Djurgården har värvat sju spelare och en åttonde är på väg in. Årspremiären gav 5-0 mot Superettan-motstånd, men hur jag än vrider och vänder på truppen kan jag inte komma ifrån att en pusselbit saknas för att DIF ska vara ett givet topplag. [the_ad_group id="567"] Det var tio minusgrader på Grimsta IP igår. Kim Bergstrand, som en gång var ordförande i Täby Slalomklubb, visade rutin där han stod som en Michelingubbe framför snöhögarna på läktaren. Jonas Dahlquist, som kommenterade matchen för Discovery, lät uppriktigt orolig för sin egen hälsa i paus, men räddades sedan av en mössa som förmodligen inte var förenlig med företagets dresscode. Tur det: vi har gärna med oss Jonas även in i 2021-säsongen. Under sådana förutsättningar brukar det inte bli mycket till finlir, särskilt inte när det är säsongspremiär, men Djurgården överraskade på mig i träningsmatchen mot Akropolis IF. Det såg faktiskt riktigt bra ut. Jacob Une Larsson styrde upp en nästan helt ny backlinje och längst fram var Chilufya, Bärkroth och Kozica löpvilliga även om det också var en del ringrost. Men framförallt var det tremannamittfältet som glänste. Rasmus Schüller var dominant och hade fullt kontroll på händelserna, han drog upp och ned tempot som han ville. Hampus Finndell brast lite i koncentrationen, men visade också prov på oerhört fina egenskaper (jag hoppas verkligen att det lossnar för honom snart). Curtis Edwards var Curtis Edwards, han spelade effektivt och klokt. I andra halvlek kom utdelningen. 1-0 blev till 5-0 efter dubbla mål av Finndell och ett vardera av Mattias Mitku och Leo Cornic. Den sistnämnde, som spelade på båda kanterna, fick en kanonstart i DIF-tröjan. Vad det innebär säsongen kan man dividera om, men ett utropstecken var han i alla fall med sin rappa frejdighet. De andra två nyförvärven i backlinjen, Axel Wallenborg och Isak Hien, imponerade inte – och den senare skadade sig – men överlag tog talangerna för sig i kylan. Magnus Erikssons inhopp bör vi också nämna, Mange gjorde tre assist på en halvlek. Ja, det fanns mycket positivt att ta med sig från säsongspremiären. Samtidigt saknar jag en pusselbit. I fjol landade jag ofta i samma slutsats efter matcherna, vilket statistiken backade upp med all önskvärd tydlighet. Djurgården var i stort sett lika bra i spelet, såväl defensivt som offensivt, fram till den sista tredjedelen som under guldåret 2019. Väl där var det stor skillnad. – Djupledshotet försvann med evighetslöparen Mohamed Buya Turays exit, vilket gjorde Djurgården relativt lättlästa och bekväma att försvara sig mot. För många spelare sökte sig mot samma ytor och motståndarna kunde för det mesta försvara sig rättvända. – Presspelet bet inte på samma sätt. Motståndarna blev mer bekväma i uppspelsfasen och det blev svårare att kontra. Nu har Djurgården värvat Albion Ademi, en blixtrande kvick ytter som är allt annat än lättläst. Kanske kan han ge laget nya dimensioner, men jag tror inte att han är spelaren som trycker ner motståndarnas backlinjer och ger utrymme åt de andra genom ständiga löpningar i djupled. Då och då lär det hända, men jag tror att han minst lika ofta vill söka sin inåt i planen till den där ytan som många vill åt. Kantraketerna Edward Chilufya och Nicklas Bärkroth finns det fortfarande hopp om, men jag sätter dessvärre frågetecken för båda även inför 2021. Dessutom ser jag en sådan roll mer som en bonus: det är mitten som den där press- och djupledsspelaren hade varit mest naturlig. Nu är det ”bara” Kalle Holmberg och Emir Kujovic som finns att tillgå där. Holmberg tycker jag fortsatt att man bör satsa på, han kan spela både som nia och tia, men då som ett komplement till en annan forwardstyp än Kujovic som man hade mått bra av att sälja eller låna ut. Kujovic håller fortsatt rätt hög nivå, och skulle kunna vara värdefull för Djurgården som inhoppare, men att ha en sådan spelare som inhoppare är samtidigt resursslöseri. Om pappersarbetet går som det ska kommer den 19-årige jamaicanen Peter McGregor snart att ansluta till Djurgården. Honom tror klubben mycket på, men de räknar inte med att han är redo för en betydande roll redan i år. Det är snarare en anfallare som ska blomstra 2022 eller 2023. Alltså vill jag i det här läget gå emot mina principer lite. Ni som har följt mig genom åren vet jag att jag gillar klubbar som hushåller och bygger över tid – såsom DIF! – men nu tycker jag att Bosse Andersson bör värva en spelare till om Djurgården har som mål att ta en Europaplats. Jag är medveten om att det kan bli en utmaning då klubben vill hålla i plånboken inför ett osäkert år och att sådana spelartyper brukar kosta en hel del, men jag kommer i alla fall inte runt slutsatsen.

Följ Fotboll Sthlm i sociala medier

Create a free account, or log in.

Upgrade your subscription