BLOGG. Några tankar om hur och varför AIK behöver bygga om.
Annons
Tarik Elyounoussi vill se en ordentlig satsning för att stanna i AIK. Han är besviken över uteblivna värvningar under året som gick.
Ja, det var en rätt explosiv intervju som norska TV2 publicerade igår – och som VG följde upp med ett liknande snack idag. En snabb koll på sociala medier tyder på att de flesta tycker att Tarik har rätt i sin analys, och att supportermajoriteten vill ha den norske landslagsmannen kvar.
Det sista är förståeligt med tanke på kvaliteten som 31-åringen alltjämt håller. Men den andra diskussionen? Nej, jag tycker att Tarik har fel. Det var inte uteblivna värvningar eller truppbredden som ställde till det för AIK, och det är inte en storsatsning jämfört med dagens trupp som är vägen framåt.
AIK behöver däremot välja spår för att inte köra fast. Jag har sedan ett par månader argumenterat för att AIK bör göra en ordentlig kursändring. Desto radikalare, desto bättre, om man ska hårdra mitt resonemang.
Redan inför den här säsongen kallade jag Björn Wesströms utmaning för den tuffaste på ett decennium eftersom AIK skulle satsa mot Europa och var i ett uppenbart behov av att föryngra truppen på samma gång.
Stora ord, kanske kan tyckas, och jag minns att jag fick en del mothugg. Men jag tycker att tesen har åldrats väl – det har inte truppen gjort – och nu är utmaningen minst lika stor. Det är en riktigt knepig ekvation som den sportsliga ledningen står inför.
Sedan Rikard Norling kom till AIK sommaren 2016 har han ett poängsnitt på 2,09, eller knappt 63 poäng per säsong. Norling har fått en trupp anpassad efter sitt spelsätt och varit både noggrann och konsekvent i sitt ledarskap. AIK:s 5-3-2 har varit ständigt förutsägbart – och ständigt svårforcerat. Ja, det räckte ju som bekant hela vägen till SM-guldet i fjol. Om man bara bedömer Norling för prestationerna i Allsvenskan över tid finns det ingenting att anmärka på.
Problemet handlar om de längre perspektiven. Jag tror att de flesta kan vara överens om att AIK spelar minst underhållande av samtliga topplag i Allsvenskan. Tråkig fotboll, helt enkelt – medan det drar i motsatt riktning i andra delar av Stockholm. I sak är det förstås inget fel på tråkig fotboll, man får spela hur själadödande som helst, men det lockar knappast till sig mer publik eller unga spelare som vill framåt i karriären.
Om man ska utvecklas som en, säg, 21-årig talang finns det bättre klubbar än AIK att gå till. I AIK samlar man poäng, men den enskilde spelaren har svårt att blomstra. Om man ska förenkla en smula: fotbollsspelare utvecklas i takt med att de tar initiativ på planen. Proaktiva lag, såsom Hammarby, fostrar initiativtagande spelare. Reaktiva lag, såsom AIK, där man täcker och styr ger inte samma individuella utväxling. Rutinerade och taktiskt drillade spelare har också gått först i Norlings kö.
Den här slutsatsen utgår jag ifrån att AIK också har dragit på egen hand – frågan är bara hur benägna och kapabla de är till att tänka om på riktigt. Det är trots allt ett framgångsrecept som man isåfall ska göra slut med.
Annons
En annan sak som jag tycker att AIK behöver förbättra är kommunikationen. Jag har följt AIK tätt i många år och har aldrig upplevt dem som så slutna som under de senaste säsongerna. Träningarna är ofta stängda för supportrar och media under säsong och som journalist hänvisas man för det mesta till pressträffar en eller två dagar före match. AIK har visserligen Sportlib-gänget hack i häl, men i min värld förstärker det bilden av en reserverad klubb. Sportlib är reklam och inget annat. Högkvalitativ reklam förvisso, men likväl reklam där varje bildruta är godkänd av klubben.
Om AIK vinner något på sin linje? Tja, den direkta sportsliga effekten kan man alltid dividera om. I fjol gick det uppenbarligen bra. I år gick det sämre samtidigt som de närmaste konkurrenterna förenade öppenhet med sportslig succé. Jag tror helt enkelt att det är svårt att dra några generella slutsatser.
Däremot tror jag att AIK gör sig en otjänst ur ett intresseperspektiv. De svenska klubbarnas extraordinära dragningskraft handlar inte om fotboll på högsta nivå, utan om närhet, relationer och känslor. Det kan tyckas vara en liten sak att stänga ute de mest intresserade supportrarna från träningar på Karlberg, eller gå miste om “goodwill”-läsning i form av personliga intervjuer, men i längden tror jag att det påverkar publiksiffror, sponsorintäkter och därmed tabellplaceringar negativt. AIK som klubb kommer förstås aldrig bli ointressant – och det är fortsatt relativt öppet jämfört med nästan alla andra ligor – men jag tror inte att klubben har råd med att fortsätta på samma linje särskilt länge till.
Ni känner kanske igen mina resonemang? Allt ovanstående har jag argumenterat för under en längre tid nu, framförallt i vår podd här på Fotboll Sthlm. Där har jag också lagt till de skrala insatserna i Europa och tyckt att man borde byta ut Rikard Norling om man ska lägga om kursen. Men nu har klubben bestämt sig för att Rikard ska få stanna i ett år till, och då utgår jag ifrån det när jag ser framåt.
Nej, Tarik Elyounoussi lär inte få som han vill. AIK måste planera för ett år utan Europaspel och kan inte gärna öka lönerna för landets näst dyraste spelartrupp. Eftersom det inte skedde någon speciell generationsväxling under året kvarstår även utmaningen om att få in spelare med försäljningspotential. Här är det upp till Björn Wesström att träffa rätt. Eftersom jag föreslår en radikal förändring tror jag att det kommer att behövas ganska många transfers, både in och ut. AIK behöver sätta igång ett föryngringsarbete – som limmar med en ny taktisk inriktning – och det lär ta ett antal vinter- och sommarfönstret innan den nya truppen helt har satt sig.
Så vad bör AIK göra?
Först och främst, om ni frågar mig: bestämma sig för en grundfilosofi och grundtaktik. I det senaste avsnittet av supporterpodden Testa stör pratar Björn Wesström om sina tankar inför nästa säsong. Malmös taktik nämns i ett sammanhang som en potentiell inspirationskälla. AIK och Malmös formationer ser på pappret ungefär likadana ut, men skillnaderna är också uppenbara. Malmö pressar högre, anfaller med fler man och spelar med högre tempo. AIK spelar ett kontrollerande 5-3-2, Malmö spelar ett dynamiskt 3-5-2.
När jag tittar på truppen – och jämför med Malmös taktik – blir jag inte helt övertygad om att det är rätt väg att gå för AIK. Det finns förstås fördelar att byta till något som formationsmässigt liknar det gamla, men det föranleder också några frågetecken.
– Har AIK samma typ av rörliga “kantmittbackar” som MFF? Rasmus Lindkvist är löpstark och har gjort några lovande insatser centralt, men saknar en del i spelförståelse. Som vänster innerback finns redan Karol Mets som är en pålitlig men rätt begränsad spelartyp. Lösningen skulle kunna vara den mångsidige Daniel Granli i en “Erik Larsson-roll” till höger – men då krävs det att norrmannen tar nya steg i sin utveckling.
– Har AIK tillräcklig kreativitet på innermittfältet? Inte om Tarik Elyounoussi – som för övrigt inte vill spela på mittfältet – försvinner. Nabil Bahoui skulle säkert lösa en “Traustason-roll” skapligt, men det känns ändå som slöseri på kvaliteter. Om AIK ska få ut max av Nabbe bör han spela i en offensiv roll som utgår från vänsterkanten, det är en slutsats som man inte kan komma ifrån.
– Har AIK passande wingbackar? Nej, det tycker jag inte heller. Jag tror att Nabil Bahoui kan vara nyttig i matcher där AIK trycker på, men jag kan inte se honom i en “Sören Rieks”-roll över tid – det hade också varit ett slöseri med kunskap, och för ihåligt mot bättre lag. Med de andra kantspelarna är problematiken den omvända, de känns mer lämpade för 5-3-2 än 3-5-2 – även om skillnaden inte behöver vara milsvid.
Ett annat alternativ för AIK är att snegla mot Norrköpings 3-4-3. En fördel jämfört med 3-5-2-alternativet är att man kan använda Bahoui i en optimal roll. Kanske är det också taktiken som gör att Saku Ylätupa kan tina upp. Som jag ser det borde även Elyounoussi gynnas av ett sådant skifte. Om AIK skulle spela med Nabbe och Tarik i varsin kantroll (Saku som förste inhoppare?) skulle de genast få helt nya offensiva dimensioner. Både Henok Goitom och Kolbeinn Sigthorsson hade också passat bra som center i ett sådant system – problemet är snarare att en av dem behöver bänkas i grundläget.
Wingbackarna hade också passat bättre i ett 3-4-3 än 3-5-2. Med en man mindre på det centrala mittfältet får kanterna större defensivt ansvar vilket hade passat de befintliga spelarna. Däremot vore det kanske lämpligt att byta ut Enoch Kofi Adu som framstår som alltmer endimensionell i sitt spel. Om man ska göra det krävs en riktigt vass ersättare – Ebenezer Ofori känns som ett drömnamn – för det är egentligen ingen svag punkt. Det är bara det att det bör finnas mer att hämta.
Ja, på pappret känns 3-4-3 som den mesta intressanta taktiken för nästa säsong. Fördelarna är flera i mitt tycke, men risken är att det är en idé som är bättre på taktiktavlan än på plan. Det är ingen goto-uppställning som svenska ledare och spelare har i ryggmärgen, det är en ganska avancerad formation att balansera med. Och framförallt lär den kräva tålamod, vilket kommer bli det återkommande nyckelordet för AIK till nästa säsong.
För oavsett om det blir 3-5-2, 3-4-3 eller en ”säkrare” 4-3-3 behöver truppen byggas om. Tuffa beslut behöver tas, och nya spelare behöver få tid och förtroende. Truppen behöver föryngras på flera håll och nya spelartyper behöver komma in. Om man ska generalisera har AIK länge värvat mer fysiskt än spelskickligt och den balansen tror jag att man behöver rubba något för att hänga med i utvecklingen. Spelförståelse har aldrig varit omodernt, men egenskapen har fått en liten revival på slutet i takt med konstgräsutvecklingen. I Allsvenskan 2019 är fysiskt begränsade men utomordentligt smarta spelare som Darijan Bojanic och Curtis Edwards nycklar i varsin toppklubb som gör processen kort med alla lag på den undre halvan. AIK å sin sida är starka i täta toppmatcher, och fenomenala i derbyn, men saknar som en del spelskicklighet för att städa av serielunksmatcher i rask takt.
Tålamodet kommer att behövas lika mycket från supporterhåll. Jag har svårt att se att AIK klarar att svänga om och vara en titelutmanare på samma gång, och då krävs en tydlig kommunikation från klubbens sida där man berättar vad man vill och vart man är på väg. Om AIK klarar att förmedla en sådan bild med trovärdighet tror jag att de kan att hämta kraft från supporterleden även om det inte skulle vara guldvibbar till nästa sommar eller så.
Ja, jag tror att ni förstår varför jag är på väg.
Det viktigaste för AIK är att hitta en långsiktig strategi där utveckling på alla plan står i centrum. Jag tycker att klubben bör sträva efter ett kretslopp där ett par-tre unga spelare i startelvan blomstrar och slår i taket innan de säljs vidare till utlandet, för att sedan ersättas av nya talanger som har kommit en bit i karriären. Så skulle de flesta klubbar vilja ha det, och det är sannerligen lättare sagt än gjort, men över tid ser jag inte vad som hindrar AIK från att lyckas med en sådan sak.
”Allt” som krävs är en genomtänkt plan och modet att följa den fullt ut. Även när det går emot.
Foto: Bildbyrån
