Hade vi haft publik på Hammarby-Mjällby hade underhållningspoängen blivit högsta möjliga. Sex mål, svängigt spel och en bindgalen sportchef – what's not to like? [the_ad_placement id="under-ingress-hammarby"] Jag gillar matcher när man på förhand vet förutsättningarna, men där det ändå är svårt att tippa. Det här var en sådan. Bortalaget gick för en 5-3-2-formation. Man skulle ligga lågt med hela laget, man skulle vara tajta, man skulle kontra så fort man fick chansen och hitta ytorna bakom Bajens mittfält. Som partner på topp hade Mjällby valt den snabbe Mamudo Moro istället för boxspelaren Jacob Bergström bredvid skyttekungen Moses Ogbu. Så fort man fick bollen skulle det vara raka vägen mot mål. Hammarby satte allt på ett kort. För om man spelar Darijan Bojanic och Aimar Sher på centralt mittfält har man bestämt sig för att försöka att dominera matchen så pass att man helt enkelt inte behöver försvara särskilt mycket. Att det blir så mycket av det goda att det onda inte spelar någon större roll. De centrala frågorna ur ett hemmaperspektiv var därmed två på förhand: Skulle Hammarby få tillräcklig fart på boll och ben för att luckra upp motståndet? Skulle Hammarby slippa att hamna i utsatta lägen när Mjällby vann boll? Den första frågan fick vi ett rungande JA på till en början. Hammarby inledde i ett ursinnigt tempo och gjorde 3-0 på 12 hysteriska minuter. Samtidigt gjorde Mjällby bort sig tre gånger om med tre grova individuella misstag. En sämre start på en match går knappast att göra och med sådana bommar spelar det ingen roll om man spelar 5-3-2 eller 2-3-5. Själv såg jag den här matchen på teve men enligt min kollega på plats var Mjällbys sportchef Hasse Larsson bindgalen på läktaren där han satt och vrålade ut sin frustration. Bland mycket annat ifrågasattes den assisterande domarens nykterhet. Men 3-0 var det alltså efter att Gustav Ludwigson bankat upp ett närskott i taket, Aron Johannsson fått ett mål till skänks och Ludwigson krigat in en boll med axeln. Hammarby hade gått på knock som vore det 2019 igen. Därefter fick vi ett delsvar på den andra frågan. Jag vet faktiskt inte vad som gick snett, det får Stefan Billborn analysera i efterhand, men att släppa Mamudo Moro fri från 60 meter är egentligen det enda som man ska undvika i försvarsspelet mot honom. Moro är ingen stor fotbollsspelare, men i ren löpkapacitet har han få övermän i Allsvenskan och ett tursamt motlägg senare stod det 3-1. Andra halvlek var något jämnare, det svängde fram och tillbaka och var faktiskt… riktigt underhållande. Det slog mig plötsligt hur lätt det är att glömma bort den aspekten av spelet i år. Hade det varit en match inför 20 000-25 000 åskådare hade publiken levt sig med i varenda löpning och förmodligen skrikit fram hemmalaget till ytterligare något mål. Framförallt hade Tim Söderström fått stående ovationer, för Tim var matchens bästa spelare samtidigt som han mötte matchens sämsta spelare, dansken Martin Spelmann, på sin kant. Ja, jisses vilken överkörning som det blev i korridoren. Söderström krönte sin insats med en soloprestation till 4-1 innan David Batarero prickade rätt med ett kliniskt långskott till 4-2. Där och då fanns det nog en liten Bajen-farhåga om att det skulle bli svettigt på slutet, men Mjällby hade inte energi eller kunnande, eller både och, för att skapa det där extra trycket. Eftersom jag vid åtminstone tre tillfällen under säsongen skrivit krönikor om att ”snart lossnar det för Bajen!” låter jag bli att göra några framtidsprognoser den här gången, men jag kan i alla fall konstatera att Hammarby gjorde en fin insats idag. Spelet var inte felfritt, men vi fick en påminnelse om vilken oerhörd högstakvalitet som ligger och lurar i det här laget.

Följ Fotboll Sthlm i sociala medier