När Ronnie vakta kassen, då var det lite stil på Bajen.

För stunden känns inget passande, ingenting kul, men eftersom jag är i San Agustin på Gran Canaria kommer Sällskapsresan-referenserna av sig självt. Det var här i trakterna som den första filmen utspelade sig.

Jag är på ön för att bevaka Djurgårdens träningsläger, men imorgon bär det av till fastlandet och Estepona där jag ska följa Hammarby.

Sorgens Hammarby. För idag, alldeles för tidigt, förlorade Bajen sin evige målvaktshjälte Ronnie Hellström. Härlige Ronnie som jag gillade så mycket ända sedan han var vänlig nog att släppa in min straff på Höörs IS fotbollsskola 1994.

Sommaren 2013, på en varm och fin dag, träffades Ronnie och jag på Söderstadion. Vi tog en sista promenad, det var strax före rivningen, och pratade minnen, och minnen fanns det gott om. Mustaschen satt där den skulle och Ronnie var på strålande humör – var han alltid det? – och bjöd på så många anekdoter att han efter ett tag kom på sig själv. Stämde ens det som han berättade? Vad var sant och vad var kryddat?

Det finns ju så många myter i Bajenland.

Trots all nostalgi och att hela rasket skulle rivas var Ronnie optimistisk. Visst skulle det göra ont när maskinerna rullade in, men allteftersom skulle det bli bra för Hammarby, spådde Ronnie. Tiden går ju, och förändringar är ofrånkomliga.

Om man ska sammanfatta Ronnies magnifika karriär kan man stanna vid två årtal.

1974 och 1978.

För efter ett bittert misstag i VM-premiären mot Italien 1970 gick det bättre i mästerskapen som följde.

Mycket bättre, fenomenalt mycket bättre till och med. Både 1974 och 1978 togs han ut i världslaget, vilket jag undrar om någon annan målvakt i historien har lyckats med.

Eller så väljer man två namn:

Nacka och Brolin.

Ronnie är sannolikt ensam om att ha spelat med VM-hjältar från såväl 1958 som 1994. När en 16-årig Ronnie började träna med Hammarbys a-lag fanns Nacka Skoglund där, tydligt på nedgång och allt närmare undergången, vilket satte ett outplånligt avtryck hos den unge målvakten. Ronnie pratade ofta om Nacka, om ögonblick som fastnat och tragiken som följde, och även i den sista intervjun som min kollega Ludwig Persson gjorde dök Nackas minne upp.

1988 gjorde Ronnie oväntad comeback i en match för GIF Sundsvall, det var då som han spelade med en tonårig Tomas Brolin, vilket innebar att seniorfotbollskarriären spände över 22 år.

(Ronnie höll förstås nollan.)

(Åtta år senare, när Ronnie var 47, satt han på bänken i en Bajenmatch.)

Karriärens höjdpunkter på klubbnivå nåddes i Kaiserslautern där Ronnie blivit odödlig efter sina tio år, men i själ och hjärta var han bajare, trots att han knappt vågade öppna munnen – folk förstod inte ett ord av vad han sa – när han som 13-åring flyttade från Malmö till Bollmora. 

Kärleken var besvarad, då som nu, och när Ronnies cancersjukdom blev känd svarade Hammarbys klack med ett hejdundrande Ronnie-tifo som spände över hela kortsidan. När vi ringde upp Ronnie ett tag senare var han märkbart rörd.

Det kändes som ett avsked.

Sina sista år tillbringade Ronnie i Beddingestrand på den skånska sydkusten, några mil från där han växt upp. Före sjukdomen trivdes han med en stilla tillvaro där han kollade fotboll, gick ut med hunden, spelade golf och umgicks med fru, barn och barnbarn. Eftersom Ronnie var så tillgänglig, det var bara att ringa och fråga hur läget var, hade jag tänkt att hälsa på honom till våren när det blivit lite varmare. Kanske kunde vi ta en golfrunda och snacka om gamla tider – inte bara om den där straffen på fotbollsskolan – och om helvetessjukdomen som plötsligt hade uppenbarat sig.

Jag hade velat göra det för våra läsares skull, det hade kunnat bli ett fint porträtt, men om jag rannsakar mig var det kanske mest av egoistiska skäl. Jag tyckte om Ronnie och fascinerades över att Sveriges bästa målvakt genom tiderna var så okomplicerad och öppen. Jag hade förmodligen kunnat sitta i timmar och lyssna på anekdoter om den första tiden i Söderort, om träningarna med Kenta, rövarhistorierna om Nacka, sången från läktarna under den mytomspunna hösten 1970 eller hur målvaktstränaren Sven Lindberg brukade köra skiten ur honom i ”fakirhörnan” på Söderstadion.

Ja, om vad som helst egentligen, och det gör förbannat ont att det redan är för sent.

Vila i frid Ronnie, vi är många som saknar dig.