upp åskådare som betedde sig olämpligt, får man lära sig i boken.

När jag läser Hösten 70 är det svårt att inte bli en smula nostalgisk – även om det var långt före min tid – med tanke på Allsvenskan 2020 där ljudet av tystnaden från läktaren lagt ett dystopiskt filter över varenda match. För min del räcker det att tänka tillbaka på någon av de senaste säsongerna där läktarfesterna har avlöst varandra med vild stämning, sånger och fascinerande tifokreationer. Inte mycket från de åren påminner om Söderstadion 1970 om vi ska vara ärliga, men sambandet är inte sökt.

Apropå dystopi: När jag bläddrar i boken funderar jag också på om vi snart kommer att sätta punkt för en 50-årig era. Med tanke på myndigheternas offensiv mot klubbar och supportrar tyder mycket på att svensk fotbolls nästa stora strid kommer att stå om ståplatsens vara eller icke vara. Om fotbollsrörelsen förlorar den matchen kommer vi kanske se tillbaka på åren från 1970 till idag som en annan tid att prata nostalgiskt om.

Tiden då läktarna gungade.