Oskar Månsson: Som att kliva in i ett parallellt universum

BLOGG. Några tankar om ”hela bilden”.

Annons

Det är som att kliva in i en annan värld, ett parallellt universum.

En insats av ordningsvakter slutar i att minst 15 hårda betongslag utdelas mot Celtic-supportrar. Det är tumult. En anmälan om våld mot tjänsteman upprättas. En två minuter film läggs ut på Twitter där man tydligt ser en del av skeendet. Interaktionerna och kommentarerna om våldsanvändningen tar aldrig slut.

Syftet med det hela? Att gripa en person, vilket misslyckas.

Så hur bedöms insatsen av de ansvariga? Jo, som en väl genomförd aktion. Det var rätt och rådigt resonerat, rimligt och professionellt utfört.

När jag och min kollega Simon Pålsson pratar med polisens kommunikatör Ola Österling, arenabefälet Anders Djurestad och AIK:s säkerhetsansvarige Henrik Koch har ingen sett det uppmärksammade klippet. Av någon anledning klarar heller ingen av att se det under tiden som vi jobbar med saken. Däremot påpekar en annan av polisens kommunikatörer – Carina Skagerlind, som inte heller sett videon – att hon ger oss “hela bilden” utan att själv vara det minsta insatt i ärendet.
– Det jag vet är att klipp du ser alltid har ett före och ett efter, vad hände innan och vad hände efter? Det som jag ger dig är hela bilden, sa Skagerlind.

Vad som hände UNDER klippet är alltså inte lika intressant.

Efter att ha jobbat med de här sakerna i ett antal år har jag lärt mig att  “hela bilden” i grundläget enklast översätts med “halva bilden”. Som professorn och polisforskaren Stefan Holgersson påpekat: polisen framställer sig ofta som ett offer, oförmögna att se sin egen roll och påverkan i ett skeende. Den här gången har samma logik gått över till ordningsvakterna som lyder under polisens befäl (och i det här fallet var det alltså arrangören, AIK, som tog beslutet).

Därför kan skeendet beskrivas i detalj, bortsett från ordningsvakternas beteende. På säkerhetsmötet efter matchen togs inte vakternas batongslag upp. Någon anmälan tycks inte finnas – det var i alla fall inget som Ola Österling eller arenabefälet Anders Djurestad kände till. Djurestad hävdade alltså att han inte har sett klippet, men han var där när det hände. Trots våldsamheterna och det uteblivna resultatet var insatsen god, tyckte arenabefältet. Han tillstod visserligen i en utläggning att det kunde vara en utmaning med ordningsvakter på arenorna då de inte har samma utbildning och erfarenhet som poliser, vilket är en uppenbar poäng. Men annars var det “inga konstigheter”, “lite tumult” medan ordningsvakterna ”mötts av kraftigt våld”.

Beslutet om att gå upp på läktaren togs av arrangören, det vill säga AIK, med stöd av polisen. Jag vet inte om klubben kände sig pressade att visa sig handlingskraftiga för att visa polisen att man “tar ansvar” och på så vis slippa att knuffas ned på vilkorstrappan, men säkerhetschefen Henrik Kochs argument är tunna. Att man “kände att det var läge att visa att man inte kastar saker på vår personal” låter inte som en motivering ett professionellt säkerhetsarbete bör vila på. Koch hade heller inget intresse av att se filmen när vi ringde upp, och han påstod sig obegripligt nog inte ha sett klippet eller ha reflekterat över vakternas batongslag. Var och en får dra sina slutsatser av detta.

Med risk för att påpeka det uppenbara: händelser av det här slaget är komplexa. Det vore oseriöst av oss att göra anspråk på hela sanningen. Det är uppenbart att Celtic-supportrar opponerat sig, och sannolikt agerat våldsamt, mot ordningsvakterna som skulle gripa bengalkastaren. Men efter att Simon Pålsson och jag pratat med ett stort antal inblandade nyckelpersoner framstår beslutet om att gå upp på läktaren som både ogenomtänkt och farligt – även den här gången. Den här typen av situationer måste bara gå att undvika, precis som det måste gå att effektivisera identifieringsarbetet och den juridiska processen mot åskådare som begår eventuellt brottsliga handlingar.

Och det måste gå för polisen, och i det här fallet Henrik Koch, att ge en mer rättvisande bild till oss journalister när vi ringer och frågar. Men så funkar det uppenbarligen inte, vilket gör att vi fortsatt kommer att vara tvungna att faktakolla vartenda uttalande – i vår del av universum.

Foto: Bildbyrån