Länge var det Skåne som dominerade.
Nu kan man sätta ner den blågula kartnålen på ett annat ställe.

De stora landslagsgenerationerna under de senaste 50 åren har haft en tydlig skånsk prägel.

1974 var Bosse Larsson, Staffan Tapper, Björn Andersson (och Ronnie Hellström) nyckelspelare.

1994 var Patrik Andersson, Roger Ljung, Roland Nilsson, Stefan Schwarz och Martin Dahlin givna i elvan.

2004 handlade det framförallt om Andreas Isaksson, Andreas Jakobsson, Henrik Larsson och Zlatan Ibrahimovic, men ytterligare fyra spelare i truppen var skåningar.

Antalet inflytelserika Stockholmare har däremot varit lätträknade. 2004 var det till exempel endast Magnus Hedman, Johan Mjällby och Alexander Östlund som tog plats i truppen.

Nu ser det annorlunda ut. Om det är en tillfällig svängning eller permanent trend är något för framtidsforskarna, men den nya generationen domineras av Stockholm. Västra Stockholm, inom en knapp mils radie, om man ska vara än mer specifik.

Med tanke på Alexander Isaks tappa hakan-framfart i Spanien och Robin Quaisons superform i Tyskland känns anfallsparet givet för stunden – och det kan man skriva även om man tycker att Marcus Berg har varit nyttig för Sveriges anfallsspel under senare år.

Isak är från Ulriksdal, Quaison från Akalla. Från Vällingby kommer 350-miljonerstalangen Dejan Kulusevski som lär storma in i blågult inom inte allt för länge. Ludwig Augustinsson är från Västermalm, det vill säga Kungsholmen. Albin Ekdal och John Guidetti är uppväxta i olika delar av Bromma. Kristoffer Nordfeldt är född på Södermalm men har spelat på Grimsta IP sedan barnsben.

Om man griper efter halmstrån har även Solnakillarna Per Karlsson, Sotirios Papagiannopoulos och Rissnepatrioten Alexander Milosevic nosat på landslaget på senare år.

(Klubblagsmässigt handlar om det bara om AIK och Brommapojkarna. Om vi bortser från den ursprungliga geografin kan AIK, på mer eller mindre befogade grunder, lägga till Sebastian Larsson, Kristoffer Olsson och Pierre Bengtsson på listan.)

Bortsett från parentesen är det inte omöjligt att västra Stockholm kommer att ha fem spelare i en svensk startelva i EM-premiären i sommar. Och tänk vilket lag som det plötsligt kan bli. Defensiven bör hålla ungefär samma klass som under kvartsfinal-VM 2018 – i alla fall om Andreas Granqvist går ner sina sju kilo – och offensivt finns det nästan för många bra spelare att välja på. Det är sällan som Sverige har kill your darlings-diskussioner – det brukar snarare vara stabilt över hela linjen – men med tanke på balansen i laget är det inte säkert att en sådan som Kulusevski blir en startspelare även om han fortsätter att leverera i Serie A.

Utmaningen lär istället bli innermittfältet. Albin Ekdal är given, men håller han under ett helt mästerskap? Kristoffer Olsson har gjort flera fina landskamper på sistone, men med honom på planen behöver förmodligen Sebastian Larsson ta högerkanten för att balansera upp och då behöver man bänka något av de offensiva essen.

Men det där är en senare fråga. För tillfället tittar vi bara på pappret – och på tunnelbanekartan. Blå linjen och den västra änden av gröna linjen är numera tydligt blågula.