Jacob, Hjalmar och Haris. Tre av Allsvenskans finaste historier finns hos laget som för stunden leder serien. [the_ad id="77716"][the_ad id="77714"] När jag delade ut betyg efter 1-1-matchen i Malmö stack tre djurgårdare ut. Jacob Widell Zetterström fick maxpott, en femma, medan Hjalmar Ekdal och Haris Radetinac belönades med ståtliga Fotboll Sthlm-fyror. På något sätt känns det typiskt Djurgården att den trion var bäst. Hade man även kunnat slänga in Jesper Nyholm – och det kunde man inte igår – i gänget hade tesen varit fulländad, tesen om att det är i Djurgården som man lyckas mot alla odds. För att det är Jacob, Hjalmar och Haris som är de främsta spelarna när Djurgården kryssar borta mot Malmö FF, som nyss kom från en CL-match mot Juventus, är rätt galet. Haris Radetinac skrev jag en lång krönika om i februari då han vid 35 års ålder var hur stark som helst på försäsongen. Efter två korsbandsskador efter 30 såg han ut att hittat tillbaka till fornstora dagar, och den spaningen har stått sig väl under säsongen. För efter ett svagt 2017, året efter den andra skadan, skapliga 2018 och 2019, ett gediget 2020 framstår han numera som en av Djurgårdens bästa spelare. Det spelar ingen roll om han är startspelare, inhoppare, högerback, vänster- eller högerytter: med Haris vet man vad man får. Mot Malmö FF skapade han sig ett stort övertag på Felix Beijmo vilket både gav Djurgårdens spets i offensiven och en yta på planen där de kunde andas. Efter tio minuter träffade Haris stolpen med ett rykande skott och under hela matchen irriterade han MFF:arna genom att spela på och ibland över gränsen. Det borde ha blivit ett gult kort för Haris i första halvlek, men det borde samtidigt ha blivit ett andra gult för Anders Christiansen som Haris provocerade som allra mest. Den egenskapen, förmågan att reta upp och göra livet surt för motståndarna, kommer aldrig bli omodern. Hjalmar Ekdal har varit strålande under större delen av säsongen och på slutet har mittbacken växlat upp ytterligare med två mål som kan visa sig betydelsefulla i slutet av året: först 2-1-nicken mot Hammarby, därefter 1-1-bredsidan i Malmö. Det är också en osannolik utveckling för en spelare som bedömdes vara femtevalet eller så i ett Hammarby som läckte som ett såll under 2020. Om Hjalmar är redan mycket skrivet och sagt, men jag kan fortsatt inte släppa hur Hammarby planerade inför säsongen. Som jag har förstått saken var den främsta anledningen till att Hjalmar såldes att tränarna inte trodde på honom, varför han ansågs som överflödig i truppen av sportchefen Jesper Jansson (som egentligen hade ett rätt gott öga till Ekdal). Samtidigt gick Bajen in i säsongen med märkliga förutsättningar då alla visste att Stefan Billborn skulle få sparken om laget inte hittade toppformen direkt, utan några svackor, och att den formen bara skulle fortsätta. Ni vet hur det gick. Billborn fick foten och Hjalmar gör succé i Djurgården, och allt talar för att det kommer fortsätta på samma sätt. Fram till dagen då Bosse säljer Hjalmar för stora pengar lär han prestera på hög allsvensk nivå och vara en utmärkt representant för klubben i alla avseenden. När Ekdal var borta värvade Hammarby Jon Gudni Fjoluson som den store ledaren i försvaret men efter två tredjedelar av säsongen är det lätt att konstatera att den där killen som släpptes iväg är bättre och mer i balans. Dessutom är han billigare, tio år yngre och 08:a. Ja, bara det att han är svensk spelar roll då Hammarby har så många utländska spelare i truppen att de måste ställa över etablerade namn nuförtiden. Det ska sägas att Hjalmar inte var felfri mot Malmö FF, han kom snett ett par gånger, men på det stora hela spelade med han med pondus och självförtroende, och när läget dök upp var han iskall på nytt. Jacob Widell Zetterström snackade efter matchen igår om att det var viss skillnad att vara målvakt hos den allsvenska serieledaren jämfört med att vara striker i division 5 som i fjol, och det säger det mesta om vilken resa som han har gjort. För bara ett och ett halvt år var det otänkbart att spela fotboll, och det var oklart om han skulle kunna komma tillbaka. Sviterna från hjärnskakningarna gjorde det svårt för honom att fungera normalt i vardagen, bara att åka buss eller tunnelbana, med alla ljud och intryck, kunde vara en utmaning. Mina kollegor Ludwig Persson och Viktor Asp har följt Jacobs fascinerande resa nära under tiden, och jag har hela tiden undrat om Jacob verkligen skulle klara att komma tillbaka på riktigt, det vill säga till a-lagsnivå. När han sedan började rada upp fina insatser i Allsvenskan började jag istället fundera på när sprickorna skulle visa sig. Det har ju nästan sett för bra ut. Inte kan man gå från att vara fotbollspensionär till att hålla allsvensk toppklass på ett och ett halvt år? Eller? Jo, kanske kan man det. Bortsett från en klappmatch i derbyt mot AIK har Jacob knappt gjort ett misstag under året medan de avancerade och direkt avgörande paraderna är desto fler. Under sommaren strösslade vi med höga betyg till 23-åringen och mot Malmö FF gjorde han tre kanonräddningar när det behövdes som allra mest: två gånger när Antonio Colak avslutade från nära håll och en gång när Erdal Rakip kom fri alldeles i slutskedet. Det är sällsynt att vi på Fotboll Sthlm delar ut femmor i betyg, men efter den insatsen kändes det välförtjänt, liksom de båda fyrorna till Djurgårdens bästa utespelare. Jacob, Hjalmar och Haris. Djurgårdarna som besegrade oddsen. LÄS MER. Månsson: Inte många hade klarat det som Haris har gjort

Följ Fotboll Sthlm i sociala medier

Create a free account, or log in.

Upgrade your subscription