Några tankar om när rättvisan inte är att föredra. [the_ad_placement id="under-ingress-generell"] I Norge gick debatten het för ett par veckor sedan. Kultur- och idrottsministern Abid Raja var i skottgluggen. Kritikerna menade att Raja inte tog fotbollen på allvar och frustrationen växte ändå tills för sex dagar sedan. Då gav Venstre-politikern plötsligt grönt ljus för elitfotbollen och han missade förstås inte chansen att kamma hem politiska poänger i samband med det. För det var med en yvig segergest som Raja kungjorde sitt beslut. Och sedan dess har han även varit med och spelat fotboll på egen hand inför rullande kameror. I Sverige har vi en annan ordning. Här regerar tjänstemännen, de som ska utgå från kall fakta och stå opåverkade från allt yttre tryck. Riktigt så fungerar det förstås inte i praktiken, men skillnaden mellan (som så ofta unika) Sverige och alla andra är avgjort stor. Det är klart att biträdande statsepidemiolog Anders Wallensten kommer att bli poppis i stora kretsar om han ger tummen upp för elitfotboll, men det kommer inte gagna honom personligen på sikt. Och hittills kan ingen anklaga Folkhälsomyndigheten för att plocka folkliga sportpoänger. Signalerna har snarare varit att FHM bryr sig om många näringar, men visat ett ointresse för sport. När RF, Sef och SvFF till sist fick till ett möte med myndigheten – som i stort har varit exceptionellt tillgängliga – hade FHM endast skickat jurister. Jag har därför svårt att se att vi kommer få ett klart besked nu på fredag. Att cupen skulle få starta om drygt två veckor känns i alla fall inte särskilt troligt. Den övergripande frågeställningen handlar om huruvida man ska särbehandla fotbollen. Som vän av svensk fotboll är min åsikt kanske väntad, men jag tycker faktiskt att det finns goda skäl att göra det. För mig är det en praktisk fråga snarare än en ideologisk. Fotbollen är landets överlägset största sport och folkrörelse. Endast Allsvenskan är en miljardindustri. Om serien skjuts upp tillräckligt länge riskerar flera av våra stora klubbar att gå i konkurs med allt vad det innebär för de anställda inom föreningarna och företagen/organisationerna som är knutna till dem. Det rättvisa vore förstås att låta alla vänta lika länge. Samtliga sporter, samtliga nivåer. Men i det här fallet tycker jag att rättvisan borde vara underordnad det större syftet och det faktum att fotbollen kan hjälpa resten. Om fotbollen går igång kommer de andra sporterna kunna följa efter med hjälp av Protokollet™ som RF/SvFF/SEF/FHM ska enats om. Om fotbollen – vars centrala pengar och publikintäkter är i särklass – överlever kommer det gagna resten av Idrottssverige. Konkurser och förlorade jobb gynnar däremot ingen. Samma tankemodell tycker jag att supporterkollektiven borde anamma. I går publicerade SEF Protokollet™ för allmänheten vilket väckte reaktioner åt olika håll. ASK:s och Bajens Fans representanter gillade inte det alls, i alla fall inte steg fyra i trappan – stadiet där restriktionerna har lättats något och klubbarna tillåts att ha viss publik. – Jag känner att det ska vara antingen alla eller ingen, tyckte Ola Thews, vice ordförande i ASK – en åsikt som tycks vara vanlig i supporterkollektivet. Det är lätt att förstå instinkten, liksom den innerliga längtan till att få gå på fotboll igen. Det är klart att det blir problematiskt att släppa in publik, men bara delvis, av flera skäl. Framförallt handlar det om vilka som ska väljas ut. Blir det säsongskortsinnehavare? Vissa säsongskortsinnehavare? Sponsorer? De som betalar bäst? Det är inte omöjligt att vissa mindre klubbar i en sådan fas struntar i publiken helt eftersom det blir så komplicerat. Men för de större lagen lär det inte vara hållbart. Svåra frågor kommer att behövas ställas, men som så ofta i coronadiskussionerna handlar det om vad alternativet är, och i det här fallet är det att tappa potentiellt avgörande intäkter i ett minst sagt kritiskt skede. Ja, det är trist om inte alla som vill kan gå på fotboll, men det vore trots allt sämre om klubbarna går under. Det är fullt möjligt att normalläget med fullsatta arenor inte aktuellt förrän säsongen 2021, och vid det laget hade tomma läktare inneburit blodröda tal nästan överallt. Inte minst i Stockholm. Paradoxalt nog vore kanske därför det bästa för supporterkulturen att prioritera ned den på kort sikt. Att det finns en risk för att Polismyndigheten vill hålla ståplats stängt även i framtiden är uppenbar risk – men den kommer att finnas där oavsett vald strategi. Det är en annan strid för en annan tid. Nej, jag har inte glömt det självklara i att hälsan går först. Om Folkhälsomyndigheten bedömer att matchspel är orimligt att genomföra ur ett smittspridningsperspektiv – oavsett hur Protokollet™ ser ut – är det inte så mycket att diskutera. Men om det handlar om en rättvise-diskussion vore det klokaste är att ge elitfotbollen chansen att dra resten av idrotten med sig. Visst kan det upplevas som orättvist att loket kommer före vagnarna, men alternativet vore att alla står still. LÄS MER. Supportarna upprörda över reducerad publik: ”Tycker det är skit” [the_ad id="29014"] [the_ad id="29012"]

Följ Fotboll Sthlm i sociala medier

Create a free account, or log in.

Upgrade your subscription