BLOGG. Några tankar om ett par genombrott som väcker drömmar.

Annons

Hawaii, Oslo! En sinnsyk kamp. På förhand hade jag dåliga vibbar inför matchen på Ullevål: mediestorm i Sverige, de två största namnen borta och ett formstarkt Lagerbäck-kollektiv på andra sidan på ett isländskt underlag.

1-1, tänkte jag på förhand, var ett bra resultat. I efterhand, efter ett offsidemål, gott om bommade chanser och en kvittering i slutsekunden kändes 3-3 som skikkelig dritt – även om det i slutändan nog mest kommer vara en värdefull poäng. Och så länge Viktor Claesson spelar på den skyhöga nivån gör det kanske inte så mycket om Foppasoppan fortsätter.

Men nu är det ju här en 08-blogg. Så låt oss hålla oss till de två nya AIK-spelarna – de unika grabbarna från linje blå.

Varför är det så ont om Q? Bra fråga, men att Robin Quaison är en ovanlig typ insåg jag tidigt. Den första gången som jag ringde till honom, jag tror det var inför hans träningsmatchsdebut med AIK, förstod han knappt vad jag ville.
– Vadå, en intervju? frågade Robin förvånat.
Det blev ett tyst och lite märkligt samtal med 18-åringen från Akalla. Han blev nervös, antar jag, men han fick i alla fall fram att det fungerar på det motsatta sättet på planen. Där blev han aldrig spänd. Varför? Tja, det funkade liksom inte så. Lite senare frågade jag om det där med nervositeten igen.
– Om jag var i dina skor skulle jag vara nervös för att skriva en artikel. Men jag kan spela fotboll och jag tror på mig själv. Fotbollen är en gåva som jag har fått, svarade Robin.
Självklarheten gick igen på planen. Det var svårt att sätta fingret på vad som gjorde Robin speciell, men det mesta kom så naturligt. Accelerationen, drivet, balansen – det flöt liksom bara på. Däremot var han en aning svårplacerad i Andreas Alms taktik. För vad var han egentligen? Anfallare? Tia? Ytter? Ja, fast kanske inte i ett 4-4-2? Den andra säsongen i AIK blev inte lika lyckad och sommaren 2014 skrev han på för Palermo. Vid det laget hade han gjort en hel del för AIK, men känslan var ändå att det fanns massor av potential som vi hittills bara hade skymtat.

Nu är Robin 25. Han har vunnit U21-EM och gjort över hundra matcher i Serie A och Bundesliga, men för den bredare fotbollspubliken har han varit i passningsskugga. I blågula sammanhang har han oftast prioriterats bort. U21-EM vann han som sagt, men han började mest på bänken och i a-landslaget har varit stängt. Kanske har han inte varit redo, kanske har han betraktats som den där svårplacerade spelaren igen, men det har i alla fall dröjt längre än jag trodde innan han blev blågul på riktigt.

Men nu smällde det ju till. Det var ett sådant där plötsligt-bara-händer-det-genombrott som kommer vart tredje år eller så. Rumänien-matchen, med ett påpassligt mål och en gedigen insats, var uppvärmningen. Mot Norge var han dominant och tog plats i alla delar av spelet: som länkspelare, i det defensiva jobbet, som djupledshot och främste avslutare. På slutet smällde han in två mål och att det bokstavligen rök från hans huvud i tv-intervjun efter matchen kändes fullt naturligt. Liksom att han mest var förbannad över att norrmännen kvitterat i den sista sekunden.

Robin är inte framme, långt därifrån hoppas jag, men han är mer än klar för landslaget. Plötsligt är han den bäste anfallaren som vi har i det här landet – och plötsligt ser det riktigt intressant ut där framme. Under de senaste åren har Sverige haft en defensiv i toppklass: en Serie A-keeper av gott snitt och en stabil backlinje med egenskaper som täcker alla basbehov. Lägg därtill bättre yttrar (så länge de är så glada som det står i pressmeddelandena) än under en normal landslagsgeneration. Innermittfältet? Okej om Albin Ekdals fötter, knän, lår, ljumskar och rygg håller. Annars en tunn lagdel. Anfallet? För dåligt, tyvärr, totalt sett.

Risken är att problemen på innermittfältet består, även om Kristoffer Olsson tillför nya dimensioner. Men i anfallet finns egentligen bara möjligheter. För vid sidan av Robin Quaison har Alexander Isak gjort två inhopp som har varit så bra så man bara gapat. Varenda bollberöring har varit genomtänkt, varenda touch har lett till något. Jag tror nästan att det var bra att hans rappa vänsterskott susade över krysset, för hade den bollen suttit hade hysterin närmat sig Martin Ödegaard-nivåer (vilket nog inte varit helt sunt för den unge norrmannen) redan nu. Det får räcka med att Sverige gjorde tre mål när Isak byttes in igår.

Om vi gör bokslut här och nu så var steget till Dortmund inte det bästa, men det behöver nog inte bromsa karriären allt för mycket. Han är ju 19, grabben, och har hur mycket som helst att utveckla. För samtidigt som han redan kan glänsa i ett svenskt a-landslag kan han bli starkare, snabbare, bättre på huvudet och säkert mer taktiskt drillad och distinkt i boxen. Svagheter? Nej, egentligen inte – det är bara det att det kommer bli så mycket bättre.

Alexander Isak är ren potential. Speluppfattningen och bollkänslan är förbluffande. Balansen och det mjuka rörelsemönstret är utsökt. Psyket håller för att avgöra derbyn på sin 17-årsdag. Om inte alltför länge kommer fysiken vara av internationellt toppsnitt och vid det laget tror jag att han är självklar i de allra största sammanhangen. Jag är till och med säker, för jag ser inga begränsningar överhuvudtaget.

FOTO: Bildbyrån