Idén om att outsourcad teknik förstår fotbollen bättre än de människor som format spelet i 150 år känns som ett tecken i tiden.

Mer oväntat var att jag, som länge hållit viss distans till debatten, plötsligt blev rasande i tv-soffan.

Annons

Jag har aldrig gillat VAR, knappt ens tanken på det.

Men jag har heller aldrig varit kategorisk motståndare mot digital utveckling. Kanske hittar man någon form av kompromiss i framtiden som förbättrar träffsäkerheten utan att dra ned på upplevelsen.

Goal line technology är ett lyft som på direkten ger korrekta besked om det mest avgörande. Offsidetekniken tycker jag också har sina förtjänster – och där köper jag argumentet om att det skyddar domarna, för det är förstås omöjligt för en linjeman att döma rätt på centimetern när det går så fort.

Men om jag vill ha det senare i Allsvenskan? Nej, förmodligen inte på många år. Vår liga lever som aldrig förr och det beror på läktarna, på spontaniteten, det oförutsägbara och känslan av att uppleva något här och nu som du inte får någon annanstans. Då ska man nog vara Glenn Strömberg-vaksam beträffande offsidelägena.

Och vad gäller resten av VAR-paketet: absolut inte. Jag följer norsk fotboll tätt och är utled på avbrotten, domardiskussionerna – de är fortsatt där, surprise, surprise – och det politiska trycket där ett fegt förbund fördelat vidare trycket uppifrån och ned. Ett tag satt jag i styrelsen för min favoritklubb IK Start och varningarna från högre ort märktes när medlemmarna i klubbarna var på väg att rösta igenom motioner mot videodomarsystemet.

Ändå har det inte varit den fråga som engagerat mig mest. Jag bryr mig mer om att gangsteragenter fungerar som mentorer åt barn utan att förbund eller klubbar gör minsta motstånd, för att ta ett exempel, och därför överraskades jag av min egen reaktion när Kylian Mbappé fälldes i VM-kvartsfinalen mot Marocko.

Jag blev plötsligt förbannad. Höll jag på Frankrike? Oklart. Men något i mig väcktes.

Ni minns kanske hur det slutade. Det blev mycket riktigt straff, men först efter en alldeles för lång VAR-granskning. Det i sig var irriterande, vilket späddes på av att domaren lät Mbappé vänta vid straffpunkten länge, det var som att granskningen fortfarande pågick vid ansatsen. Mbappé blev uppenbart rubbad och slog en usel straff.

När en straffskytt störs stör det även mig. Forskningen visar att en långdragen väntan, antingen till följd av yttre faktorer eller att skytten helt enkelt står stilla för länge, minskar chansen för mål. Detta borde vara i fokus för domaren. Ta kommando över situationen, dela genast ut gula kort om motståndare obstruerar, och låt processen börja först när allt är i sin ordning. Därefter ska det gå fort.

Men framför allt var det en påminnelse om det värsta med VAR, nämligen att vi inte längre litar på vårt omdöme. Fotbollen har alltid rymt ett nödvändigt tolkningsutrymme. Förnuft och känsla. Domarens spelförståelse är många gånger mer avgörande än regelboken. Släppa varningar i början för att inte vara för petig? Eller markera direkt med korten för samma situationer? Blåsa av matchen två sekunder innan den tillagda övertiden för att det är rätt tajming, eller lägga på 15 eftersom det blev hörna? Alla som är uppväxta med fotbollen förstår denna rytm.

Mbappé-situationen var det motsatta. Först var det en korrekt brytning, därefter en djupledspassning som inte var nära offside, därefter en klockren kapning som bara kunde bli straff. Om man har någon som helst förståelse för fotboll syntes detta direkt, det gick inte att missta. Ändå skulle ytterligare en VAR-fars utspela sig och jag fick nog i soffan: vad i helvete är det som pågår?

Det slog mig att det inte bara handlade om fotboll.

På senare tid har olika svenska röster argumenterat för att vi inte längre litar på vår egen förmåga.

Organisationsforskaren Mats Alvesson har turnerat runt med begreppet ”funktionell dumhet” för att visa hur anställda fasas in i system där de följer regler och normer utan att reflektera huruvida dessa är rimliga eller ändamålsenliga. Lars Strannegård från Handelshögskolan har skrivit mycket om att bildning handlar om omdöme lika mycket som kunskap och varnat för att vi är besatta av kvantifiering och KPI:er snarare än att tänka självständigt.

VAR är en övertydlig symbol för krocken mellan fotbollens natur och idén om att outsourcad teknik förstår den bättre än vi själva gör – trots att den ska tolkas av utbytbara människor i ett slutet rum framför sina skärmar. Rent praktiskt är den oftast ett elände. Dyrt är det också. Prestigen är så stor att FIFA förnekar att en boll som träffar en vajer uppe i taket har träffat en vajer. 

Som domare är det kanske att slippa ta avgörande beslut själv, men med det riskerar domaren att tappa sin förmåga att läsa av matchbilden, och debatterna i efterhand har knappast minskat. Lägg därtill den allra mest nedslående följden av VAR: att många av de magiska ögonblicken på läktaren har försvunnit. Ingenting slår ett himlastormande jubel när det fantastiska sker, att få uppleva allting när det händer utan att hinna sätta sig igen och i bästa fall knyta näven när målet som såg självklart ut också visade sig vara det fyra minuter senare.