Tävlingssäsongen närmar sig. Men var står Djurgården? Adam Lannebo samlar intrycken från Gran Canaria och går igenom trupphierarkin. [show_ad id=3] Djurgården är nyligen hemkommet från Gran Canaria. Efter knappt två veckor av intensiva fotbollspass, löpning, gym och någon enstaka golfrunda har gruppen svetsats samman. För den utomstående är det svårt att missa att sammanhållningen sticker ut. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att ingen ännu har hunnit bli petad och att 2026 fortfarande är ett i stort sett oskrivet blad. Trots det har Jani Honkavaara vid flera tillfällen skickat ut små signaler om hierarkin i laget. De har inte alltid varit tydliga – men för den uppmärksamme säger de ändå en hel del om spelarnas status. Målvakter Det började redan två dagar före avresan till lägret, när Fotboll Sthlm träffade Jani Honkavaara. Tränaren var tydlig: I år vill han ha en uttalad förstemålvakt. Att rotera beroende på motstånd – eller till och med byta under pågående match – ska inte vara lika aktuellt den här säsongen, om vi ska tro finländarens ord. Kvar återstår då frågan. Jacob Rinne eller Filip Manojlovic? Så sent som efter matchen mot Viking slog Honkavaara fast för oss journalister att det fortfarande är öppet, 50/50 mellan duon. Samtidigt är det en annan Jacob Rinne som rör sig på träningsplanen i år. Han går ofta längst fram, inleder varje målvaktsövning och har dessutom startat båda träningsmatcherna. Det är inga bevis i sig, snarare indicier. Men tillsammans med att Rinne är mer verbal och ser ut att vara i fysiskt toppslag, pekar mycket på att han just nu är ett snäpp före Manojlovic. Honkavaara har också varit tydlig med att han helst vill ha en spelande målvakt. Inför årets säsong har Djurgården lagt fokus på samspelet mellan målvakt, mittbackar och innermittfältare vid uppspel från egen inspark. Det är ingen hemlighet att Rinne är en specialist med fötterna. Hittar han dessutom tillbaka till den nivå som bollstoppare han höll i Danmark är potentialen hög. Ytterbackar Ett hack upp i planen har det hänt en del. Keita Kosugi och Theo Bergvall har lämnat, medan Max Larsson har anslutit. I det här sammanhanget kan Piotr Johansson nästan räknas som ett nyförvärv efter skadan som höll honom borta länge. Djurgården står därmed med tre seniora ytterbackar: Piotr Johansson, Adam Ståhl och Max Larsson. Till skillnad från i fjol – då tre högerbackar slogs om samma position – är konkurrenssituationen i år sund. Nu väntar i stället en kamp mellan två rävar i form av Johansson och Ståhl. Ståhl är, tillsammans med Daniel Stensson, den spelare som vuxit fram som en av truppens tydligaste ledare. Han pushar, ställer krav, men stannar också upp för att hjälpa de yngre. Ett exempel kom efter en träning, när han ägnade tio minuter åt att gå igenom försvarsspel med Carl Selfven. Veckorna före skadan var Piotr Johansson en av Djurgårdens bästa spelare. Vägen tillbaka har tagit tid – och kommer fortsätta göra det. Men det råder inga tvivel om vilken nivå han kan nå när allt klaffar. Här och nu får han dock ses som ett steg bakom Ståhl. På vänsterkanten finns i dagsläget egentligen bara Max Larsson. Här står föreningen inför två alternativ. Antingen flyttas Melvin Vucenovic Persson, som imponerat under försäsongen, upp eller så måste Bosse Andersson hitta en extern lösning. Helst skulle förtroendet läggas på akademin, där Vucenovic Persson har potential att växa bakom Larsson och på sikt ta nästa steg. Mittbackar Djurgården har länge haft en tradition av att utveckla och sälja vidare talangfulla mittbackar. Förra året bestod positionen av en något ålderstigen uppsättning, men det har Bosse Andersson delvis åtgärdat. Marcus Danielson valde att tacka nej till en förlängning, samtidigt som Leon Hien värvats in och Mikael Marqués nu är fri från skador – vilket ger Djurgården betydligt mer tyngd och bredd i backlinjen. Plötsligt står Djurgården med fyra mittbackar som alla kan komplettera varandra på olika sätt. Supportrarna är nyfikna på att få se Hien och Marqués tillsammans, men frågan är om de riskerar att vara för lika. Båda är fysiska, snabba och vana vid trebackslinje – där det finns små frågetecken kring deras passningsspel. Honkavaara har poängterat att Hien och Marqués behöver tid för att hitta in i Djurgårdens spelsätt. På lägret har det gått att ana små signaler om att Tenho och Hien just nu ligger steget före Une och Marqués. Det är dock en position som sannolikt kommer att se annorlunda ut under säsongens gång. Kanske redan till cupen. Men de största frågetecknen finns inte på mittbacksplatsen. Innermittfältare Samma sak gäller egentligen centralt på mittfältet, även om Blåränderna skulle må bra av att få in en till mittfältare – särskilt om Matias Siltanen lämnar. Centralt i planen handlar allt om hur Honkavaara vrider på triangeln. Detta påverkar i sin tur vilka som kan slå sig in i startelvan. Under försäsongens första skede såg det ut som att Djurgården testade en spets nedåt med två mer offensiva åttor framför. Men ju längre in på året vi kommit, desto mer verkar tränaren blicka bakåt – mot fjolårets upplägg. Redan i träningsmatchen mot Viking återgick laget till två sittande mittfältare. Honkavaara har pratat om att rotationer kan komma under året, men på träningarna har han hållit fast vid fjolårets melodi. Om det fortsätter så, vilket mycket talar för, ligger Matias Siltanen, Daniel Stensson och Mikael Anderson närmast en startplats. Förutsatt att inga förändringar sker på transfermarknaden. Det lämnar Bo Hegland, Hampus Finndell och Patric Åslund i kläm bakom självklare Anderson. Siltanen, Stensson och Anderson är ett starkt allsvenskt mittfält, till och med riktigt bra. Och det blir ännu bättre om Peter Langhoff adderas. Men man kan inte bortse från offensiv höjd och kreativitet hos framför allt Åslund och Hegland. Det kan verka riskabelt att ge Siltanen ensamt defensivt ansvar bakom Anderson och en av de offensiva förmågorna, men potentialen är stor. Under tiden får Finndell, Åslund och Hegland sikta in sig på inhopp inledningsvis, vilket säger en hel del om bredden på mittfältet. Yttrar Det är först när vi vandrar längst fram i planen som osäkerheten blir påtaglig. Förra året tog det lång tid innan Djurgårdens offensiv tog fart. De två spelare som till slut fick allt att klaffa – August Priske och Tokmac Nguen – är borta. Och på kanterna har ingen ersättare kommit in. Det är där problemet börjar. Oskar Fallenius, Nino Zugelj, Ahmed Saeed och Jeppe Okkels gör upp om två platser. Under försäsongen har hierarkin blivit tydlig: Fallenius och Okkels slåss om vänsterkanten, Zugelj och Saeed om den högra. Honkavaara gillar Fallenius. Det är lätt att tänka sig en lösning där Okkels spelar till vänster och Fallenius flyttas över, men hittills finns inget som pekar åt det hållet. På varje träningspass har Fallenius och Okkels ställts upp till vänster, samtidigt som tränaren i intervjuer varit tydlig med att han ser Fallenius just där. Båda är relativt lika som spelare. Snabba, löpstarka och lojala i defensiven. Skillnaden är att Okkels redan visat det Fallenius fortfarande saknar, nämligen förmågan att skriva in sig poängprotokollet. Fyra mål på åtta matcher i höstas – varav bara fyra från start – säger en hel del om danskens effektivitet. På högersidan ser det däremot tunt ut. Där vilar hoppet på Zugelj, som knappt hunnit tina upp från frysboxen, och 17-årige Saeed. Det finns mycket fotboll i Saeed, men att förvänta sig att han ska vara ordinarie redan under sin första hela säsong är naivt. Därtill har Honkavaara antytt att han snarare ser honom som en tia. I så fall lämnas Zugelj ensam på kanten om inte tränarna experimenterar med Åslund där. Det här är Djurgårdens största frågetecken inför säsongen. Yttrarna och i synnerhet högerkanten. Ska föreningen utmana om guld eller ens slåss om Europaplatser behöver den offensiva kvaliteten skruvas upp. Poäng ska fördelas, absolut. Men Djurgården saknar just nu en spelare som kan bära ansvar och kliva fram när matcherna låser sig. En sådan spelare finns inte just nu – bortsett från Anderson som aldrig varit en poängspelare. Anfallare Ytterligare en anledning till att DIF behöver addera kvalitet på kanterna stavas Kristian Lien. De senaste två säsongerna har supportrarna blivit bortskämda med målfarliga anfallare. Lien kan mycket väl nå tvåsiffrigt, men jag tror snarare att det är en forward som kommer göra omgivningen bättre. Han är duktig på att hålla undan försvarare, spela felvänd och öppna ytor för offensiva mittfältare och yttrar. Just därför blir kraven på omgivningen högre. Saknas kvalitet på kanterna riskerar Liens främsta styrkor att gå till spillo. Det är också precis den atlet Honkavaara velat addera till Djurgårdspusslet. Lång, stark, relativt snabb och i fysiskt toppslag. På Gran Canaria fick norrmannen inte riktigt träff i spelet, men det vore förhastat att dra stora växlar av det. Det intressanta blir att se hur han växer in i rollen över tid. Med det sagt är det uppenbart att han behöver hjälp – i form av löpningar, instick och närvaro runt boxen – för att komma till sin rätt. Bakom Liens finns Kalipha Jawla som överraskade positivt under lägret. Det är en spännande spelare som gjorde succé i Superettan förra våren och som nu tagit kliv i sitt spel. Samtidigt befinner sig 20-åringen i en speciell situation. Kontraktet löper ut vid årsskift och framtiden är osäker. Här landar bollen snabbt Bosse Andersson. Sportchefen behöver fatta ett beslut och det snart. Antingen förlänger Djurgården med Jawla och ger honom en möjlig väg in i laget. Eller så är det läge att gå skilda vägar. A-elva och B-elva Vissa positioner känns redan givna. Andra är betydligt öppnare, där flera spelare har argument för en plats. Det gör uppgiften att formera en förstaelva allt annat än enkel. Med utgångspunkt i Honkavaaras uttalanden, hur spelarna uppträder på träning och det jag har sett från sidlinjen gör jag ändå ett försök. Mycket kommer att förändras redan till cupen – men detta är min bild av hur tränaren resonerar i början av februari.

Följ Fotboll Sthlm i sociala medier