Jacob Une Larsson i guldtårar: ”Högsta, högsta drömmen”

När Djurgården kom till omklädningsrummet efter slutsignalen började det gå upp för Jacob Une Larsson vad laget hade gjort.
Tårarna ville aldrig ta slut.
– Det är en barndomsdröm som slår in, säger 25-åringen.

Annons

Efter det vilda firandet på Östgötaporten åkte Djurgården hem till Stockholm för att fortsätta festligheterna. Guldfesten ägde rum på Fotografiska museet på Stadsgårdskajen där Djurgårdens spelare och ledare vimlade runt med sponsorer, supportrar och journalister.
När Fotboll Sthlm pratar med Jacob Une Larsson har han precis gått av scenen för att lyfta bucklan ytterligare en gång med sina lagkompisar. I bakgrunden spelas We are the champions vilket har fått det att klarna ytterligare lite för 25-åringen. Ja, det är på riktigt. Djurgården vann.
– Jag har inte kunnat ta in det. Det har bara varit känslor. Nu är smältningsprocessen igång lite i alla fall, säger Une Larsson och ler.
Det var många tårar efter matchen?
– Det bara kom. När man börjar tänka på allt jobb och slit som man har lagt ner sedan man var fem år gammal. Och för mig var det den högsta, högsta drömmen att vinna SM-guld med Djurgården. Jag har liksom inte våga förhålla mig till det, jag har inte vågat dra in mitt supporterskap i uppladdningen och den bubbla som man har befunnit sig i.
– Men efter matchen svallade det bara över. Jag sa redan när jag skrev på för Djurgården att det var en barndomsdröm, men det här var ett steg till. Att ta SM-guld är också en barndomsdröm som slår in.
Så det sjönk inte in på slutsignal?

– Det kan jag inte påstå. Jag var så otroligt fokuserad på matchen och när det blåstes av var det någon sekund där jag inte fattade vad som hände. Sedan vällde alla in på planen. Vad fan har vi ställt till med, liksom? Att vi hämtar ikapp det där jävla 0-2-underläget, att det blev så filmiskt.
Ja, ni fixade dramatiken.
– Just att det levde inför den sista omgången med tre lag gör det bara starkare. Hade vi vunnit med 3-0 mot Norrköping, städat av dem bara, hade vi förstås varit glada men känslorna efteråt hade nog inte varit lika starka.

Jacob Une Larsson i tårar på Östgötaporten. Foto: Oskar Månsson

Är alla i din familj djurgårdare?

– Ja. Allra mest farsan skulle jag säga. Jag vet inte hur länge som han har varit det, men så länge som jag har varit med i alla fall. Vi var på Stadion och såg några matcher när jag var liten. Jag har suttit och tittat på VHS-band från guldåren och nu slog det mig att jag kommer att göra årssammanfattningar och sånt i framtiden. Det känns helt sjukt. Förhoppningvis kommer jag vara en förebild för andra.
Vad minns du från gulden 2002, 2003 och 2005?
– Man minns små glimtar. Babis Stefandis klack (förspelet till Andreas Johanssons 2-0-mål 2002 mot Elfsborg). Det var många sköna namn då. Niclas Rasck, Patrik Eriksson-Ohlsson. Stefan Bärlin som skadade sig vid ett målfirande. Det är sådana detaljer som sätter sig.
Har ni gjort er nu för kommande årskrönikor?
– Jag tycker det! Media och dokumentärfilmarna ska ha sitt. Jag tycker inte att vi kunde ha skapat ett bättre drama.

Foto: Bildbyrån