GIBRALTAR.

Klockan 21.30 en fredag tränar ett svensklag som i fjol kom sist i Europas 54-rankade liga på en plan halvvägs upp på Gibraltarklippan.

Samma gäng ska inom inte alltför länge tävla mot internationellt motstånd i de stora sammanhangen.

Fotboll Sthlm reste till kontinentens ände för att undersöka om de två sakerna kan hänga ihop.

Annons

I samband med att jag åkte ner till Marbella för att följa Hammarby i Skandinaviska mästerskapen hörde Magnus Roos och Martin Falkeborn av sig.

Vill du komma förbi Gibraltar och spana in Europa Point FC?

Då tackar man förstås ja, och sanningen är att jag kände till laget tämligen väl sedan tidigare. Europa Point är klubben i Europas 54-rankade liga – endast San Marino ligger efter – som köptes upp av ett gäng svenskar för ett drygt år sedan. Däribland Magnus Roos som är klubbdirektören och chefen som håller i trådarna.

Martin Falkeborn, som har en lång karriär bakom sig, mest känd för sina sejourer i BP, är lagets kapten, självklara ledare och glädjespridare. 30-åringen fungerar också lite som en sportchef, flera av Europa Points värvningar är Falkeborns gamla kontakter.

Nu är Europa Point ett i stora stycken skandinaviskt lag. 28-årige Johan Andersson, med bakgrund i Öster och Värnamo, är en klippa i backlinjen. Jonathan Westerberg, en 21-åring som varit i Djurgården, finns det liknande förhoppningar på, medan Hugo Jesslén som kom från IFK Lidingö är lagets skyttekung. 19-åringen har gjort sju mål på sju matcher, varav fyra i den senaste 5-0-vinsten mot College 1975.

Lukas Jonsson, 19, är också svensk, han spelade nyligen i en grekisk amatörklubb. Den rutinerade norrmannen Thomas Drage, 31, är tilltänkt som lagets kreatör men är för stunden skadad. Målvakten Johannes Ström kommer från Finland.

Så vad gör de här?

Jo, det hela följer Magnus Roos och hans medägares plan. Europa Point ska vara ett lag med skandinavisk profil från Gibraltar med en hög målsättning: klubben ska spela internationellt, i en europeisk cup och tjäna pengar på det sättet. Inte i år och inte nästa… men kanske om tre? Fem?

För en utomstående låter det kanske galet. Kanske är det även det i praktiken. 60-årige Magnus Roos, som har byggt upp bolag och verkat i sportbranschen i många år, ser det som sin grand finale, och det är inget litet projekt som han gett sig in på. Europa Point har varit Gibraltars sämsta lag under de senaste säsongerna och även i fjol blev det en jumboplats. Reglerna gör det krångligt att bygga ett starkt lag. Fyra spelare på plan måste vara inhemska och det blir ofta huggsexa om landets främsta begåvningar. Än har Europa Point inte gjort anspråk på toppspelarna i landet och följden blir ett sällsynt ojämnt gäng: Hugo Jessléns framfart väcker intresse från större klubbar medan de inhemska spelarna förmodligen inte hade glänst i division 4 i Stockholm.

Jag bilar från Marbella längs med Autovía A-7 till gränsstaden La Linea. Med mig har jag scouten Robin Tehrani som jobbar med svenska klubbar, däribland Hammarby, och som också är nyfiken på fotbollen i den lilla nationen vid Europas ände.

Magnus Roos är på gott humör när han möter upp oss på en restaurang i gränsstaden La Linea. Med sig har han ett antal spelare och tränaren Dalibor Savic som är ett bekant ansikte för dem som följt svensk fotboll på 2000-talet. 44-årige ”Dali” har varit tränare länge, bland annat på ungdomssidan i Djurgården och BP, och kommer närmast från ett annat exotiskt äventyr som tränare för HB Torshamn från Färöarna. Men Dalis inträde har Europa Point fått ett lyft och efter sju omgångar har de tre vinster och fyra förluster.

Hur länge Dali är kvar är dock oklart, kontraktet går snart ut och familjen finns hemma i Sverige. Ska han fortsätta här, eller söka ett annat tränarjobb?

Snacket går varmt på restaurangen och anekdoterna avlöser varandra, men nu är det dags att byta nation. Det är fredag kväll och jag har just druckit en öl och ändå har dagens fotbollsaktiviteter inte börjat.

Från La Linea kan man promenera in i Gibraltar och det är just vad vi gör: fram med passet genom dubbla gränskontroller, från EU till Brexitland. Därefter korsar vi en landningsbana. Gibraltar är så litet att flygen måste landa och bromsa in från ena till den andra sidan av landet.

Lyckligtvis anländer inga plan för stunden och vi kan vandra rakt över. Framför oss har vi Gibraltarklippan, den majestätiska monoliten till landmärke, och Victoriastadion där alla elitfotbollsmatcher i landet spelas, exempelvis EM-kvalmötet mot Frankrike i somras då Kylian Mbappe och gänget vann med 3-0 (en framgång för Gibraltar, det blev 14-0 till Frankrike i nästa match).

En snabb posering innan nästa landning.

Magnus Roos berättar att under en träning flög en boll rakt ut på landningsbanan och att han var tvungen att övertala vakter att köra ut med bil och hämta den. Ikväll spelas en match mellan Lincoln Red Imps och Lions Gibraltar på Victoria stadium. Inträdet är fritt på alla ligamatcher och vi ser öppningen tillsammans med närmast sörjande. Kvaliteten skiljer sig rejält mellan lagen. Lincoln har flera duktiga spelare som kombinerar sig bekvämt framåt medan Lions ligger långt i en fembackslinje för att freda sig. Ett par av deras mittfältare ser ut att väga åtminstone tio kilo för mycket för att spela på en någorlunda nivå.

Att matchen bara slutar 2-0 till Lincoln är svårt att förstå. Hur det gick till fick vi heller inte reda på, för innan dess är det dags att bege sig uppåt till Europa Points träning som börjar 21.30. Ja, halv tio en fredagskväll, vilket beror på att träningstiderna i landet prioriteras enligt hur framgångsrik klubben ifråga är, och Europa Point kom som bekant sist ifjol.

Klubbdirektör och tränare: Magnus Roos och Dali Savic.

Vi klättrar upp längs branta backar i Magnus Roos BMW. Anläggningen med namnet Lathbury sports complex som ligger bredvid ett fängelse en bra bit upp på berget är nybyggd. Blå löparbanor omger konstgräset. Nu är det mörkt, men utsikten beskrivs som spektakulär. Ibland ska visst nyfikna apor komma ner från klippan för att slänga en blick på träningen.

Det blåser småkyligt från Gibraltarsundet, men det ligger ett lugn över kvällen. Igår spelade Europa Point en reservlagsmatch och laget har fått ett antal skador på slutet, så träningen består bara av tio eller elva utespelare. När det blir spelövning har det ena laget ett vanligt mål och det andra ett mindre eftersom elvamannamålet vid ena kortsidan inte går att flytta. Tempot är inte särskilt högt, men Hugo Jesslén imponerar.

Magnus Roos och scouten Robin Tehrani övervakar bergspasset.

Jag berättar för Thomas Drage, den skadade norrmannen som står och övervakar träningen, att jag värvade honom på Football Manager en gång i tiden. Han var nämligen ett fynd. Drage ler svagt, han är inte överraskad.

– Du är inte ensam, det är forfarande folk som skriver till mig om det där.

Att karriären, som innefattar runt 250 matcher på elitnivå i Norge och Sverige, skulle gå via Gibraltar hade han inte sett framför sig. Han berättar om att han fick en smärre chock när han kom hit, över att kvaliteten var så varierande. Att det visserligen finns skickliga spelare, men att andra överhuvudtaget inte håller måttet. Att han har skadat foten drar också ner humöret, men annars ser han det som ett spännande äventyr att vara här. Att bo i varma och vackra Gibraltar i december tillsammans med sin flickvän har han inget emot. Att förbereda sig inför en ny säsong på nivå två eller tre i mörka Norge saknar han inte.

Vart projektet kommer ta vägen är oklart för Thomas Drage. Att bygga en fotbollsklubb kräver pengar, energi och kunskap och organisationen motsvarar för närvarande kanske en division 1-klubb.

Det mesta har startat från i princip noll, men målet är att bli ett av landets tre bästa lag, för då får man kvala till Europaspel, och med det kan man tjäna pengar. Förmodligen blir det svårt i år. Än så länge handlar det om att försöka komma topp-sex, för då får man spela vidare under slutet av säsongen. Om så blir fallet kan Europa Point kortsiktigt förstärka laget.

Martin Falkeborn och Thomas Drage, lagets mest rutinerade spelare.

Klockan närmar sig 23 på Gibraltar. Efter passet är Martin Falkeborn på strålande humör, men är samtidigt sliten. Att träna så sent på kvällen tar emot och han vet att söndagens match mot serieledande St Josephs kommer att bli tuff, inte minst till följd av skadeläget. Men han ångrar inte att han började spela fotboll i ett av Europa minsta länder. Själv bor han i gränsstaden La Linea där en öl kostar 1,50 euro på bargatan och där han sticker ut med blont hår och grovhuggna kindben. Folk känner igenom honom på restaurangerna och spanskan börjar ta sig.

Sporten triggar honom fortsatt, och det går trots allt framåt för klubben. Tre segrar innebär att poängrekordet redan är slaget för den notoriska jumbon. Det gäller att inte stressa, poängterar Martin. Man kan inte ta genvägar, det viktigaste är att bygga upp sig successivt och utveckla en träningskultur.

När Magnus Roos talar låter det likadant, men klubbdirektören drömmer också stort. Jag frågar vad som krävs för att projektet ska komma att ses som sportsligt lyckat.

– Målet är att vi ska spela minst en match i Europa, säger han innan han höjer insatsen med ett lurigt leende.
– Nej, säg så här: En dag ska vi möta Malmö FF.

Tror du att ni kommer att nå Europa?
– Jag tror faktiskt det. Folk kanske inte tror det, men jag gör det. Jag har inte bråttom, jag vet att det kommer ta tid.

Tycker folk att du är galen som driver en klubb i Gibraltar?
– Nej, det skulle jag inte säga. Inte ens min fru tycker det, säger Magnus och skrattar till.
– Den första frågan när folk undrar brukar vara ”varför gör du det?” och den andra ”hur funkar det?” Först tycker de kanske att det verkar galet men när jag har berättat om hur det funkar brukar de tycka att det inte låter så dumt trots allt.