MARBELLA. I Niger var han tjockisen som avråddes från att spela fotboll, men också supertalangen som storklubbarna ställde sig i kö för. 18 år gammal talar han sex språk, men har knappt pluggat något av dem. Han tror på ödet, men gjorde en strikt analys om varför Hammarby var det bästa klubbvalet. Fotboll Sthlm träffade Moustapha Amadou Sabo. [show_ad id=3] Första gången vi sågs var på Årsta i september ifjol. Då sa han bara att han hette Sabo, kom från Niger, spelade mittfältare och skulle skriva på för Hammarby dagen därpå, då han fyllde 18. Sedan försvann han iväg med en klubbfunktionär. Vidare research var svårt att göra, Mikael Hjelmberg kommenterade honom bara med orden "klass rakt igenom!" på sms. Men mötet dröjde sig ändå kvar i minnet. För hur kunde en 18-åring från Niger tala så bra engelska? Det fanns knappt någon brytning. I min yrkesroll har jag intervjuat ett tiotal unga spelare från det fransktalande Afrika, ingen har varit mer än i bästa fall konversationsduglig på engelska, men här stod en tonåring och uttryckte sig utan tvekan på Shakespeares språk. Drygt fem månader ses vi på Hammarbys spelarhotell i Marbella. Nu är engelskan än bättre, men Moustapha Amadou Sabo säger att han föredrar franska, ett av sina tre modersmål. Han svänger med armarna när vi går mot matsalen, gungar i stegen och uttrycker sig rappt och rytmiskt. Till utstrålningen är han mer popstjärna än fotbollsspelare. Han framstår som världsvan: en nigerisk tonåring i Spanien med ett svenskt lag, och ser ut att känna sig paradoxalt bra hemmastadd. Jag frågar om engelskan. – När jag var liten hade vi lite engelskundervisning i skolan. “Good morning”, “my name is” och sånt, men i Afrika är det inte högre nivå än så. Engelska började jag lära mig när jag började resa till olika klubbar. Jag insåg att det var svårt att hitta någon som talar franska, så jag laddade ned massa språkappar, hade en språkbok. Sen började jag bara prata. Ibland sa jag ord som jag sedan slog upp i ordboken för att se om det verkligen var rätt ord. När började de här fotbollsresorna? – När jag var 16. Då hade jag redan börjat spela seniorfotboll, jag hade spelat i afrikanska Champions League, afrikanska cupvinnarcupen, afrikanska motsvarigheten till Europa League. Jag var yngst någonsin i Champions League, så det drog väl blickarna till sig från Sporting Lissabon. De bjöd över mig och därefter blev det fler resor. Så du har inte lärt dig engelska i skolan? – Nej. Jag köpte en bok som heter Apprendre l’anglais facilement, där det finns bilder på djur och deras namn på engelska, såna saker. Men sen har jag bara börjat prata. Så gör jag med alla språk. När jag var i Portugal följde jag med laget ut på restaurang, snappade upp lite portugisiska och försökte prata även om jag inte förstod allt. Man lär sig genom att prata. Om man skulle bli instängd i ett rum med bara kineser i tre månader skulle man till slut börja prata kinesiska. Några fraser, i alla fall. Hur många språk kan du? – Franska, engelska, lite portugisiska, lite spanska. Och så hemspråken: zarma och hausa. Mina föräldrar tillhöra Hausafolket, men i Niger är alla sammanblandade. Pratar jag med en zarma kommer han tro att jag också är zarma. Moustapha Sabo växte upp som liten och knubbigast i en syskonskara på fem. Hans tre storebröder var fotbollsspelare, själv visade han inget intresse för sporten, och var den som alltid fick stryk när brorsorna rök ihop. Men han hade ett knep. Varje dag kom pappa hem från jobbet som tjänsteman i offentlig sektor runt 13.00 för att äta lunch, så Moustapha tog för vana att sätta sig på familjehusets terrass och storböla klockan 12.30. När pappan kom hem till sin rundlätte, rödgråtne ögonsten och frågade vad som hade hänt svarade Moustapha att "han slog mig" med ett pekfinger mot en av storebröderna. Sen gav sig pappa och Moustapha iväg och hämnades. Det fanns alltid någon som hade hans rygg. – Pappa dog när jag var liten, säger Moustapha Sabo. Jag var väl fem, någonting sånt. Det var när vi hade flyttat till Niamey, han blev sjuk och klarade det inte. Men jag var så liten, mer minns jag inte. Hann du ha en relation till honom? – Ja, faktiskt. Jag var minst av oss fyra, jag var pappas gullegris. Det var alltid han som hämtade och lämnade på skolan, han var väldigt närvarande. Det var en riktigt omtänksam pappa. Att ge upp kom inte på fråga för någon i Moustaphas familj, särskilt inte för hans mamma. Som ensamstående med fyra barn öppnade hon en bazaar, en sorts loppmarknadsliknande lågprisbutik, och började pendla till Senegal för att köpa damkläder som hon kunde sälja vidare i Niamey. När hon väl var hemma i Niamey rådde stränga regler. Skulle barnen gå ut efter mörkrets inbrott fick de hålla henne underrättade på var de var, kom de hem för sent väntade utskällningar och ibland stryk. Moustapha Sabo minns hur han brukade få ljuga för sin systers skull, säga att hon var kvar i skolan och gjorde läxor, även om anledningen till förseningen var något så oskyldigt som en veckohandling som tog extra tid. – Det är därför jag aldrig varit på nattklubb, skrattar Moustapha Sabo. Jag vet inte ens hur en sån ser ut. Vad ska jag säga, hon uppfostrade fem barn som ensamstående i Niger. Hon älskar oss verkligen. Och jag tror att det var bra i slutändan, för nu är vi vuxna och inte en enda av oss är på fel bana. Alla har jobb, alla gör något av sitt liv. Det är därför jag aldrig åker på semester utomlands. Har jag två veckor över åker jag hem. Vad gör dina syskon? – En av mina storebröder är i USA, han har precis läst klart en master i juridik. Syrran tog nyss examen. En annan storebror tjänstgör i armén, en till spelar som tia för Club Africain i Tunisien. Han heter också Amadou Sabo, ta bort Moustapha från mitt namn så har du hans. Nu är vi i landslaget tillsammans. Att inte få gå ut på kvällarna gjorde inte så mycket för den unge Moustapha. Hans pappa hade lämnat en fotboll efter sig, och även om Moustapha inte gav mycket för sporten tyckte han om att stå och vägga i hallen. När hans bröder kom hem från träningarna undrade de om han ville följa med, men det ville han inte. Så det fick bli en kompromiss. Moustapha hängde med brorsorna ut på gatan och kickade lite, men ville till en början bara jonglera. Storebröderna uppmuntrade då sexåringen att försöka jonglera med vänsterfoten också. Sedan vågade han sig ut på spontanfotboll med jämnåriga. Bit för bit, steg för steg, höll de honom i handen tills han ville vara med på något som liknade organiserad fotboll i ett knattelag. – Men jag kunde inte springa! Jag åt så mycket, jag var en liten tjockis. Tränarna sa att det inte var någon vits för mig att spela fotboll, jag skulle inte bli bra ändå. "Ingen fara", sa jag, "det är kul att bara vara med". Första gången Moustapha insåg att han faktiskt hade en begåvning för fotboll var på U17-nivå. Och då dröjde det inte länge innan han blev eftertraktad av fler än en klubb. – Då spelade jag i Sahel Sporting Club och tränaren ville flytta upp mig till a-laget. Klubbpresidenten sa nej, men det började dyka upp stora lag för att scouta mig. Jag minns en kväll när vi satt och drack te, vi bröder, plötsligt ringde telefonen och AS Sonidep ville värva mig. Min storebror var redan där, så det kändes bra, men när jag gick började Sahel tjafsa. De började gnälla på presidenten, sa att jag gjorde så att hela spelet försvann, höll på med att jag var deras spelare och att det fanns ett kontrakt... Moustapha Sabo lägger armarna i kors och skrattar åt minnet. – Självklart fanns det inget kontrakt. Det gör det aldrig på juniornivå i Afrika. Det är inte som i Europa, det är mer att du kommer förbi, du spelar fotboll, tränarna kollar på din kroppsstorlek, på din talang, duger den flyttas du upp. Men Sahel klagade hos fotbollförbundet. Problemet var bara att det då kom fram att det inte fanns något på papper som kopplade mig till Sahel. Men det är okej, jag har inget emot dem. Det är mitt lag. Var det där du spelade i Champions League? – Ja. Jag fick möta Al Ahly, som nyss förlorade mot Real Madrid. Så jag fick möta stora lag, ändå. Men första matchen var mot ett lag från Somalia, Mogadishu City. Där minns jag att vi vann på bortaplan, sen åkte jag på landslagssamling med U20-landslaget. Fick möta Nathaniel Adjei. Hur var han som motståndare? – Det var bara en duell mellan oss i den matchen. Jag spelade tia den matchen, tog emot en djupledspassning och hamnade i löpduell mot honom. Jag kom förbi men väntade på att han skulle kapa mig för att vinna en frispark, men det gjorde han tyvärr inte. Fick du någon uppfattning av honom som spelare? – Nej, jag var lite för långt ner i plan. Men jag minns att det blev straffar, de vann, jag åkte vidare och Adjei stannade kvar med Ghana för finalen. Men när vi sågs i Hammarby påminde han mig. Då kände jag bara "ah ouais..." Det var feeling direkt. Det säger ändå något om den nivå på talanger som Hammarby lockar från Afrika. – Det är det som jag menar. Om du kollar på oss afrikaner i Hammarby som Micke har värvat: vi är landslagsspelare. Vi har mött varandra i internationella mästerskap. Det är som med Amoo, honom har jag också spelat mot. När jag valde Hammarby hade jag fem andra klubbar som ville ha mig, men projektet som Micke sålde in var det bästa. Det är den bästa starten i Europa. Det är en klubb dit man kommer och slår igenom. Men i Sonidep blev han inte långvarig. Nya anbud fortsatte dyka upp, nu från utlandet. Sommaren 2021 hade han som sextonåring anbud från Club Africain och ES Sahel i Tunisien, Salitas FC i Burkina Faso. Han valde det senare. – Till en början ville jag inte ens. Allt jag tänkte på var att jag skulle lämna min familj, att jag skulle bo hos nån tant och inte känna någon. De första dagarna var så långa. Jag var utomlands för första gången, kände mig ensam. Inte ens på planen gick det bra. Men efter första träningsmatchen kände jag mig som mig själv igen. Jag fick lite vänner, Nino Bazié, som har gått till Lille, Bachirou Yameogo, som gått till Grenoble, Elias Dianda, som har gått till en klubb i Kongo. Honom var jag verkligen nära med, vi var tillsammans hela tiden. Till slut var jag burkinier, jag med. Moustapha namedroppar sina gamla lagkamrater i Salitas och deras nya klubbadresser som om det inte vore någon sak alls. Genom vårt samtal framstår han som bra mycket äldre än sina 18 år, han pratar länge och gärna, med inlevelse och intensivt kroppsspråk. Ibland kan ett svar på en fråga om huruvida det tidigt fanns utländskt intresse landa i ett flera minuter långt resonemang om fotbollsekonomi i pandemitider, muslimsk tro och huruvida man har ett öde. Allt på en rapp franska, strösslad med ungdomliga "tu vois?" men också skolväsendets lyxiga konjunktivböjningar. – Redan efter några månader i Salitas kom Sporting Lissabon. Jag åkte dit för ett provspel i några dagar, men klubbarna kom inte överens. I slutändan gick det inte att lösa, det är ju rörigt i Sporting. Det syns ju nu på att de inte kunde behålla Pablo Sarabia. Jag hinner inte riktigt svälja förvåningen över att en 18-åring helt apropå hänvisar till Pablo Sarabias uteblivna övergång till Sporting Lissabon innan anekdoten tagit sig till Spanien. – Almeria var också intresserade, Barcelona med, men där vet jag inte hur seriöst det var. Till Almeria åkte jag i alla fall på provspel, allt verkade klart, de visade ett kontrakt, men de kom inte överens om klausulerna med Salitas. Jaja, det var vad det var. Jag tänkte att om det inte blir av så kanske det finns bättre alternativ i framtiden. Men där och då var det tungt. Jag stog precis på gränsen till att uppfylla en dröm och plötsligt så gick det inte att lösa. – Det var ifjol, och sen hade jag en landslagsturnering att se fram emot, så jag kunde fokusera på annat. Men precis innan den skulle dra igång kom Hoffenheim in i bilden och det fanns intresse från Besiktas också. Jag var där också, men min agent bad mig avvakta. Det var då jag fick höra från Micke. Så du hade intresse från Leicester, Barcelona, Almeria, Hoffenheim och Besiktas, men landade i Hammarby? Har du en dålig agent eller vad är det frågan om? – Jag är ung, jag är från Niger, om jag flyttar till en Bundesligaklubb kommer jag bara spela i b-laget. Så då beslöt jag mig för Hammarby. Det är ett bra lag, det är hög nivå på spelarna och här kunde jag få ett a-lagskontrakt. Om ett eller två år kanske jag är någon annanstans, vem vet. Innan jag kom gjorde vi verkligen noggrann research. Agenten som skötte övergången har jobbat med Edmond Tapsoba, som är i Leverkusen, och med Odilon Kossounou. Pratade du med Odilon innan du skrev på? – Nej, men jag pratade med Tapsoba, som spelar med honom. Han tyckte att det lät som en bra idé att gå till Hammarby. Projektet var övertygande, nu vill jag bara gå i deras fotspår och se vart det leder. – Det har varit trist de gånger de inte har löst sig när jag varit på provspel, men det är bara så det är. Klubbar vill alltid tjäna så mycket pengar på en som det går. Jag vill bara spela. Allt jag vill är att få ett proffskontrakt och spela fotboll, göra det jag tycker bäst om. Och tjäna pengar förstås, för familjens skull. Men du ska veta att jag är troende muslim. Min mamma brukar säga till mig att om jag verkligen vill ha något och inte får det, då kanske det inte är så bra egentligen. Att jag inte får något jag drömmer om, det kanske är Guds sätt hålla något ont från mig. Det har jag tagit till mig av, det tror jag verkligen på. Ibland när vi pratar säger hon till mig att jag är ung, men jag tänker som en gamling. Så när jag varit på provspel, känt mig hemma i omklädningsrummet, tänkt att det här blir det säkert något av men inte fått skriva på, då har jag bara åkt hem och så var det inget mer med det. Så med Hammarby... Kanske är det ödet. Kanske var det menat att jag skulle spela här. Moustapha Sabo gör en konstpaus. En av få. – Ja, så måste det vara. Eller inte alls. För det framgår också att Moustapha varit noggrann med sitt klubbval. Tillsammans med sin agent och sin storebror gick de igenom Hammarbys spelarförsäljningar de senaste åren, noterade ett mönster och blev övertygade. – Odilon kom och lämnade, Aidoo kom och lämnade, Amoo kom och lämnade, det finns fler också. Det fick mig att känna att klubben ger något till sina spelare. När man kommer från Afrika reser man med lätt packning, om du förstår vad jag menar. Man har inte så mycket taktik, man kan inte fotboll på djupet, men här kan man lära sig det. Ser du till de spelarförsäljningar Hammarby gjort, det kan inte vara en slump. Det påminner lite om Red Bull-klubbarna, Salzburg och Leipzig, och spelarna som gått genom dem. Som Haïdara, Naby Keïta, Samassékou. Vad hoppas du uppnå med den här säsongen? – Det är min första säsong och jag har fortfarande en liten skada från i fjol som jag rehabar. Men min målsättning för året är att ge hundra. Jag vill ge allt, för min skull, för klubben skull, för fansens skull. Hammarby är en klubb med riktiga supportrar, det är det första man tänker på när man går på en Hammarbymatch. Till och med på vårt träningsläger är det supportrar, det känns som att vara i Stockholm. Så målet är att vinna cupen. Inshallah, i år gör vi det. Har du gått på många matcher på Tele2? – Ja, och då tänkte jag på de stora arenor jag sett i Europa. När jag hos Sporting fick jag se en match på José Hidalgo-stadion, när jag var hos Hoffenheim fick jag se dem möta Bayer Leverkusen. I Hammarby kände jag samma känsla när jag gick upp på läktaren. Jag tänkte att det inte är så stor skillnad ändå, att det bara är namnen som är annorlunda. Vad minns du från din första match? – Jag såg någon som vi vann med 5–1, sen var jag på matchen mot Djurgården. Och då kände jag verkligen när jag gick in att wow, det här är som Paris Saint-German mot Olympique de Marseille, fast i Stockholm. Det var en sån otrolig stämning, det var helt galet. Men det slutade 0–0, minns jag. Gillar du stora matcher? – Ja. Stora matcher skapar stora spelare, stora spelare skapar stora matcher. Den där pressen hela tiden, jag älskar det. Jag älskar att spela matcher på hög nivå, att vara det lilla laget som slår det stora. Idag, om jag spelar för Hammarby, då ger jag hundra procent. Det är hundra procent mot Malmö, hundra procent mot Häcken, men om jag möter Djurgården, då spelar jag på tusen procent. För det är rivalen, det är dem det gäller att slå. Det är så jag tar mig an det. Det är samma som mot AIK, möter jag min rival är det tusen procent. Visst, det är bara fotboll, efter matchen skakar vi hand. Men på plan finns det ingen nåd. Du gillar inte Djurgården? – Självklart inte, det är Hammarbys rivaler. Det är som PSG och Marseille. Du skulle inte att be en spelare i Marseille att gilla Paris, nej. Det kommer inte att hända. Har du något favoritlag mellan Paris och Marseille? – Jag håller på Marseille. Jag gillar inte Paris, faktiskt. För att det är Olja Saint-Germain, eller hur? – Ja, jag svär, jag gillar det inte. Och all rivalitet på det. Men varför inte, en vacker dag: en transfer till PSG, det skulle vara något, säger Moustapha Sabo och skrattar. Men det finns ett allvar i skämtet, för det står bortom tvivel att Moustapha Sabo siktar högt, både med sin egen fotboll och med Hammarbys säsong. Att hans självförtroende är gott går inte att ta miste på. Att spela en vår i HTFF är uteslutet. – Jag tror inte att jag behöver det. Jag är a-lagsspelare i Hammarby och i gott skick. Jag har haft en liten skada, men jag är i god form, och beviset är att jag var menad att spela i den här matchen (mot Stabæk), men vi tog det säkra före det osäkra. Vad tror du om lagets säsong? – Darijan har lämnat, Mohanad, Simon, Gurra, Berisha, men det är ju inte hela laget. Nahir är kvar, Sadiku är kvar. Så jag kan garantera dig att vi är ett lag som mår riktigt bra. Och vi har en bra tränare också, som har ett djup i sin taktik. Folk kommer bli överraskade när säsongen börjar. Men ni är så unga, kan man förvänta sig att ni ska sluta topp tre? – Varför inte? Kolla på Arsenal. De behövde bygga om, först när Arteta kom in funkade det inte, men nu gör de det bra med ett ungt lag. I mitt hjärta finns ingen tvekan, jag tycker till och med att vi ska sikta på att vinna ligan med det laget som vi har. Det här blir första året för många av oss, men med ett år ihop kommer det bara bli bättre. Och vi har de äldre kvar i laget, Nahir, Loret, du vet, det pushar oss ännu mer. Vad drömmer du själv om att uppnå? – Jag vill bli en riktigt stor spelare. En sån spelare som folk kommer ihåg, som Messi och Ronaldo. De är utomjordingar, men varför inte försöka komma så nära det går? Min dröm är att spela på högsta nivån och bli kvar. För en fotbollsspelare idag räcker det inte att nå toppen. Du måste ta dig dit och bli kvar. Dag för dag, år för år.

Följ Fotboll Sthlm i sociala medier

Create a free account, or log in.

Upgrade your subscription