[the_ad_placement id="under-ingress-hammarby"] Det gör ont som satan att tacklas på konstgräs. På min tid kunde det vara ren tortyr, i alla fall när man spelade på den gamla (äldsta?) sortens konstgräs av balkongmatta-modell. Det allra värsta underlaget från min uppväxt fanns på Klostergårdens IP i Lund. Jag minns särskilt ett skavsår över lår och knä som jag säkert gick runt med i en månad, infekterat och jävligt, ett eget ekosamhälle av bakterier, som jag fått efter en våghalsig tackling i någon pojklagsförsäsongsmatch. Nu har konstgräset som bekant utvecklats en del sedan 90-talet, men man ser sällan spelare som glidtacklar på plast. Framförallt beror det på att bollen rullar för fort för att det ska vara lönt – försvarsspelet längs med marken handlar mycket om att styra motståndarna – men en faktor är nog också att det gör ont. Mycket smärta för besväret. Så visst drog man på smilbanden när Kalle Björklund, 21, kom i full fart och slängde sig med högerbenet först med perfekt tajming på Tele2 arenas stumma underlag. Kalle, som är skolad i den spanska fotbollen, är knappast en typisk representant för sin generation, men med tanke på släktskapet kunde spelstilen inte vara mer naturlig. Jocke Björklund var ju glidtacklingarnas kung. Ingen behärskade konsten att komma bakifrån i full fart, kasta sig kvickt ner och peta undan bollen med en lång tå som han gjorde. Ofta följde motståndarna med av bara farten, men för det mesta var Jocke etta på bollen, oavsett om han spelade i Tippeligaen, Serie A eller landslaget. Jag tycker att Jockes karriär är rejält underskattad så här i efterhand. Han nämns sällan bland de stora – och är något av en doldis i 94-gänget – men har en respektingivande meritlista. Som 17-åring spelade han i Allsvenskan för Öster. Som 21-åring var han ordinarie i hemma-EM 1992 där Sverige slog ut England och Frankrike innan man rök mot tyskarna i semin. 1994 var han på nytt förstavalet bredvid Patrik Andersson genom hela VM-turneringen. På hösten samma år var han med om att vinna sin CL-grupp före Manchester United och Barcelona med IFK Göteborg – det var andra tider då – innan äventyret snöpligt tog slut med en bortamålsförlust i kvartsfinal mot Bayern München. Utlandsåren var många och framgångsrika. Han spelade i Valenica under tre säsonger när de var ett av världens bästa lag. Han var med om att slå Real Madrid med 6-0 i en semifinal i Copa del Rey. Mot slutet av karriären hamnade han i konflikt med landslagsledningen, men när han la skorna på hyllan 2005 var meritlistan minst sagt imponerande. Jocke var en utpräglad försvarsspecialist. Han var påtagligt begränsad med bollen, lämnade oftast bara över den, men var resolut, följsam och snabbare än någon annan svensk mittback som jag har sett. Att försöka rycka ifrån honom i djupled var snudd på lönlöst, inte minst med tanke på de patenterade glidtacklingarna. När jag gjorde en intervju med Jocke för ett par år sedan pratade vi en del om likheterna mellan honom och Kalle. Det tjafsades om vem som var snabbast (till sist fick Kalle ge med sig) och vem som var bäst med boll (här var nog båda överens om att Kalle var bättre) men parallellerna var uppenbara. Kalle spelade också seniorfotboll i ung ålder, i det här fallet i den spanska fjärdedivisionen. De två senaste åren har förstörts av en korsbandsskada, men när han äntligen fick chansen i Hammarby tog han den direkt. Det ska sägas att Varbergs Bois rotationselva på hemmaplan var ett rätt behagligt motstånd att göra debut mot, men Kalle gjorde i alla fall en fin insats. Inget lämnades åt slumpen av den nye försvarsspecialisten. Vid sidan av Kalle gjorde även Aimar Sher debut från start. Sher är en underbar lirare med en stor framtid, och i bästa fall var det här startskottet på en efterlängtad ungdomsrevolution i Hammarby. Facit de senaste tio åren är rakt igenom nedslående när man utvärderar talangproduktionen i klubben, men mycket tyder på att något stort är på väg att hända. Det vimlar faktiskt av potential i den yngre leden.   Min kollega Ludwig Persson gjorde exempelvis en talanggenomgång för ett par veckor sedan där han tog upp 14 namn som han var extra intresserad av. 14 alltså. Nu kommer inte alla slå igenom i Hammarby – och vissa kommer kanske inte ens få särskilt lyckade karriärer – men en del av dem kommer med stor sannolikhet att göra det. Däribland Aimar Sher och Kalle Björklund. Nya tider i Bajen, med andra ord. LÄS MER: ”Pappa är snabbast” – Fotboll Sthlm möter Jocke Björklund LÄS MER: Talangkollen Hammarby: ”Han är redo att slå igenom i Allsvenskan”

Följ Fotboll Sthlm i sociala medier

Create a free account, or log in.

Upgrade your subscription