Oskar Månsson: Därför borde Norling gå tillbaka till grunderna

BLOGG. Några ytterligare tankar om situationen som Rikard Norling försatt sig i.

Annons

Vi har precis spelat in en podd, jag och Mårthen Bergman. Den här gången via en svajig Skype-lina där vi knappt hörde varandra. Men ett avsnitt blev det – och ni hittar det här!

Det blev inte helt oväntat en del snack om Rikard Norling, och jag tänkte utveckla en del av mina tankar här.

Tumskruvarna har ju dragits åt på sistone, även om det inte ser så farligt ut i tabellen – det är ju inte mer än tre pinnar till toppen där alla har gått på minor.

Ändå är det skarpt läge i AIK. Kritiskt rentav, och Norling behöver resultat snabbt. Vissa tränare kan ibland ha lägre krav eller mötas av större tålamod genom att till exempel utveckla en klubbfilosofi eller talanger, men det är ingen faktor här.

Norlings nuvarande tränarskap handlar om resultat här och nu, kosta vad de kosta vill (till exempel personal runt om honom). Han har fått en färdig trupp med färdiga spelare som passar för hans 5-3-2 och i grunden ingen annan formation. I fjol gick det illa i Europa men rent strålande i serien med 67 inspelade poäng. Det var resultatinriktat, cyniskt och extremt effektivt. Alla visste hur AIK spelade – ingen klarade av att slå dem.

Den här säsongen började segt. Men trots ett rätt torftigt spel var AIK bara ett straffavgörande från att gå till final i cupen. Allsvenskan startade faktiskt inte heller så illa. 0-0 mot Östersund med mersmak, 0-0 på bortaplan mot Norrköping och så 2-1 mot Sirius efter en mäktig (om än oortodox) forcering.

I sin helhet: ingen fara på taket eftersom fundamentet höll. Dessutom hade vanligtvis trögstartade AIK, i mitt tyckte, fortfarande inte spelat med sin bästa uppställning. Den låg liksom bara och väntade. Jag har ju tjatat om det i månader, men jag tror att Elyounoussi bakom Goitom och Obasi räcker för att skapa chanser mot alla lag. I alla fall när vänster wingback, som nog borde vara Rashidi, börjar bidra offensivt. Då kan tonåringarna Ylätupa och Lahne agera inhoppare vilket känns som en lagom nivå under våren.

Så har Norling emellertid aldrig ställt upp – det har hela tiden varit andra varianter. Vad som hände efter Sirius-matchen känner ni till. När AIK åkte till Örebro var tålamodet av någon anledning slut, trots att AIK vid det laget bara hade en förlust på de senaste 45 matcherna i Allsvenskan. Men grundkonceptet revs upp med rötterna i och med att Adu bänkades. In i startelvan kom Silva och genast började spelet bölja fram och tillbaka på ett sätt som man inte sett på år och dag.

I nästa omgång, mot ett förvånansvärt blekt Häcken, blev det en upptrappning: byte av formation till 4-3-3. Mot Göteborg blev det ett slags 4-2-3-1 där det defensiva mittfältet i stort sett övergavs då Elyounoussi och Obasi skulle in i samma lagdel. Om jag skulle peka på en specifik sak som AIK gjorde bättre än alla andra i fjol var det att döda ytan mellan mittfält och backlinje. Där var det konstant stängt, motståndarna stångade sig blodiga gång på gång, och för att skapa målchanser krävdes alltid något extra. Mot Blåvitt var det istället öppet i den ytan i varje anfall. Det var bara att kliva rakt in. Dessutom blev AIK:s fyrbackslinje sönderpressad på ett sätt som fembackslinjen aldrig blev i fjol. Resultatet av detta? Utklassning, inget annat.

Jag har fortfarande inte förstått något av den senaste taktiken och vad som ligger bakom skiftet vet jag inte heller. Var det ett önskemål från spelarna? Var det enbart Norlings beslut? Oavsett vilket: såvida inte spelarna opponerar sig fullständigt mot 5-3-2 som grunduppställning tycker jag att det enda rätta är att gå tillbaka. Framförallt är det viktig på sikt.

Truppen är som sagt byggd för 5-3-2 vilket inte är något liten detalj. Hela den sportsliga planeringen bygger för det, och har gjort så länge. Visst, man skulle kunna rotera någon gång (mitt nuvarande förslag hade i så fall varit ett 4-4-2 enligt en ”U21 2015-modell” med Linnér – Sundgren, Karlsson, Mets, Rashidi – Larsson, Saletros, Adu, Elyounoussi – Goitom, Obasi) men varianterna som har testats på slutet har känts rejält skeva.

Med 4-3-3/4-2-3-1 används bara en central forward. Där har AIK massor av alternativ att välja emellan, vilket blir till ett resursslöseri redan innan centertanken Sightorsson blir spelklar. På kanterna, där man isåfall behöver två offensiva yttrar, är det däremot tunt. Med lite god vilja kan man använda Ylätupa och Elyounoussi i sådana positioner, men då försvinner de naturliga tiorna. Och vem ska bytas in eller roteras med när det blir tätt matchande?

Nej, det rimliga är som sagt att gå tillbaka till tryggheten och använda spelarna i sina bästa roller. Med den senaste plattmatchen i färskt minne skulle det, teoretiskt i alla fall, fungera som ett internt bevis för vad som funkar bäst för den här AIK-upplagan. Isåfall skulle Norling kunna hitta tillbaka så länge han spelar med mindre än två anfallare på mittfältet.

Då skulle Björn Wesström också få tid att planera det fortsatta trupparbetet. Annars måste truppen byggas om i grunden under sommarfönstret.

LÄS MER. Månsson: Den märkligaste laguttagningen på evigheter

LÄS MER. Månsson: Norling ger ett smått desperat intryck

FOTO: Bildbyrån