Några tankar om ett haveri till insats. [the_ad_placement id="under-ingress-aik"] Med Rikard Norling finns det inga mellanting. Sommaren 2018 gjorde jag en intervju med Björn Wesström där vi pratade kort- och långsiktighet. Att tänka långsiktigt var ofta svårt som sportchef tyckte Wesström eftersom tränaren prioriterade resultaten här och nu. – Det finns ju ingen tränare som säger “fan vad kul om en spelare blir bra om tre år!” Det skiter ju tränaren i, för då är inte han kvar, sa Wesström. Rikard Norling har väl chansen att vara kvar länge, invände jag. – Ja, men det hoppas jag, tillstod sportchefen. Då kan han väl även ha det långsiktiga perspektivet? – Både och. Jag känner nog att Rikard är mer resultatcynisk än han varit tidigare. Sedan är det upp till klubben att göra det tydligt för tränaren vad han mäts utifrån, att det kanske inte bara är den enskilda matchen eller tabellplaceringen. Det kan också vara att bidra till försäljningar. Det var 2018 som sagt. Guldåret. I fjol var inriktningen den samma, jag sympatiserade aldrig med det, men i år är priolistan den rakt omvända. Eller: AIK ska visserligen till Europa i år också – jag tycker att svansföringen har varit onödig hög på försäsongen – men framförallt är det ett utvecklingsår. AIK ska bygga om sin trupp och den snabbaste vägen dit är att spela in så många unga spelare som möjligt på en gång. Med Norling finns det som sagt inga mellanting. Efter att han spelat med Robin Tihi, Bilal Hussein, Saku Ylätupa och Paulos Abraham i premiären fick den nyss friskförklarade Tom Strannegård chansen från start mot IFK Norrköping. Att det finns potential i det gänget kan en blind se, framförallt i de härliga 17-18-åringarna Tihi, Strannegård och Abraham. Men att spela med så många av dem? Att prioritera bort nästan hela det rutinerade gänget där kontrakten går ut efter säsongen? Well, jag ska inte kritisera det i grunden. Modet ska man sannerligen inte klaga på. Jag kan tycka att det är too much -– eller ja, jag tycker det – men å andra sidan anser jag att ett antal unga spelare bör lotsas in under året. Om AIK ska hänga med i topputvecklingen på sikt behöver de göra det, även om man inte tvunget måste göra allting på en gång. Däremot är jag inte särskilt förtjust i den avancerade och riskfyllda 3-4-3-taktiken. Det är lätt att säga efter ett sådant haveri som vi bevittnade i första halvlek mot IFK Norrköping, men jag tycker mig inte ha sett så många tendenser på formationens effektivitet tidigare heller. Inte ens i 3-1-segern mot Kalmar FF i cupen var jag imponerad av grundspelet. Det är möjligt att det är jag som inte ser storheten. Att det kommer hända stora saker i processen som gör att AIK blir ett helt annat lag. Men det var i alla fall lätt att konstatera att AIK-spelarna blev utslagna av Jens Gustafssons list ikväll. Det var inte bara det att Robin Tihi var i konstant underläge mot Christoffer Nyman (seriens mest komplette anfallare), det såg ut så på nästan varje position, och när man spelar med en taktik där man ska vinna sin match i matchen faller man som ett korthus om det blir tvärtom. Och det blev det ju, AIK vann knappt en duell under de första 45. 0-4 i paus, det var närmast genant att se. Andra halvlek behöver man knappt kommentera, det räckte med den första för att dra slutsatserna. IFK Norrköping är långt framme i sin process. Taktiken är välkalibrerad vid det här laget och med tio allsvenska spelare av gott snitt och en storstjärna i form av Sead Haksabanovic kommer man vara svårslagna för samtliga lag I serien, framförallt så länge Jens Gustafsson sätter motståndartränaren schackmatt på det här sättet. Det var, kort och gott, en briljant insats av Peking. AIK:s insats? Den sammanfattade Rikard Norling rätt bra redan i paus. ”Det kanske inte ska sägas i TV”, sa AIK-tränaren.

Följ Fotboll Sthlm i sociala medier