AIK tar konsekvenserna av sin nya ekonomiska verklighet. Har klubben lyckats med ett retoriskt genidrag?

[the_ad_placement id="under-ingress-aik"] I den bästa av världar har en allsvenskt fotbollslag ett kretslopp som bara pågår. Klubben presterar på högsta nivå med en andel unga spelare som levererar och hinner bidra till framgångar innan de säljs vidare stora pengar. Få svenska klubbar kommer dit. Eller snarare ingen. Malmö FF och AIK är de enda som håller sig i toppen år efter år men båda har byggt sina framgångar med främst etablerade spelare på sistone. För MFF är den ekonomiska verkligheten numera sådan att de kan köpa in resultat varje säsong. Med tanke på den återkommande framgången i Europa kommer man inte vara beroende av spelarförsäljningar under en lång tid framöver. MFF nöjer sig dock inte med det. Klubben har tittat på utländska lag som regelbundet spelar i Europa och kommit fram till att man behöver omsätta runt 500 miljoner kronor för att vara ett sådant lag över tid, vilket skulle innebära är en rejäl ökning. Under EL-succéåret 2018 låg omsättningen på (allsvenskt överlägsna) 360 miljoner. Alltså måste MFF ta nästa steg och vägen dit går via att sträva efter det där kretsloppet. Klubben behöver alltså föryngra och lyfta fram talanger, vilket var en stor anledning till Uwe Rösler, som gillar erfarna spelare, fick lämna sitt jobb. AIK är inne på samma tankar. AIK är tvungna till det. Under försäsongen har Björn Wesström pratat om 2020 som ett utvecklingsår, vilket Rikard Norling i podden Vår värld beskrev som ett “sofistikerat AIK-sätt” att berätta att det inte satsas lika friskt längre. Och det är det ju. Dessutom är det ett smart sätt att kommunicera, för man vill inte gärna säga till sponsorer och andra samarbetspartners att man bromsar inför en ny säsong. Särskilt inte när AIK i början året, på träningsplanen inför storpubliken på Skytteholm, talade om att målet var att vinna allt man ställde upp i. Kanske är det så att AIK lyckas med det retoriska genidraget att först höja temperaturen och därefter sänka förväntningarna och ändå ha supportrarna i ryggen? Det lär i alla fall behövas, för den närmaste tiden kan komma att kräva tålamod både från klubb och anhängare. För även om alla strävar efter det där kretsloppet handlar verkligheten oftare om cykler. Man bygger upp truppen under ett antal transferfönster för att nå en peak, vilket i AIK:s fall var guldet 2018. Säsongen efter fortsatte man på inslagen väg – man ville frihjula sig igenom året för att citera vd:n Jens T Andersson – snarare än att börja en ny cykel direkt. Målet var Europa-gruppspel, vilket misslyckades. Nu är renoveringsbehovet stort. Det kommer att krävas ett antal transferfönstret för att reformera truppen. Samtidigt ska stora pengar sparas. Om man talar klarspråk – och inte på ett sofistikerat AIK-sätt – handlar det om 29 miljoner kronor i uteblivna intäkter. Även om AIK inte var nära ett gruppspel drog man in rejäla pengar från UEFA-premier och biljetter i fjol. I en sådan uträkning ingår också en del extra kostnader, men att jämföra ett CL-kvalår och en Europalös säsong låter sig knappt göras. Till 2020 tillkommer större spel- och tv-pengar, men man ska också komma ihåg att AIK bokförde Kristoffer Olsson-försäljningen under 2019 – och till sist ändå gick back med fyra miljoner. Nu har AIK en god chans att ta sig till EL-kval via cupen – det känns som ett 50/50-läge att någon av topp fyra-klubbarna vinner – men det är inget som man kan budgetera för. Den ekonomiska skillnaden är också stor mellan EL-kval och CL-kval. I det ljuset är det till exempel inte särskilt konstigt att en spelare som Tarik Elyounoussi, som jag tror hade blomstrat i ett 3-4-2-1-system, inte var realistisk att förlänga med. Dessutom behöver AIK föryngra, och då kan man inte ha för många dyra kontrakt med äldre spelare. Det här har jag skrivit om förut – min analys från november lät nästan exakt likadan, tur att folk glömmer fort – och det är något som kommer att gälla för flera transferfönster framöver. Nu har AIK tagit sina första steg med spelare som kan säljas vidare i ett senare skede med Erick Otieno (troligtvis ett stort fynd), Ebenezer Ofori (en supervärvning) och Jasir Asani (lån med option – hittills ett frågetecken) och jag är övertygad om att fler spelare i samma eller yngre ålder kommer att ansluta under de närmaste transferfönstren. Vill det sig riktigt väl kommer talanger från de egna leden också att slå igenom under samma tid, även om ingen kandidat känns redo att göra det direkt. AIK:s ekonomi hade också mått bra av att låta ett par av de äldre spelarna gå vidare i karriären, till exempel Enoch Kofi Adu som trots sina kvaliteter riskerar att överflödig på innermittfältet, men där har inte intressenterna stått på kö. Om man väger in den nya taktiken, som ska göra upp med det gamla en gång för alla, är det modig satsning av AIK. Eller kanske framförallt nödvändig – även om jag är långtifrån säker på hur det kommer att gå med nuvarande trupp. Den stora satsningen mot Europa bar sig inte och nu får klubben ta konsekvenserna. LÄR MER. Oskar Månssons analys från november: AIK behöver bygga om – så radikalt som möjligt

Följ Fotboll Sthlm i sociala medier

Create a free account, or log in.

Upgrade your subscription