Kriminella krafter äter sig allt längre in i fotbollen.

Pengar tvättas, matcher riggas och klubbar tappar kontrollen.

Sportjournalistiken borde hänga bättre med.

Annons

I dagens Medierna i P1 undersöks ett känsligt ämne: agenternas relationer till sportjournalister. Hur mycket styr agenturerna över nyheterna som kommer ut? För några år sedan skrev jag en krönika om ämnet, och nu medverkade jag för att ge min bild.

Min upplevelse är de flesta reportrar och agenter har ganska bra koll på gränserna, medan andra inte har det, samt att utveckligen har gått åt fel håll på senare år. Det borde man enligt min uppfattning prata betydligt mer om på redaktionerna.

Anledningen till att jag ställde upp framgår dock i den andra delen, nämligen hur även agenter med kriminella kopplingar kan sprida sitt budskap i tidningarna. Där bör man spetsa öronen som lyssnare, även om Medierna inte fördjupade sig i ämnet. På Fotboll Sthlm har vi har under lång tid undersökt skuggsidor av svensk fotboll och stött på många mörka historier. En del har vi publicerat, mer är att vänta.

Att kriminella aktörer har gett sig in i fotbollen är inte så konstigt. Insynen är minimal och agenturer med inflytande kan styra och ställa i en bransch som få har kontroll på. Att representera samtliga parter i en affär – säljare, köpare och produkten (som i det här fallet råkar vara en person) – vore absurt i många andra sammanhang, men inom fotbollen har det varit möjligt för den med resurser och kontaktnät. På så vis kan svarta pengar lätt bli vita samtidigt som miljonerna rullar in och ljusskygga aktörer vinner legitimitet hos fotbollsetablissemanget.

Det ska nämnas att det har gjorts journalistik på temat. Jens Littorins och Magnus Svenungssons bok Matchfixarna och uppföljaren Matchfixarna 2 av den förstnämnde har fått stor uppmärksamhet, men förtjänar större, för där får man både sammanhang och djup. Fotbollskanalen har gjort gedigna arbeten, GP, DN likaså och säkert fler.

När tankesmedjan Tryggare Sverige i våras släppte en rapport med titeln Brott och otrygghet inom svensk idrott ledde det till rubriker i tidningarna, men det var ändå då som det slog mig fullt ut: Varför granskas det inte mer? Varför blir det inte ett fokusskifte? Varför kan inte medierna som dagligen kan avslöja fotbollsaffärer på en sådan detaljnivå lägga liknande kraft på att gräva djupt och länge?

Rapporten innehöll ju sprängstoff. För att citera vår artikel:

***

I rapporten nämns att kriminella nätverk i dag har “total makt över en handfull föreningar”, som upprätthålls genom hot mot spelare och dess familjer, hållhakar på spelare med brott i registret och att engagerade som protesterar slängs ut ur föreningen. Därigenom kan de kriminella tillskansa sig kommunala bidrag, förbättra sina anseenden i allmänhetens ögon samt tjäna och tvätta pengar på uppgjorda matcher.

Just matchfixning beskrivs som ett omfattande problem, som länge negiligerats av idrottsförbunden själva, trots att media och spelbranschen haft kännedom om problematiken. Också här är grovt kriminella drivande, enligt Tryggare Sverige.

Dessutom beskrivs agentbranschen som belastad med kriminella. I rapporten framgår att agenter gärna strösslar gåvor och lyxartiklar runt sig, för att locka till sig unga spelare, även de som är under 15 år och som enligt förbundets regler inte får ha en agent. I längden leder det till ett beroendeförhållande mellan spelaren och agenten, som senare i karriären kan kräva att spelaren deltar i matchfixning eller skickar betalningen svart.

***

En del av svaret vet jag ju. Medierna är beroende av trafik och prenumeranter och sillyjournalistiken är hårdvaluta. Få eller inga ämnen engagerar så på sportsidorna och de internationella trenderna talar sitt tydliga språk. I det avseendet håller jag inte med Robert Laul, som i övrigt ger en liknande bild som mig i Medierna i P1, om att ”sillyn” inte har något journalistiskt värde. Övergångar är en central, avgörande del av fotbollen som har ett klart nyhetsvärde (den relevanta diskussionen handlar om utförandet.)

I kontrast till det finns grävandet som tar tid, är svårt och kan komma med ett pris i form av relationer och risk. Ibland kan man undersöka ett spår under lång tid, och få fram spektakulära uppgifter, men som ändå inte håller för en vattentät publicering med allmänintresse. Att redaktionerna har modet och utrymmet att prioritera grävprojekt är inte någon självklarhet, och jag har förståelse för dilemmat.

Men samtidigt blir nationalsporten alltmer hotad och aktörerna som kan motverka det är försvagade.

Polisen har lagt ner sin specialgrupp som jobbade mot sportens kriminella element, medan förbundet länge har varit tandlöst. Klubbarna brukar vara ovetande eller handfallna när man tar upp ämnet (och i vissa fall är de en aktiv del av problemet). Ligaföreningen har inte visat något större intresse för frågan, även om man ser små tecken på förbättring. Medlemmar i elitklubbarna har vaknat till på sina håll, men behöver mer kött på benen.

Hoppet står därmed mycket till sportjournalistiken. Om ni ursäktar en högtravande avslutning tycker jag att det är vårt ansvar. Det är svårt att tänka sig ett mer relevant ämne inom vår nisch, och det ställs på sin spets när agenter med kriminella kopplingar har kontakter in på redaktionerna.