MARBELLA. Att som femtonåring byta stad på egen hand var inte helt lätt. Men Elvis Van der Laan har en självklarhet som gör att steget upp till seniorfotbollen inte känns så långt som det brukar vara. Fotboll Sthlm lärde känna mittbacken som älskar duellspel över allt annat. [show_ad id=3] Det är svårt att missa Elvis Van der Laan. Den sextonårige talangen är stor – och bred – för sin ålder, med lika stort – och väldigt rött – halvlockigt hår, som forsar ner från pannan. När han kliver ut i hotellobbyn utstrålar han precis samma glada självklarhet som han har gjort under de första träningspassen här i Marbella. När man ser honom spela fotboll är det lätt att börja tvivla på hans ålder. Innan november hade inte Van der Laan varit uppe och tränat med A-laget, och det var först nu i januari som han blev en del av seniorverksamheten på allvar. Trots det är han – fullt ut – en del av det som händer på planen, och påverkar spelet på ett sätt som är rätt unikt för en sextonårig talang. Hur har det varit för dig att komma hit och ta för dig i seniormiljö för första gången? – Egentligen tänker jag inte så mycket på det själv. Det är lite så jag är. När jag går ut på planen är det bara som att jag möter vem som helst, konstaterar Van der Laan och skuggar ögonen mot den spanska solen ute på hotellets innergård. – Men det handlar såklart också om att vara trygg med personerna man är med. Jag jobbar på att skapa relationer med alla, och jag tycker det blir bättre och bättre för varje vecka och träning som går. Man känner sig mer bekväm och kan synas och höras lite mer. Hjälper de äldre spelarna till där? – Absolut. Jag kan egentligen knappt nämna någon specifik eftersom alla gör sin del, allt från mittbackar till anfallare. För en utomstående ser Van der Laan inte ut att behöva särskilt mycket hjälp. Och sedan flytten till AIK och Stockholm från IFK Göteborg i januari förra året har han behövt klara sig själv även utanför planen. Hur är det att bo själv som sextonåring? – Hur går det med maten? – Mamma och pappa tryckte tidigt på att jag skulle kunna de där grejerna. Så det var inte så stor förändring när jag flyttade; bara att man verkligen behövde laga mat på egen hand. – Och sen såhär: jag håller det enkelt. Mycket ris och kyckling, potatis – jättemycket pasta. Jag brukar inte försöka komplicera det, för då vet jag att det inte alltid blir så bra, säger han med ett skratt. Maten var alltså inget problem. Värre var det att först byta skola, ett halvår innan han skulle gå ut nian, och strax därefter börja i ett främmande gymnasium helt på egen hand, med familjen på andra sidan landet. – Det har inte varit helt lätt. Första fem-sex månaderna var det inte alltid roligt. – Ny skola, ny träningsmiljö, jättemycket nytt folk. Det var mycket att jobba på som inte bara var på planen heller. Jag tror att det tog ganska mycket på mig utan att jag helt förstod det. – Men jag tror att det är bra att jag får den läran, om man säger så, innan jag blir äldre. Kunna hantera det på rätt sätt om jag skulle byta miljö någon gång i framtiden. Familjen är ofta och hälsar på, vilket underlättar. Pappa Van der Laan – som är holländare och har gett sin son både ett nederländskt medborgarskap och sitt modersmål i arv – arbetar i Stockholm och är där mycket. Det var när han fick det jobbet, då Elvis var sex år gammal, som familjen flyttade från Göteborg till Stockholm första gången. De blev kvar i sex år innan de flyttade tillbaka västerut igen. När det blev dags för nästa vända åt andra hållet gällde det bara Elvis. Vid det här laget är han mer van än de flesta vid att åka X2000 mellan landets andra och första stad. Hur kom det sig att valet föll på AIK förra året? – Det lockade mig, väldigt mycket. Jag har alltid gillat en klubb som AIK. De spelar alltid med hjärta och mod. Jag tycker att det passar min spelstil otroligt bra. Sen har de lagt upp en fantastisk plan för mig, där jag tror att jag kommer att utvecklas. AIK:s sportchef verkar också tycka att Van der Laans spelstil passar väl in i klubben. I en intervju med Fotbolldirekt.se konstaterade Thomas Berntsen att mittbacken har ”något som är sällsynt – ett försvarshjärta”. Så fort jag frågar den unga talangen om hur han skulle beskriva sin egen spelstil förstår jag vad Berntsen menade. – Jag är en aggressiv mittback. Jag älskar att försvara, säger Van der Laan med ett stort leende. – Det är därför jag har spelat mittback nästan ända sedan jag började med fotboll. Jag har alltid tyckt att det är superroligt. Vad är det som är så kul med att försvara? – Att bryta boll, vinna tacklingar... Jag är en ganska fysisk spelare. Duellspelet tycker jag alltid är roligt. – Det måste jag utveckla också, för att kunna fortsätta på samma sätt även i seniorfotbollen. Annars är det som slår en när Elvis Van der Laan pratar om hur det har varit att ta klivet upp till seniorfotbollen samma sak som slår en när man ser honom på träningarna – att han faktiskt inte verkar uppleva det där klivet upp som särskilt stort. Det verkar mest vara kul. – Det har varit skitroligt. – Jättelärorikt. Det känns som att det finns någonting jag kan jobba på efter varje träning, vilket är väldigt skönt. Och den hjälpen man får här är hur bra som helst. Vad är den största skillnaden mot P19? – Det är mycket små detaljer. Hjälpen man får handlar mycket om att arbeta med kroppsposition – hur man står med kroppen, hur man jobbar med fötterna och så vidare. – Sånt jobbar man kanske inte lika mycket med i P19 och P17. Här får man jobba på det hela tiden, eftersom det gör så stor skillnad. Även fast det bara blir 1 procent bättre gör det ändå jättestor skillnad för spelet. – Sådana saker. Men också att man får bra fysiska test. Man blir alltid testad, det är hårda och jobbiga träningar. Jag gillar den miljön, där man utmanas hela tiden och får trycka på lite extra. – Det tror jag är perfekt för mig.

Följ Fotboll Sthlm i sociala medier

Create a free account, or log in.

Upgrade your subscription