Knallskottskastande grabbar saboterade ett derby med 28 000 åskådare vars avslutning sköts upp till en annan dag.
Dessvärre har efterspelet blivit nästan lika tröttsamt förutsägbart.
Annons
Hammarby vann derbyt mot Djurgården med 2-0 och fortsätter på en säsong som, givet klubbens omtag i vintras, allt mer liknar en succé. Europaplatsen ser ut att grejas, ekonomin har stärkts och laget befinner sig i en utvecklingsfas.
Fler vinnare än så blev det inte, för känslan efter såväl del I som del II av derbyt var att fotbollen förlorade. Om man gillar kaos och kravaller och skiter i det som följer blev man kanske nöjd, men annars kommer ingen flytta fram positionerna. De engagerade supportrarna runtom i landet tappar trovärdighet, andra besökare kan drabbas av inskränkningar, klubbarna påverkas ekonomiskt och ligaförening, förbund och myndigheter får lägga tid på saker som de verkligen inte vill, för nämna några saker.
Själv tycker jag att det mest deprimerande var att vi var många som redan på förhand anade vad som skulle hända om Djurgården var på väg att förlora. Som supporter till en svensk klubb har du möjlighet att påverka. Du kan motionera eller höja din röst på det årliga medlemsmötet eller kalla till ett extra sådant om du får med dig ett gäng. Eller så knallar du ner på träningsanläggningen och pratar med huvudpersonerna öga mot öga. Ändå finns det en klick som hellre kastar knallskott om de inte gillar vad de ser.
Ovanstående problembeskrivning tror jag att de flesta kan skriva under på. Annat är det vad gäller den andra delen av diskussionen, för det finns en sak till som måste ingå. Mellan delarna finns ingen motsättning, det finns inget antingen eller. Det må vara en självklarhet för de flesta får man hoppas, men det behöver likväl påtalas.
För det går inte att komma runt beslutet om att skicka hem publiken om man ska förstå vad som hände och vad man kan lära sig. Johan Lindvall från Svensk Elitfotboll klarade av att hålla båda tankarna i huvudet när han kommenterade saken, medan Fredrik Reinfeldts uttalande på förbundets hemsida var ensidigt, vilket blir märkligt när man ska företräda fotbollens intressen. Vi får väl se om förbundsordföranden vidgar perspektiven när han behagar att kliva fram.
Att låtsas som att man inte förstår varför Polisen känner sig manade att agera vore ohederligt – även om jag tror på helt andra typer av lösningar – men tajmingen var sämsta tänkbara. Sällan har läget förefallit så kontrollerat på ett 08-derby som i just den stunden. På säkerhetsmötet på arenan kom man fram till att det var grönt ljus, men någon högre upp i polishierarkin bedömde saken annorlunda.
(Vem som har tagit beslutet och hur underlaget såg ut vet vi inte, då Polisen fortsatt inte har svarat på våra frågor.)
Det hade spårat ur när DIF-grabbarna på sitt utstuderade vis hade kastat banger efter banger, men därefter försvann de kvickt. Många andra gjorde samma sak och kvar fanns en djurgårdssektion som var halvtom och som saknade alla som ville ”markera”, vilket brukar innefatta de mer hårdföra supportrarna. De var helt enkelt inte där längre. Återstoden av arenan bestod av bajare som var på väg att vinna ett derby och varför de skulle gå över gränsen var svårt att föreställa sig. Dessutom hade vi haft en lång paus som hade kylt av.
DÅ kom ironiskt nog beslutet om att tömma arenan. När delar av publiken vägrade gå hem följde nästa absurditet då arrangemanget inte längre var ett arrangemang och ansvaret hade gått över från arrangör till polis – som inte hade en plan för hur de skulle få folk att lämna.
Jahopp, vad gör vi nu då? Någon som har tänkt på det? Spela klart matchen en annan dag…?
Kombinationen blev den värsta möjliga. Själva fundamentet för fotbollen, den sportsliga rättvisan, påverkades samt ett möjligt incitament för stökiga supportrar att gå över gränsen skapades. Kriminella gäng och syndikat som sysslar med matchfixning följde säkert också skeendet med nyfikenhet.
I den efterföljande offentliga debatten har emellertid beslutet ofta försvunnit. Jag ska inte trötta ut er med alla proffstyckare som yrvaket ryckt ut, men när ministrar som Ulf Kristersson, Gunnar Strömmer och Jakob Forssmed har uttalat sig hamnar fokus på läktarkaoset medan det andra inte kan värderas.
– I första hand bör man rikta ilskan mot de supportrar som återkommande och utstuderat ägnar sig åt detta och göra mer för att komma tillrätta med det. Sen kan man alltid ha olika åsikter om enskilda beslut. Jag konstaterar att polis på plats gjorde bedömningen att arrangemanget inte kunde genomföras på ett tryggt och säkert sätt. Det är inget som jag tänker överpröva, sa socialminister Forssmed exempelvis till DN.
Som politiskt budskap kan man förstå att det är svårt med komplexitet. Vad man kan och bör lägga sig i som minister är också en balansgång men den sammanlagda och förlängda effekten blir en fördumning när en vital del utelämnas. Själv hade jag gärna haft en debatt om fruktbara metoder för att förbättra säkerhetsläget som utgår från självrannsakan och framflyttade positioner hos supporterkollektivet och fokus på hur man effektiviserar den så kallade exkluderingsstrategin där individuell lagföring är i fokus. Lite talar dock för att vi kommer dit i år. Tvärtom tror jag att diskussionen tar steget tillbaka till grävda skyttegravar.
