Oskar Månsson: Kritik mot mig och Fotboll Sthlm – dags att svara

Smekmånaden är över.
Dags att avgå?

Annons

Nej, vi följer inte Sparven och Sparvens kompis råd. Jag tycker att vi presterar för det mesta. Det är inte dags att dra.

Men det har riktats kritik mot mig, Fotboll Sthlm och i viss mån Fotboll Skåne på sistone. Och det känns uppfriskande på något sätt. Jag är väl inte den som svingar mest generellt sett, men jag gillar när det är högt i tak. Ibland kan jag tycka att vår bransch är för ängslig. Lite debatt har ingen dött av.

Eftersom Fotboll Sthlm tidigare har fått kritik för att vara för snälla mot AIK är det kanske bra att synpunkterna nu handlar om det motsatta. Och när de övriga åsikterna handlar om att vi är för lite på plats respektive för mycket på plats är det nog ingen större fara på taket. Men det finns ändå saker att ta med sig i de specifika fallen.

Först då: Är vi för kritiska mot AIK? När vi startade, under mästaråret 2018, stötte vi på ett visst motstånd från supporterhåll utanför Stockholm om att vi var för inställsamma mot Gnaget, och kanske även Hammarby och Djurgården. Jag tyckte dock inte att den kritiken var särskilt träffsäker – exemplen som togs upp visade snarare på motsatsen.

Nu har Tobias Larsson, som jobbar med AIK:s digitala kanaler, kommit med andra synpunkter. Larsson, som når många i sociala medier, tyckte först att vi skrev mycket mer om Djurgården och Hammarby än om hans klubb. När Larsson sedan gjorde en ordentlig genomlysning visade det sig vara felaktigt – ett faktum som dock inte fick samma genomslag.

Jag har dessvärre inte haft tid att analysera sociala medier-granskningen, men den fick i alla fall en uppföljning. Enligt den har vårt Twitter-flöde – med avgränsning klubbnamn/sportchef/tränare – varit betydligt mer negativ mot AIK än de andra klubbarna under de senaste 365 dagarna. 8,25 gånger fler negativa inlägg jämfört med Djurgården och 5,5 gånger mer negativ än Hammarby för att vara exakt. (Larsson rundade sedan, för enkelhetens skull får man anta, av det till tio gånger mer negativitet.)

I samma uträkning kom det fram att AIK fick näst mest positiva inlägg under samma tidsperiod, vilket nog överraskande både Larsson och mig. Som sagt, jag har inte studerat analysen i sig, men jag tycker spontant att de negativa proportionerna mellan januari 2019 och januari 2020 låter som ganska rimliga.

Hammarby och Djurgården gjorde sina bästa säsonger på evigheter. Hammarby spelade bländande fotboll och tog sig till Europa, Djurgården tog sig oväntat allra högst upp. Vid sidan av planen mår klubbarna ovanligt bra. Båda har vänt konkurshot till att ha välmående ekonomier på relativt kort tid. Under 2019 gjorde Djurgården det mesta rätt på spelarmarknaden och Hammarby vann publikligan med en marginal på över 5000 personer i snitt. Med sådana förutsättningar blir inte så mycket negativ publicitet till skillnad från tidigare säsonger.

För AIK blev det en rörig säsong. I Europa gick det rejält snett trots en större satsning, vilket satte sin prägel på året. I Allsvenskan gick det rätt bra poängmässigt – det tycker jag har förbisetts något i analysen – men om man byter guld till en fjärdeplats blir totalintrycket negativt. Dubailägret fick ett par negativa rubriker, även om de flesta artiklarna därifrån handlade om andra saker. Jag skrev några kritiska sportsliga analyser under året. Vi gjorde en granskning av säkerhetsarbetet som fick stort genomslag. En banderoll väckte hätsk debatt, supportrarna kritiserade klubben, Jens T Andersson avgick som vd. Åskådare stormade innerplanen i CL-kvalet mot Maribor. En Celtic-spelare utsattes för rasism på Friends arena, vilket blev en följetong. Och så vidare, jag har säkert glömt en del.

Om man fortsätter att jämföra – vilket vi ju gör här – har Hammarby och Djurgården säkert fått lite extra publicitet för sin öppenhet. Om samtliga spelare är tillgängliga i samband med träningar blir det ofta ett par snack ”extra” av bara farten. Det är en praktisk omständighet som kan vara bra för oss att fundera på för balansens skull.

Jag säger inte att AIK är en stängd klubb, framförallt inte om man sätter det i perspektiv, men man är mer slutna än sina konkurrenter. Det handlar heller inte främst om stänga träningar (vilket AIK har klart flest av) utan om ett arbetssätt som jag skulle kunna skriva en extra bloggpost om, men det ska jag inte tråka ut er med här.

Öppna eller stängda träningar är egentligen ingen hjärtefråga för mig. Jag gillar när det är supportrar längs linjerna så ofta som möjligt, men om klubbarna tror på en metodik ska de förstås hålla sig till den. Vi klarar oss ganska bra ändå. Jag försöker också ofta med jämna mellanrum – ni får säga till om jag, efter den här texten, blir för gaggig om interna arbetsvillkor – lyfta fram vilken förmån det är att jobba med fotbollen i Stockholm. För det är det verkligen, ur flera perspektiv.

Rikard Norling tycker dock att jag är gnällig, vilket framkom i en intressant intervju med supporterpodden Vår värld. Och visst, jag har pratat om saken i tre poddar som jag har gästat – där jag fått den specifika frågan –  samt tagit upp ämnet som en punkt i övergripande analyser av klubben. Så lite tjatig har jag kanske varit på slutet. Kanske för tjatig.

Norling tog också upp varför jag inte var på träningarna själv. Det har han en poäng i. Ingen kan beskylla mig för att vara sällan på Karlberg men från typ augusti/september i fjol och framåt är observationen korrekt. Det var då som vi började förhandla om att bygga om Fotboll Sthlm och starta Fotboll Skåne med allt vad det innebär och fram till årsskiftet hade jag knappt tid att vara ute på fältet. Tyvärr måste jag säga. Att besöka träningar är nog det som jag gillar bäst med jobbet.

Det väsentliga är att jag numera har en antal kollegor och att vi är på plats nästan hela tiden under AIK:s träningar på Skytteholm (som för det mesta är öppna, det ska föras till protokollet). Över tid ska Fotboll Sthlm aldrig behöva beskyllas för bristande närvaro. På lördag åker min kollega Ludwig Persson till Marbella för att bevaka AIK:s träningsläger. Massor av läsning är att vänta.

Men, undrar kanske någon, är det inte onödigt att åka på träningsläger? Ja, den punkten tog Thomas Wilbacher och Gusten Dahlin upp i det senaste avsnittet Tutto Balutto. Fotboll Skåne och Fotboll Sthlm togs upp som exempel i den massiva bevakningen som inte behövdes. ”Helt jävla värdelöst” tyckte Wilbacher följt av ett gäng raljerande exempel om hur obetydlig rapporteringen är från lägren.

Kritiken var som sagt generell mot branschen, men jag svarar gärna på den. Visst är det klurigt att hitta nya vinklar – liksom i en podd där man hela tiden ska ha nya takes – men från vår horisont är Wilbachers slutsats totalt felaktig. Intresset är tvärtom mycket stort.

Däremot kan jag hålla med om att småsaker ibland förstoras upp bara för att ett antal reportrar råkar vara på plats. Spaningarna från träningsplanen är ofta tunna. Men så länge man håller tonen på en rimlig nivå är jag övertygad om att läsarna är med på noterna. Det handlar om proportioner, helt enkelt, precis som det gör när ens poddprata går ut på att ALLA var på plats i Sydafrika medan det i verkligheten var två journalister (och eventuellt två supportrar).

För övrigt gillar jag FollowUs AIK, som Wilbacher är en del av och tipsar om i Tutto Balutto. De har varit banbrytande på många sätt med sin proffsiga produktion. Men jag tror att många AIK-supportrar gillar att kunna följa sitt lag på läger även i oberoende medier.

Foto: Bildbyrån