Månsson: Wesströms tuffaste utmaning på ett decennium

BLOGG. Några tankar om AIK:s truppbygge och en komplicerad ekvation för sportchefen.

Våren 2010 hoppade Björn Wesström in som tränare för AIK i ett mer eller mindre hopplöst läge. Guldgossen Micke Stahre hade hastigt flyttat till Grekland efter en usel start och plötsligt stod Don Björn där med tränarrocken och en ihålig trupp. I en cupmatch mot Öster på våren spelade målvaktstränaren Lee Baxter från start och Martin Mutumba på innermittfältet.

I den elfte omgången förlorade AIK med 0-4 mot Göteborg på Ullevi. På presskonferensen efter matchen minns jag Wesström som en fullständigt slagen man – jag fick känslan av att han ville krypa under podiet och bara gömma sig. Men så låg också de regerande mästarna vid det laget sist i serien med sex skrala poäng.

Annons

AIK reste sig. Truppen stärktes under sommaren och till sist klarade de sig kvar under excentrikern Alex Millers ledning. Wesström hankade sig också kvar som scoutingchef. Tre år senare var han sportchef på nytt.

Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess. AIK har som sämst blivit fyra i serien och i fjol fick de sitt efterlängtade guld. Wesström var byggherren som såg till att det bar trots tre stora avbräck under försäsongen. Med färska Alexander Isak-pengar landade han tunga namn som Elyounoussi, Adu, Milosevic och Larsson under året, samtidigt som fynden Jansson och Rashidi gick från nästan ingenting (nåja) till väldigt mycket på nolltid. Det fanns till sist inga egentliga svagheter i truppen vilket syntes i sista omgången när AIK vann mot Kalmar utan hela sitt ordinarie mittfält.

Satsningen kostade på, det kommer att märkas i boksluten, men den gav effekt. AIK nådde sitt mål och koffepengarna efter säsongen var inga kaffepengar. Det var inte bara en viktig försäljning, den var snudd på nödvändig.

För nu är det dags att vända blad. Gamla meriter är gamla meriter och det räcker att gå igenom truppen för att förstå att Wesström har ett digert arbete framför sig. Det är visserligen en stark trupp, fortsatt solid och spetsig på de flesta positionerna. Om en kvalitativ mittback och en offensiv mittfältare/anfallare ansluter ser det gediget ut. Men det är också ett ålderstiget och lönemässigt dyrt gäng. 

Ingen av följande lär kunna att säljas för några större pengar:

Goitom, 34
Pertan, 33
Seb, 33
Panos, 32
Obasi, 32
Tarik, 30
Lundström, 29
Ekstrand, 29
Janosevic, 29

Sundgren, 28

Lindkvist, 28

Silva, 28

Adu, 28


I den andra änden finns det inte så mycket att ta av, om vi pratar om marknadsvärde. Oscar Linnér, 21, är förstås undantaget efter sin fina säsong i fjol. Hur de unga spelarna utvecklas återstår som alltid att se (det finns en del talanger en bit ner i åldrarna) men här och nu finns det inga dyrgripar utöver Linnér. Stefanelli var vid det här laget tänkt att vara en sådan men trots uppenbara kvaliteter – vi kanske inte ska räkna bort honom än – har han inte klickat med Norling och taktiken.

Annons

Däri består Wesströms utmaning, i mitt tycke hans tuffaste sedan den där våren 2010. Ekvationen är besvärlig. Samtidigt som AIK ska slåss om titeln och ett Europa-gruppspel måste truppen successivt föryngras. Förmodligen var det därför som Haksabanovic-förhandlingen föll: AIK ville köpa, inte låna. Erdal Rakip är också en spelare som kan genera pengar om ett par år men han ser ut att gå till Malmö istället.

Micke Lustig? Spelmässigt vore han en klockren ersättare till Milosevic, men sett till strukturen är en sådan värvning problematisk (om den nu är möjlig). Det kanske får räcka med en ny 32-åring i Chinedu Obasi.

Att föryngra en trupp tar tid och är svårare än man kan tro. I den bästa av världar slår en eller två spelare från de egna leden igenom under en säsong samtidigt som de där potentialspelarna mellan 19 och 22 som man värvat får utväxling direkt. Men då gäller det att träffa rätt. Det är dessutom de spelarna som det är hårdast konkurrens om. Alla klubbar vet om att den snabbaste vägen till framgång är att sälja dyrt, för hur man än vänder och vrider på det styr pengarna.

Det finns undantag av överpresterare över en säsong eller två men i slutändan är relationen framgång/ekonomi glasklar. Utan Alexander Isak-försäljningen hade AIK inte vunnit SM-guld i fjol, för att ta ett relevant exempel.

LÄS MER: Silly season-bloggen – allt om 08-lagens övergångar

Foto: Bildbyrån