Theo och Lucas Bergvall var sex år gamla när de för första gången kände att ordinarie fotbollsträning inte räckte. Oräkneliga timmar extraträning, teknikövningar med Peter Kisfaludy och grymma fyspass med Martin Lidberg senare har de vuxit ut till två av Allsvenskans största talanger. Fotboll Sthlm träffade brödraparet som skyr ursäkter och inte kommer låta något stå mellan dem och framgången. [show_ad id=3] Det är fredagsförmiddag när 16-årige Lucas och 18-årige Theo Bergvall slår sig ner på en hård träbänk på Kaknäs IP. Det är i liknande miljöer, på träningsplaner och i omklädningsrum, som de två tonåringarnas liv utspelat sig. Familjen Bergvall är en fotbollsfamilj, både mamma Malin och pappa Andreas spelade på seniornivå, och bröderna började i knatteåldern i Vallentuna BK. Sedan dess dröjde det inte länge innan fotbollen överordnades det mesta andra i livet. – Det har väl alltid varit på allvar, säger Lucas. Man har alltid velat bli så bra som möjligt och vi har alltid spelat väldigt mycket. Av sin före detta ungdomstränare beskrivs den ene som "en schackspelare som tänker fem drag i förväg", den andres utveckling under första året i Superettan som "explosionsartad". Bröderna Bergvalls begåvning är omtalad, på TikTok och Instagram finns fankonton tillägnade den yngre brodern, som visat upp sig hos antal europeiska storklubbar och imponerade på Thomas Lagerlöf redan vid den första träningen. Det finns egentligen bara en fråga som känns riktigt relevant: hur har bröderna blivit så bra, så tidigt? Den visar sig vara svårare än man kan tro att besvara, men klart står att oräkneliga timmar träning legat till grund för mycket. – Utanför plan har vi pushat varandra, säger Lucas. Alltifrån löpning till fotboll på baksidan till gymmet. Vi har pushat varandra i allt för att vi ska bli bättre och på plan har vi velat att båda ska prestera. Var det viktigt för dig att vara lika duktig som Theo? – Det var det man ville, säger Lucas. Det har varit bra för mig, att jobba mot att bli lika bra som storebrorsan. [caption id="attachment_87721" align="alignnone" width="1000"]

I omklädningsrummet sitter Theo Bergvall på "junisbänken", bredvid målvakten André Picornell. Innan Theo skrev på för DIF brukade de se a-laget spela tillsammans.[/caption] Redan som sexåringar började Lucas och Theo dubbelträna: ett pass i veckan med BP, ett pass i veckan med Vallentuna. Därefter dröjde det inte länge innan de båda började köra extraträning vid sidan av. – Vi hade en fotbollsplan på baksidan på vårt landställe, säger Theo. Där har vi kört mycket och när vi kom upp i u-truppen började man gymma. Hur mycket av extraträningen har varit medveten och hur mycket har varit spontant? – Det har varit väldigt mycket medvetet, säger Theo. De som vi haft omkring oss har inte varit oroliga för vår fotboll, det har varit det fysiska. Det har varit det som man måste ta ikapp. Sen ibland har man väl gått ut och spelat fotboll med polarna, men det räknar inte jag som träning. Har ni legat efter fysiskt? – Jag har aldrig legat efter spelarna i min årskull, jag har nog varit ganska långt fram, säger Lucas. Men nu när man kommer upp på den här nivån märker man att man inte har de där extrakilona muskler eller så. Då måste man gymma mer. – Det ställer högre krav på snabbare beslutsfattning, säger Theo. Jag har aldrig känt att "fan vad jag ligger efter", man hänger med ändå. Man har inte de där extrakilona, men då får man lösa det på andra sätt. Har ni tränat teknik med privata coacher utanför föreningsfotbollen? – Jag har kört en del själv, säger Lucas. Mycket med Peter Kisfaludy, med honom har vi kört hur mycket teknik som helst. 30, 40 minuter efter varje träning i nästan fyra år i rad. Det är nog en faktor till varför jag är här idag, för den grunden är svårt för en spelare att ta igen. Men inte med Instagramcoacherna som erbjuder extraträning? – Nä, det har vi inte gjort, säger Theo. Men vi har kört fys med Martin Lidberg. Han är anställd av vår agent, så vi har kunnat köra med honom hur mycket vi vill. Martin Lidberg, 49, var som aktiv en av Sveriges mest framgångsrika brottare. I Spårvägens brottningshall lade han och lillebror Jimmy grunden för Sveriges mest framgångsrika brottningsdynasti på klubbnivå. Framgångsreceptet? En skoningslös träningsdos. – Vi hade en vinnarkultur som var extrem, säger Martin Lidberg. Vår tränare sa ofta att det finns ingen i hela världen som tränar lika hårt som vi. Jag vet inte om det stämmer, men vi trodde det. Vi låg på gränsen för vad kroppen klarar av. När han för första gången träffade bröderna Bergvall, som då var 14 respektive 16 år gamla, kände han igen sig i tonåringarnas ambitioner. På gym drillades de i balans, styrka, koordination och det som Lidberg kallar "kampförmåga". – De finns ju många i den åldern som är drivna, men man märkte på Lucas och Theo att de hade väldigt höga mål med sin satsning. De hade en grundinställning och var beredda att göra jobbet. Vi pratade mycket om att man inte får något gratis här i livet, att man måste jobba hårt. Men man ska vilja det för egen del, man ska ha glädje till sin idrott, och de hade de här killarna. Det mentala och det fysiska går hand i hand, jag försöker alltid jobba mentalt. Det gällde att peppa grabbarna, för de hade väldigt höga krav på sig själva. Men när de blev starkare fysiskt kom ju också den mentala styrkan. Lucas och Theo köpte Lidbergs budskap till fullo. När de båda ska berätta om sin gamla fystränare stiger entusiasmen, killarna avbryter nästan varandra. – Han har alltid pratat om hårt arbete..., börjar Theo. – Han har alltid sagt att det inte finns genvägar, fyller Lucas i. – När motståndarna ligger och sover, då är vi uppe och tränar. Den enda vägen är att träna jäkligt hårt. Det är väl någonstans det som har präntats in i våra huvuden under massor av pass med honom. Som elitbrottare ställdes Martin och Jimmy Lidberg ofta mot motståndare från Ryssland och Turkiet, länder med en tillgång till sparringpartners, tränare och ekonomisk ersättning som i Sverige är otänkbar. Men ett extra pass på Spårvägen eller ett bättre uttänkt viloschema kostade inget, berättade Jimmy Lidberg för Fotboll Sthlm i en intervju 2018, och på Kaknäs ger sig Lucas ut på ett resonemang som låter slående lidbergskt. – Man kan alltid göra nånting. Man kan alltid förbättra nånting. Att vi inte har förutsätttningar i Sverige är oftast en bortförklaring. "Vi har inte det här, vi har inte det här, vi har inte det här" – nähä? Det finns ju massor av saker man kan utveckla ändå. Man kan bygga en jättebra grund bara genom att sticka ut och springa och köra enkla gymövningar. Det är inte jättesvårt att få tag på, det kan alla göra. [caption id="attachment_87722" align="alignnone" width="1000"]

I omklädningsrummet har Lucas Bergvall en meriterad omgivning: på ena sidan Haris Radetinac, på andra sidan Magnus Eriksson.[/caption] Både Lucas och Theo hamnade omgående i BP:s förstalag när de fyllde sju, åtta år, åldern då föreningen börjar selektera. Men vägen dit till Djurgårdens a-lag har inte varit spikrak för någon av dem. Theo kämpade länge med att hitta sin position, det var inte förrän han som 15-åring flyttades ned till högerbackspositionen som han insåg att han hade en ovanlig begåvning. – Jag var seriös med min fotboll innan också, men man visste kanske inte alltid vad man ville. Det var i P16, då insåg jag att det här är på riktigt. Vilken position hade du innan? – Jag var forward när vi spelade sjumanna och ytter när vi spelade elvamanna, säger Theo. Efter ett tag var det som att jag hamnade i ett mellanting, jag fick inte ut det jag ville och tränaren satte mig som högerback. Jag var skeptisk men till slut blev det skitbra. Lucas å sin sida behövde inte lång tid på sig att hitta sin plats som innermittfältare. Den första tunga perioden kom först året han fyllde 14, då han spelade med äldre spelare och växte mycket på längden. – 2020 var inte mitt år. Jag hittade inte min kropp, riktigt. Men det är naturligt, det kan inte alltid gå uppåt, det är en maraton, ingen sprint. Jag spelade med ett år äldre, växte ganska mycket, visste inte om jag ville vara åtta, tia eller sexa. Sen kom jag ur den fasen. Det gäller att bara fortsätta köra. Jag var så liten, 13, 14, så jag blev inte riktigt stressad. Till slut fick jag utdelning, säger Lucas. Hur en fjortonårig Lucas tog sig ur svackan? Mer träning, föga förvånande. – Gjorde jag en dålig träning kunde jag komma hem skitlack, säger Lucas. Då ville jag direkt ut och springa intervaller. Våra föräldrar försökte tona ned det lite, de sa typ "vila ut dig så kör vi igång imorgon istället". Men ibland lät de mig sticka ut också. Då sprang jag intervaller tills jag kom hem lugn. Det var väl något som byggde en grund till en sorts mentalitet. Har ni grubblat något över vad som skulle hända om ni inte lyckades med fotbollen? – Jag har aldrig tänkt på det, säger Lucas. Jag har fokuserat på mitt mål och så får vi se vad som händer. Man ska inte oroa sig för vad som händer om man blir skadad eller om tränaren inte gillar en. Det är ändå ingenting man kan påverka, det enda man kan göra är att fortsätta träna. Sen får man se hur långt man tar sig. – Jag har aldrig ältat vad som inte händer, säger Theo. Det är som att leva i oro. Jag har mer fokuserat på att lägga ut alla korten på bordet och så får vi se hur långt det räcker. Det negativa har jag försökt tänka så lite på som möjligt. – Det är lätt att komma in på det spåret om varit i en tyngre period, säger Lucas. Men enda utvägen är att jobba hårdare. Det finns väl ingen mening med att sätta sig och deppa ihop? Sitta och säga att "jag får inte spela, jag får inte det här, jag får inte det här"? Det är väl bara att jobba hårdare och bevisa för tränaren att du ska få spela? Är inte det lätt för er som alltid legat långt framme att säga? – Kanske, säger Lucas med ett litet skratt. Det är lätt för oss att säga. Men vi har också haft våra tunga perioder. Båda bröderna intygar att de sporrat varandra, men aldrig varit konkurrenter. Någon avundsjuka eller missunnsamhet har aldrig funnits börderna emellan, däremot har de förenats i en hunger efter att få vinna. – Det här med att räkna poäng och mål har aldrig påverkat mig negativt, säger Theo. För mig har det alltid varit kul att vinna. Med BP har vi vunnit SM och Gothia och allt vad det är. Jag tycker att det är jävligt kul att vinna. – Vi hade något år i slutet när man inte fick räkna mål eller matcher. Det var inte svinkul. Moroten var ju att vinna. Jag tycker att det är helt sjukt om man inte får räkna poäng. Det är helt otroligt, säger Lucas och skakar på huvudet. Är man för snäll i Sverige vad gäller att inte kora vinnare? – Ja, absolut, svarar Lucas reflexsnabbt. – Det ska vara frivilligt, säger Theo. Men i vissa lag vill spelarna verkligen tävla i ung ålder och jag tycker att man ska få in den mentaliteten tidigt. För att ta svensk fotboll framåt. De som inte vill vara med och tävla ska inte vara tvungna, det ska vara frivilligt. Men det är väl redan frivilligt? Så jag ser inte problemet. I åtta- respektive tioårsåldern spelade Lucas och Theo en kortare period pingis. Det var aldrig lika viktigt som fotbollen, men bröderna minns stämningen i pingishallen. Borden var uppdelade mellan de barn som ofta vann och de som ofta förlorade. – Det var mer så: "ni som är bäst, ni är här och ni som är sämst, ni är här", säger Lucas glatt. Det är ett väldigt bra exempel på hur det ska vara. Det blev ännu hetsigare, ännu mer vinnarskalle. Det gjorde en ännu mer sugen på att vinna. Sen körde man bara. Var det skönt för er som kom från fotbollen, där resultatfokus inte alltid är lika uttalat? – Jag vet inte, säger Lucas. Det var inte som att vi spelade mycket pingis. Men det är klart, det blev en extra morot. Vinnarna skulle stå där och förlorarna skulle stå där. Vi är väldigt tävlingsinriktade och då blev det på liv och död. För just er måste det ha varit en skön kontrast? – Ja, det var nog ganska skönt, säger Lucas. När Lucas och Theo skrev på för Djurgården var uppståndelsen extrem och förväntningarna på brödraduon är inför 2023 stora bland de blårandiga. Men under vårt samtal på Kaknäs finns inte så mycket som ett spår av dramatik när tonåringarna berättar om sin idrottsresa. Med en liten ton av tonårigt blasé säger Lucas att folk väl alltid snackat om att han kommer gå långt, men att det inte är något speciellt, och Theo säger att han alltid drivit sig själv hårt, men sett till att ge sig själv en klapp på axeln när det gått tyngre. De bådas självkänsla tycks grundmurade, de extrema vinnarskallarna och höga kraven på sig själva till trots. – Vi har alltid haft en stabil grund hemma, föräldrar som trott på en. Vi har fått leva i trygghet, och då har man blivit tryggare i sig själv. Sen när det går så bra så snabbt blir man sporrad att försöka förbättra sig. Det skapar en trygghet, säger Theo. – Det tror jag är jätteviktigt, fyller Lucas i. Alla har inte haft det stödet vi har haft hemifrån. Då får man en grund att stå på, något att luta sig tillbaka mot. Att karriären lett fram till just Djurgården är både Lucas och Theo mer än nöjda med. De kan inte förklara omständigheterna kring den adressen, men bekräftar uppgiften om att farfars farfar bodde i Klocktornet på Stockholms stadion. – Jag vet inte varför. Han älskade väl Djurgården?, kommenterar Lucas roat. [caption id="attachment_87723" align="alignnone" width="1000"]

Hemifrån fick bröderna Bergvall inte bara fotbollsintresset, också DIF-sympatierna. Bild: Privat.[/caption] Inför intervjun skickar sportchef Bosse Andersson en bild tagen när killarna är små. De båda bär blårandiga matchtröjor och genom åren har de sett Djurgården spela oräkneliga gånger. Att själva få representera föreningen upplever båda som nästan overkligt. – Vi har ju gått på många matcher, så det känns svinkul att få dra på sig tröjan, säger Lucas. – Jag har nog inte fattat det än. Det kommer ta lite tid att vänja sig, men det ska nog lösa sig till slut, ler Theo. Vad kan stoppa er från att slå igenom? – Skador, säger Theo. – Inte ens det, svarar Lucas. – Jo, invänder Theo. En korsbandsskada, det kan ju sinka utvecklingen. – Nej, inte det heller. Kolla på Haris, säger Lucas.

Följ Fotboll Sthlm i sociala medier

Create a free account, or log in.

Upgrade your subscription