[the_ad_group id="566"] När jag utvärderar en allsvensk trupp brukar jag göra det enkelt för mig. Jag utgår ifrån vilken formation som laget ska spela och sätter upp ett a- och ett b-lag. Om lagen är balanserade på samma sätt, det vill säga att rollerna passar för spelarna, är truppen välbyggd – såvida det inte blir spelare över till början på ett c-lag. Som jag nämnt i analyserna av Djurgården och Hammarby: något förenklat är spelare 25 och uppåt kontraproduktiva, såvida det inte handlar om tonåriga talanger. AIK är inte helt enkla att analysera, för vi vet fortsatt inte om det blir 4-3-3 eller 4-4-2 under 2021. Mest troligt är att det blir en kombination beroende på truppens status vid det aktuella tillfället. Om vi startar med 4-3-3 kan en a-elva se ut som följer:   Janosevic – Lustig, Sotte, Karlsson, Kahl – Ofori, Larsson, Rogic – Ylätupa, Radulovic, Bahoui. Andralaget ser ut som följer: Haugaard – Haliti, Michel, Tihi, Otieno – Hussein, Ayari, Silva – Ring, Goitom, Strannegård. Det är lätt att se var kvaliteten finns. Backlinjen är Allsvenskans kanske allra bästa, det är bara Malmö FF som kan mäta sig. Reservlinjen är också av skapligt snitt. Lagdelen bör också stå sig hyfsat även om Eric Kahl säljs till sommaren då Haliti och Otieno är vana att spela vänsterback. På mittfältet är det spetsigt och tunt på samma gång. Om Ofori inte får ordning på kroppen har AIK bara tre pålitliga innermittfältare i form av Larsson, Hussein och Rogic. Den trion håller dock hög klass. Frågetecknen Michel och Silva får tills vidare vara backupspelare tillsammans med den spännande 17-åringen Yasin Ayari. Längst fram saknas kvalitet. Så länge Bahoui dras med skadebekymmer är det knappt någon som håller säker allsvensk klass. Goitom, 36, brukar vara pålitlig men har under försäsongen varit tvåa efter Radulovic. I fjol gjorde AIK blott 30 mål på 30 matcher och hade seriens svagaste anfallsstatistik efter Östersunds FK. I år ser det inte bättre ut på pappret. Enda skillnaden hittills är att Paulos Abraham har lämnat klubben. Om AIK istället väljer en 4-4-2-uppställning skulle det kunna se ut så här: Janosevic – Lustig, Sotte, Karlsson, Kahl – Hussein, Larsson, Ofori, Strannegård – Goitom, Bahoui. En andraelva med 4-4-2:   Haugaard – Haliti, Michel, Tihi, Otieno – Ring, Ayari, Rogic, Ylätupa – Silva, Radulovic. Ni följt mig på sistone vet att jag förespråkar 4-3-3. Jag tycker att laget oftast fungerar bättre med den förstnämnda taktiken, men framförallt handlar det om hur truppen är skapt. Förstaelvorna skulle jag bedöma som rätt jämna, medan andraelvan är betydligt bättre lämpad för 4-3-3. Det kluriga är att inte heller 4-3-3 erbjuder en magisk lösning på det uppenbara problemet. Eftersom AIK fortsatt har en tajt budget lär man bara har råd att ta in en etablerad spelare till – och den spelaren ska som bekant vara löpstark. Om det blir en ytter som drar iväg på djupet känns 4-3-3 som det logiska valet, men om man värvar en snabb central anfallare blir 4-4-2 mer lockande. Truppen kommer då fortsatt vara något skev i sin komposition, men förstauppställningen ser spännande ut. Att spela med ett ”landslagsbalanserat” fyrmannamittfält där antingen Sebastian Larsson eller Bilal Hussein spelar som centrerande högermittfältare vore ett intressant alternativ om man har en löpstarkt komplement där uppe bredvid Goitom eller Radulovic. AIK har dock försatt sig i ett klurigt läge. När alla jublade förra sommaren över de dyra värvningarna som skulle ”rädda kontraktet” förhöll jag mig mer skeptisk. AIK hade kört ett vilt taktisk experiment under en säsong med ett hysteriskt spelschema. Samtidigt hade man flera nyckelspelare borta.   För mig var det uppenbart att Bartosz Grzelak skulle vända på trenden förr eller senare, även om han bara fått tillgång till billigare nyförvärv. Med en stabil taktik, ett lugnare schema och en någorlunda hel trupp skulle AIK hitta form nog för att hålla lag som Falkenbergs FF och Helsingborgs IF på behörigt avstånd. Man ska komma ihåg att AIK slutade säsongen med elva poäng ned till Kalmar FF på kvalplats – och då hade Gnaget ändå kroknat helt under de sista omgångarna. Marginaler fanns trots allt. Samtidigt förstår jag varför AIK gjorde som de gjorde. Felsökningen går egentligen längre tillbaka i tiden än så. Min poäng är bara att man under tuffa tider måste prioritera hårt, vilket AIK känner av nu. Hade man till exempel kunnat ta in Oscar Fallenius, som i min bok hade varit en optimal värvning, om man hade tagit det lugnare i somras? Eller någon annan ung ytter/anfallare med både kapacitet här och nu och utvecklingspotential? Sannolikt ja. [the_ad id="26851"][the_ad id="26849"] Slutsatsen är att AIK har en strålande stark defensiv och åtminstone tre högklassiga mittfältare. Talanger finns det i vanlig ordning gott om, vilket bådar gott inför framtiden, för ungdomsverksamheten tycks aldrig sluta leverera. Det är heller inte osannolikt att Eric Kahl säljs till sommaren för stora pengar vilket skulle ge sportchefen Henrik Jurelius andra möjligheter att agera. Här och nu är marginalerna emellertid små, samtidigt som offensiven är för tunn för en klubb med toppambitioner. LÄS MER. AIK-jakten på en anfallare: 21 namn som skulle kunna vara lösningen

Följ Fotboll Sthlm i sociala medier