Allt ändrades när Marti Cifuentes tog fram sin pragmatiska sida och bytte taktik. För det förtjänar han applåder. [show_ad id=7] Året är 2023 och det svårt att tävla med 4-3-3 som bästa formation för ett topplag, oavsett om vi rör oss i de större sammanhangen eller på närmare håll. I Allsvenskan spelar de fyra bästa i princip så, i norska Eliteserien spelar de tre bästa på samma vis. Framgång över tid i dagens fotboll hänger tätt samman med utveckling av spelare och truppvärde, och ingen taktik, mig veterligen, lämpar sig bättre för det än en initiativrik och pressintensiv 4-3-3:a. Hammarby har en blomstrande akademi, ett talanglag i division 1, en katalansk tränare och borde med den logiken _verkligen_ spela en sådan typ av taktik, och lägga upp verksamheten utifrån den. Alltså: formation och rollerna först, därefter valen och prioriteringarna. Så när Marti Cifuentes för en tid sedan började experimentera med 3-5-2 gillade jag inte vad jag såg. Visst, mot Twente borta köpte jag det, rentav sympatiserade, men inte annars. Jag ville istället att han skulle spetsa till sin 4-3-3:a, spela på styrkorna, våga mer, anpassa sig mindre. Framförallt för att jag menar att det är rätt väg att gå på sikt och för att behålla kontinuiteten, men också för att de offensiva juvelerna Montader Madjed, Saidou Alioum och Viktor Djukanovic inte längre passade in. Att offra speltid och momentum för de främsta talangerna brukar vara kostsamt slöseri. (Djukanovic verkar dock strunta i att han inte passar in…) Dessutom trodde jag inte på Bajen som ett lag som lika delar krigar och lirar. Få toppklubbar fungerar så, och Hammarby har inte byggt sin trupp utifrån det, även om kämparna Jusef Erabi och Fredrik Hammar slagit sig in och Simon Strand värvades i elfte timmen inför säsongen. Nu har vi inte alla svar, och Hammarby är fortsatt mitt i en säsong där de knappt har plusmålskillnad, men det går inte att ta miste på effekten av kursändringen. Marti hade rätt: det var vad som krävdes här och nu, och jag hade fel. Efter 0-1 mot BP på bortaplan den 21 juli och säsongens lägsta punkt har Hammarby gått som tåget. Dubbelmötet mot Twente slutade med en snöplig förlust, men 3-5-2-Bajen stod pall på ett mycket imponerande vis. Norrköping och Elfsborg har besegrats på Tele2 arena, Mjällby har fått stryk med 3-0 på Strandvallen och till sist hängde inte AIK – som jag tycker gjorde en skaplig insats trots allt – med i derbyt som slutade 4-2. Utöver det noterar vi en jobbet-gjort-seger i cupen mot Hudiksvall och ett kryss borta mot Kalmar. Dessutom har Erabi (redan nu), Hammar och Strand visat sig hålla på en högre nivå än jag trodde och deras energi har inte bara smittat av sig i laget, den hade kunnat lösa elkrisen i det här landet kommande kvartal. Om de är i zonen för att stanna eller kommer dippa mot slutet av säsongen får vi se, men jag får erkänna att jag har blivit överraskad, framförallt av den oefterhärmlige Hammar som givetvis drog direkt från derbysegern till krogen för att fira med supportrarna. Nu är Hammarby femma i serien. Det ska fortsatt mycket till för att det ska bli Europaspel 2024 via Allsvenskan men för inte så länge sedan kändes det som fullständigt uteslutet, och det är ingen liten scenförändring. Huvudskälet till det är Cifuentes pragmatiska gir som vittnar om hans skärpa som tränare. Jag har varit kritisk till honom i perioder (och som sagt haft mer fel än rätt på slutet) men ingen kan ta ifrån honom hans djupa fotbollskunskaper. Den senaste tiden har han även omsatt dem i praktiken på bästa sätt och för det förtjänar han applåder. Vilken taktik som passar Hammarby på sikt kan man dividera om, men för resten av säsongen lär ingen behöva tvivla om vilken formation som gäller.

Följ Fotboll Sthlm i sociala medier

Create a free account, or log in.

Upgrade your subscription