Mycket värre kan det inte bli.
18 månader efter tillträdandet som förbundsordförande har Fredrik Reinfeldt och hans närmaste i SvFF-toppen besannat farhågorna som man hade på förhand och lite till.
Det är dags för att någon med repekt för uppdraget tar över.
Annons
När Fredrik Reinfeldt var på väg att bli vald till ordförande i SvFF skrev jag en kritisk krönika. Den handlade om hur den förre statsministern tjänade miljoner på bolag som kontrollerades av den kinesiska staten, samtidigt som ordföranden enligt förbundets kriterier är tvungen att ”värna demokrati” och ha en ”hög (sic) moralisk kompass”. Svensk fotboll förtjänar bättre var rubriken, och jag följde upp den med en dyster prognos om hur Reinfeldt kommer att positionera sig i olika nyckelfrågor.
Jag såg framför mig ett mer slutet, maktfullkomligt förbund och ett kallt, kalkylerande ledarskap snarare än den kombination av stridbarhet och transparens som jag menade att folkrörelsen var i skriande behov av.
Jag dömde alltså ut honom på förhand. Alla som är väluppfostrade vet att man bör undvika det, men ibland är man tillräckligt säker på sin sak. Reinfeldts tidigare gästspel, eller försök till det, i fotbollen hade varit fiaskoartade och hans offentliga ”valkampanj” bestod av ett enda bisarrt citat.
”Spännande för mig som stort fotbollsfan att få vara med i nästa steg”
Reinfeldt motiverade bristen på visioner med att han ville ena fotbollen och prata direkt med rörelsen istället för att gå på PR-offensiv, men när jag hörde mig för hos distrikt och klubbar var de lika osäkra på vad han ville, förutom att ha jobbet.
Nu har Reinfeldt suttit på sin post i ett och ett halvt år och resultatet har blivit till och med värre än vad jag kunde ana. För Reinfeldt personligen kan det fortsätta med en plats i Uefas exekutivkommitté – den tror jag att han har haft ögonen på länge – men för andra i hans omgivning har det inte blivit lika behagligt. Då tänker jag främst på de anställda inom förbundet som drabbats av det brutala ledarskapet från Reinfeldt, generalsekreteraren Andrea Möllerberg, fotbollschefen Kim Källström och någon eller några till i organisationens topp. Vittnesmålen om nedskärningarna och personalpolitiken som går att läsa om i Offside, Fotbollskanalen och Sportbladet är skakande.
Mer då? Fredrik Reinfeldt och Andrea Möllerberg har gjort vad de kan för att baxa hit VAR, men tvingats backa. Den globala sportswashingen som terroriserar sporten har de inte markerat en millimeter mot. Flatheten mot kriminell infiltration, matchfixning och agenturer sammanflätade med gängkriminalitet är påfallande även om det riskerar att äta upp sporten inifrån. Den viktiga kontakten med distrikten ute i landet har varit undermålig, men så sitter Reinfeldt i sju olika styrelser och lär helt enkelt inte ha tid. Vad förbundsledningen vill i övergripande fotbollsfrågor, det där som Kim Källström ansvarar för, har man inte inte blivit klok på, medan repression och misstro mot klubbar och supportrar verkar vara vägen framåt att döma av förslagen till ny säkerhetsplan.
Som retoriker är den förre statsministern sällsynt slipad. Få kan ”klara av” medierna på samma sätt och de sällsynta gånger som han ställer upp på intervjuer glider han skickligt undan. Konkreta problem och känsliga ämnen vill han inte diskutera, däremot är det viktigt att markera i symbolfrågor på det där inövade viset som bara en rutinerad politiker förmår. Därmed gör han sällan några mediala självmål, han har listat ut på förhand vad som ska sägas vid varje givet tillfälle, men det stärker bara bilden av en beräknande maktspelare som egentligen inte lyssnar.
Mitt betyg på förbundets ordförande blir bottenlågt, lägre än jag anade på förhand rentav. Jag saknar patos, jag saknar värme, jag saknar visioner, jag saknar inkludering, jag saknar öppenhet, jag saknar ryggrad. Jag saknar… grundläggande respekt för uppdraget, i brist på en mer exakt formulering. Med förståelse för att det är komplicerat med alla intressen som ska företrädas måste det bara bli ett byte till nästa år. Mycket värre lär det ju inte bli, förmodligen hade till och med Alexander Axéns mamma gjort ett bättre jobb.
