Oskar Månsson: Så påverkar agenterna fotbollsjournalistiken

BLOGG. Några tankar om sunda och osunda relationer mellan journalister och fotbollsagenter.

Annons

Hasan Cetinkaya går över lik för sina spelare. Det sa han själv, ordagrant, när jag intervjuade honom i Offside för ett par år sedan. Hasan bryr sig om sig själv och sina spelare, punkt. Hans spelare ska ha högsta möjliga lön och bästa möjliga roll i laget. Den egna karriären ska gynnas, kosta vad det kosta vill.

Den senaste landslagsveckan är förstås tydligaste tänkbara exempel. Det har länge skrivits och ryktats om att Emil Forsberg, Victor Nilsson Lindelöf och Robin Olsen inte har haft den bästa relationen till Janne Andersson. När jag hörde ryktena inifrån landslaget de första gångerna hade jag svårt att tro på dem. Trion hade fått förtroende från Janne Andersson från dag ett – även när det har gått sämre för dem – och landslaget har presterat på ett smått häpnadsväckande sätt. Påminnelse: Sverige slog Frankrike i kvalgruppen och skickade ut Holland, Italien och Tyskland på vägen till den största mästerskapsframgången sedan 1994. Därefter vann Sverige sin Nations League-grupp och i helgen kom en ny seger. Men frid och fröjd har det uppenbarligen inte varit.

Foppa, Vigge och Olsen har Cetinkaya som agent. Jag är övertygad om att han har påverkat deras karriärer i rätt riktning genom strategiska klubbval och sin kompromisslösa inställning. Lika säker är jag på att Cetinkaya har mer än ett finger med i landslagssituationen.

Längre än så tänker jag inte spekulera, det finns det andra som gör bättre. Jag håller mig istället till informationskriget. Aftonbladet skrev igår kväll att Emil Forsberg hade lämnat truppen på grund av missnöje, Expressen bekräftade uppgifterna men uppgav att det berodde på en skada. På morgonen dementerade landslaget via SVT att Forsberg hade lämnat truppen och att han var aktuell för spel mot Norge. Kort senare gick de ut med nya besked: Emil skulle visst åka hem. En skada – oklart när den hade uppkommit – var anledningen, meddelade landslaget och bifogade ett tillrättalagt Foppa-citat om hur tråkigt det var att behöva lämna samlingen. Nu på måndagsmorgonen skriver tyska Bild att Emil är aktuell för spel för RB Leipzig redan till helgen.

Det här lär bara vara början. Så länge korten inte läggs på bordet kommer storyn skapa nya rubriker och det finns, som alltid vid den här typen av explosiva nyheter, gott om intressenter i bakgrunden. Däribland ett antal agenter som gärna vill få fram sin vinkel och vet vilka kanaler de ska gå igenom.

Så hur påverkar agenterna fotbollsjournalistiken? Jag har fått frågan ganska många gånger och det finns, förstås, inga enkla svar. Men det finns gott om saker att ta upp.

Först och främst: agenterna spelar en viktig roll som spelarnas representanter mot klubbar och förbund. Jag vet att det är vanligt att slänga skit på agenter och att många vill förklara impopulära beslut av spelare, att lämna som bosman till exempel, med att de blivit hjärntvättade av sina agenter. I vissa fall kan det säkert vara så, men mitt huvudsakliga intryck är att spelarens vilja styr. Agenten finns där delvis för att ta smällen. Att agenterna ska ta plats i rapporteringen tycker jag också, till skillnad från vissa kollegor, är en självklarhet. De behövs som motvikt till klubbar och förbund även där.

Däremot finns det en del tvivelaktiga personer i agentbranschen, framförallt sedan FIFA släppte kravet på licens för ett antal år sedan. Nu kan vem som helst representera en spelare vilket öppnat upp för oseriösa, och i vissa fall, kriminella element. Fotbollskanalen och Kalla Fakta gjorde en granskning häromåret som ni kanske minns.

Jag har jobbat sedan 2008 på redaktioner som Sportbladet, Eurosport och Expressen och eftersom sportjournalistvärlden är rätt snäv har jag gott om bekanta på samtliga stora tidningar, tv-kanaler och fotbollssajter.

Under mina första sex-sju första år i branschen jobbade jag ofta med att dra fram nyheter, inte sällan spelartransfers. Efter ett tag hade jag kontakt med de flesta agenter som fanns i landet. De var färre då, men fortfarande många. Jag minns när min kollega på Sportbladet, Stefan Holm, satte igång med en stor agentgranskning och undrade hur i hela världen han skulle få tag på alla agenter som fanns där ute. Svaret satt bredvid honom: jag hade nästan vartenda nummer.

Anledningen till att jag snackade så mycket med agenterna var att de satt på nyhetsmaterial. Ofta visste de mer än både spelare och klubb. Efter ett tag lärde jag mig vilka agenter som var tillförlitliga. Hur mycket agenterna avslöjade varierade förstås. Vissa sa nästan ingenting och var knappt värda att ringa, andra ringde upp själva. Att navigera rätt i den här världen var inte helt enkelt. Vissa agenter förstod mycket väl sin och min roll, medan andra ville plantera uppslag som gynnande dem, eller ge nyheter mot gentjänster. En gång fick jag ett samtal från agent som ville göra en deal: jag får en nyhet mot att jag skriver upp den aktuella spelaren, jag minns det exakt, “som årets värvning” i en krönika. Det gjorde jag förstås inte. Spelaren floppade för övrigt hårt.

Den gången var förslaget uttalat, bokstavligen. Det kunde hända någon gång men desto vanligare var ett mellan raderna-upplägg. Ofta lyssnade jag på agentutläggningar om hur bra deras spelare gick i utlandet, vilken idiot tränaren var eller hur obegripligt det var att en viss spelare inte kommit med i landslagstruppen. Ibland hörde eller läste jag resonemangen snart igen, fast då från någon journalist. Emellanåt skämtade jag till och med en kollega om att jag visste vad som skulle komma i tidningen imorgon. Lite för ofta hade jag rätt.

Jag vet inte själv om jag balanserade rätt alla gånger. Det är heller inte fel att ta nyhetstips eller påverkas av andras åsikter, men jag “förlorade” i alla fall en del nyheter och kontakter när jag börja prata om så tråkiga saker som min roll som journalist. Sånt krångel ville vissa agenter inte veta av. Samtidigt påverkades jag säkert av agentsnacket eftersom jag pratade så mycket med dem. Och för de större namnen, utlandsproffsen, går den enklaste vägen till en intervju oftast via agenten. Att kontakta en medieavdelning i en internationell storklubb är en seg historia, medan en agent är spelarens förlängda ben. En skön intervju – och så blir det gärna en till med en spelare från samma stall. En kritisk, eller lite ifrågasättande intervju – och turen går till någon annan. Så fungerar det i många fall, och där har jag säkert varit opportunistisk ibland.

Återigen: Det finns olika typer av agenter och de flesta journalisterna hanterar säkert situationerna som kan uppstå väl. Men det är lätt att förstå varför genvägarna lockar. Att konsekvent lyfta fram när en spelare har gjort något bra, och hålla en lägre profil när den har gjort något dåligt, kan ge fördelar på andra sätt. Det syns inte, noteras av ingen utom kanske, kanske någon i branschen med insyn. Men det kan ge journalisten ett försprång. I vår värld är informationen valutan som i många fall avgör hur långt du når i din karriär. Lite mindre krångel, lite mer skönt tugg med agenterna – och så plötsligt rullar det på snabbare.

Jag känner också till åtminstone två exempel där agenter klagat på betygssättningen hos en redaktion efter landskamper och där deras spelare fått sina betyg höjda. Jag har pratat med flera personer i branschen som har reagerat på händelserna, vilket är ett sundhetstecken. Situationerna i sig är det inte, även om de lär vara ovanliga.

Samma typ av intressekonflikt står mellan journalister och klubbar. Där finns det också en diskussion om vilka metoder som vissa tar till i jakten på nyheter, vilket jag kanske återkommer till. Samtidigt är min generella bild att sportjournalistiken har blivit bättre och mer professionell genom åren. Kompisuppläggen minskar, fler parter granskas och trovärdigheten ifrågasätts ofta i realtid genom sociala medier. På gott och ont, mest gott, kan spelarna och de andra aktörerna inom sporten kommunicera snabbt och enkelt till allmänheten.

Vad gäller agenterna upplever jag att trenden går åt andra hållet. Jag kan inte avgöra om relationerna var sundare förr i tiden, men jag vet att agenterna är fler än någonsin och har täta band till medierna, i vissa fall på ett tvivelaktigt sätt. Det kanske inte är ett populärt ämne att ta upp, men jag tycker att det borde diskuteras mer på redaktionerna.

FOTO: Bildbyrån