AIK satsar allt på svart i förhoppning om snabba resultat. Hittills har de gjort fyra mål på åtta matcher. [show_ad id=3] Under försäsongen har jag funderat på vad Morten Kalvenes tänker om AIK. Under fem säsonger i Bodö/Glimt var han med om en skandinavisk fotbollssaga som saknar motstycke på senare år. Anledningarna till att Glimt gick från att vara ett anonymt lindansarlag till att bli hela Skandinaviens bästa klubb var flera, men taktiken var en av de främsta. Glimt spelade, och spelar, alltid ett offensivt 4-3-3 som söker dominans. Samtliga roller är enkla att definiera. Målvakten ska vara bra med fötterna. Ytterbackarna ska vara löpstarka och skickliga offensivt. Mittbackarna ska vara snabba och rejäla. Den defensive mittfältaren ska stoppa kontringar och fördela spelet. De två indreløpene ska attackera straffområdet från varsin inre korridor. De två yttrarna ska vara en mot en-specalister som från höga utgångspositioner ska utmana gång på gång. Nian ska vara, well, en nia. Av den anledning rekryteras spelarna främst efter spetsegenskaper. Bodö/Glimt är ointresserade av att värva från ”höga hyllor” eller skickliga spelare i största allmänhet som råkar vara lediga, utan letar efter specialister. Därefter tränas spelarna i sina roller utifrån den gamla ”godfoten”-metodiken som gjorde Rosenborg så framgångsrika en gång i tiden: fokusera på det som du är bäst på, för då kan du hjälpa laget som mest. Man hade kunnat väcka Morten Kalvenes mitt i natten för att få svar på vilka framgångsfaktorerna i Glimt var. Sannolikt tror han på dem stenhårt och det är därför som jag undrar vad han nu tänker innerst inne. Under försäsongslägren i Benidorm och Marbella var han aktiv på många pass där han drillade anfallsprinciper, inte sällan i en 4-3-3-formation. Mikkjal Thomassen pratade om att utveckla offensiven, men att man kanske behövde dra tillbaka täcket om höstens så säkra defensiv rubbades. Efter 1-1 mot Degerfors och 1-1 mot Trelleborg och en förmodad cupexit kan vi konstatera att täcket är närmare fötterna än huvudet. Spelet som AIK har, oaktat den låga kvaliteten hittills, är antitesen till Bodö/Glimts, inte bara formationsmässigt. AIK har som vana att pressa högt första kvarten, och det brukar fungera väl, men när energidippen kommer försvinner linjerna i anfallsspelet fort. Hur ska AIK skapa sina chanser om man räknar bort fasta situationer och andrabollar? Att AIK kan flytta upp hela laget så fort det blir inkast på offensiv tredjedel är en sak, men hur ska de spela sig till möjligheter? När åtta matcher, sex träningsmatcher och två i cupen, är avverkade ser målskörden ut som följer: – Ett inlägg i ribban som Emmanuel Gono nickade in returen på – En mål till skänks när Nordsjällands mittback snubblade – En frispark av Anton Saletros rakt i mål – Ett överraskande kanonskott från Thomas Isherwood Det ska nämnas att AIK skapade fler chanser än Isherwoods långskott mot Trelleborgs FF, framförallt i början av matchen då de tryckte ned sina motståndare. En anfallare lär ansluta snart. Kanske blir det Andronikos Kakoullis som har en intressant profil och som kan göra skillnad. Att skadorna ställt till det, framförallt på vänsterkanten, kan man också väga in på det annars tunna ursäktskontot. Men hur man än vrider och vänder på det är knutarna många. AIK går in i säsongen med kostnader uppumpade till max och en ålderstigen startelva och har därmed gjort ett strategiskt val: kör vad tygen håller under 2025 och då måste resultaten komma (framförallt i det sannolikhetsmässigt icke-fördelaktiga Europaspelet). Svenska cupen är inte det viktigaste i år, men det har inte varit tal om att prioritera ned turneringen. AIK kan säkert på nytt bli ett tajt defensivt lag som är ”jobbiga att möta”, men nog borde man kunna ställa andra krav på en storklubb som spänner bågen så hårt som de kan.

Följ Fotboll Sthlm i sociala medier

Create a free account, or log in.

Upgrade your subscription