Månsson: Den märkligaste laguttagningen på evigheter

BLOGG. Några tankar om en taktik som bara inte går att förstå.

Annons

Jag tog i ganska mycket i min AIK-analys för två omgångar sedan. Jag tyckte att Norling såg plötsligt desperat ut när han stoppade in den oberäknelige Silva på mittfältet på bekostnad av ankaret Adu och när inlånade Lahne, 17, startade istället för lagets kapten och offensiva referenspunkt Goitom. Jag tycke att balansen och den där patenterade tryggheten hade försvunnit – helt i onödan.

Jag skrev också att jag tyckte att det vore idiotiskt att gå ifrån 5-3-2 som grunduppställning när man inte har gett Elyounoussi-Goitom-Obasi chansen på riktigt som offensiv trio. Det räcker ju så, jag är säker på det, och metodiken och truppbygget har ju 5-3-2-optimerats under två års tid. AIK behöver vara AIK – ingenting annat. Trygga val är tillräckliga och tonåringarna Lahne och Ylätupa måste inte spela från start vid det här laget.

Sedan dess har den där svårgreppade desperationen blivit tydligare. Mot (ett blekt) Häcken blev det 4-3-3 och en skaplig insats – och till sist 1-0 – men jag gillade inte den uppställningen heller med Lahne och Obasi som ytteranfallare. Men det är klart: som punktinsats på hemmaplan för att få bättre tryck och lite extra energi må det väl vara hänt, även om jag tror att AIK hade vunnit med den gamla modellen också.

Nu? Den märkligaste uttagningen som jag har sett på evigheter. Jag som tycker att det är obegripligt att man har övergett fembackslinjen fattade absolut ingenting ikväll. 4-2-3-1 alltså. Adu och anfallaren Elyounoussi på defensivt mittfält. Obasi, en anfallare som emellanåt inte är så glad i löpa hem (även om han kämpade hyfsat ikväll) också på mittfältet. Lahne, som uppenbart hade mått bra av några matcher på bänken, från start – som vänsterytter. Rashidi? Rakt in från bänken till en position som han inte har spelat på länge: ytteranfallare. Allt det här på bortaplan mot ett motstånd som har fått fin fart på anfallsspelet på slutet.

Hur det såg ut? Som man kunde tänka sig. Helt utan balans, och utan balans fungerar inte ett fotbollslag. Pånyttfödda Göteborg pressade effektivt och fick hur stora ytor som helst centralt i en överlägsen första halvlek. Byte i paus? Nej, samma formation och ett lag som inte hängde ihop. Rashidi byttes mot Ylätupa utan att det gjorde någon större skillnad. Ylätupa gjorde ett par pigga saker med bollen, men balansen var ju intakt, och då hjälpte inte det särskilt mycket. Kvar på bänken satt Dimitriadis och Saletros (i alla fall till minut 74) och, antar jag, undrade vad som egentligen pågick. Och Göteborg var bäst i andra också, inget snack. Nu kom två av målen efter tveksamma ingripanden av Linnér, men 3-0 var ett fullkomligt logiskt resultat, det kunde till och med ha blivit mer.

Förlusten är bekymmersam även på sikt. Truppen är som sagt formerad för ett 5-3-2-spel och om det fortsatt ska spelas med en helt annan formation blir truppen lika skev som taktiken med brist på vissa positioner och överflöd på andra – vilket försvårar sportchefsarbetet – också det helt i onödan. Nej, den här självförvållade scenförändringen är bland det underligare som jag har sett i den här serien. AIK har som vana att samla ihop sig när det blåser som mest och kanske blir det så nu också. Annars är det här början på en Norlingsk blow-up som vi sent kommer att glömma.

LÄS MER. Oskar Månsson: Norling ger ett smått desperat intryck

FOTO: Bildbyrån