SALOBRE. En gång i tiden var Jani Honkavaara läraren och trebarnspappan som vid sidan av tog en klubb från tredjedivisionen till en sjundeplats i högstaligan. Numera är han den dubbla mästaren som ska testa hur idéerna håller utanför Finlands gränser. Fotboll Sthlm lärde känna Djurgårdens nye tränare. [show_ad id=3] Om man har fördomar om fåordiga finska män kommer de fort på skam när man träffar Jani Honkavaara. – Du får ursäkta för att jag snackar så mycket, men när det kommer till fotboll tar det aldrig slut, säger 48-åringen och skrattar mot slutet av intervjun. Vi ses på Djurgårdens spelarhotell där gästerna går omkring i golfoutfits eller semesterkläder. Men Honkavaara kan inte unna sig att slappna av på samma sätt, han har för mycket fundera på. Säsongen börjar snart och frågorna är flera. Vilka mittbackar ska spela? Hur offensiva ska ytterbackarna vara? Hur väljer man innermittfältare när man har så många alternativ? Vem ska ersätta om Deniz Hümmet lämnar? Å andra sidan är det ordning och reda om man jämför med ett år sedan. Den säsongen slutade med att Honkavaaras Kups vann ligan, men inför den var det egentligen ingenting som talade för det. – Det var ett stort äventyr när man tänker tillbaka. I början av året påminde det om tiden när jag tränade amatörlag då man var tvungen att hitta nya spelare varje år. I december hade vi 14 spelare som kunde träna, jag tror att det var elva på kontrakt och tre akademispelare. Vi hade också vissa skador. Men vi löste situationen med gratisspelare och lån. Det sista fick vi på plats i mars, och så hade vi 18 spelare när ligan började, berättar Jani och fortsätter: – I grunden var problemet att ägaren hade skurit ned på budgeten samtidigt som vi hade etablerade spelare med relativt höga löner. Vi hade inte mycket pengar att använda, helt enkelt, och vi fick i princip hitta spelare som ingen annan ville ha. Eller spelare från lägre nivåer. Så hur var det då möjligt att vinna ligan? Jani lyfter fram unga spelare som fick chansen och visade sig vara redo, träffsäkerheten på budgetförvärven samt hur spelarna passade in i en särskild taktik. – Den delen var också ett äventyr för mig, för jag har aldrig spelat 4-2-2-2, som blev vår formation, tidigare. Ibland kunde det vara 2-4-2-2 eller 2-2-2-4 till och med, beroende på situation. Det var en taktik som jag plockade upp när jag studerade Ralf Ragnick, jag tror att man kan säga att det är hans system. Det är en taktik där man skyddar mitten när man försvarar och pressar motståndarna utåt när man inte har bollen. När laget hade bollen under kontroll hade man en rejäl överbelastning centralt, ”i princip åtta i mitten”, vilket förvirrade motståndarna. – Jag tror att många blev rädda för oss eftersom det var ett nytt system som de inte var vana vid. Efter ett tag blev de flestas lösning att spela med tre mittbackar och försvara lågt eftersom de kände att allt annat blev för svårt. Jani fick göra nya justeringar när motståndarna la sig lågt. Han flyttade på positionerna på mittfältet och ytterbackarna, han ville hota mer utan att rucka för mycket på kontringsskyddet, och uppenbarligen fungerade det. På sommaren kom en svacka med tre förluster, men därefter såg Kups aldrig tillbaka. När säsongen var över hade de vunnit ligan före de ständiga favoriterna HJK. Titeln 2024 var Janis andra i Finland. Säsongen 2019 vann han också ligan med Kups, men även innan dess gjorde han beundransvärda resultat med små medel. För drygt tio år sedan var han tränare i den mindre huvudstadsklubben IFK Helsingfors som han tog från tredjeligan till en respektabel placering i högstaligan på tre säsonger – samtidigt som han var trebarnspappa och lärare på en skola där han undervisade i bland annat finska. – Jag har alltid gillat att läsa och mitt ämne på universitetet var litteratur. Jag läser fort, jag kan läsa en bok på en dag, men nu är det inte så mycket klassiker längre. Det blir mer deckare och fotbollsböcker. Att fortsätta som lärare var ett spår för Jani, men efterhand tog fotbollen över allt mer. Den egna aktiva karriären hade nått till spel i andraligan och det berodde inte på att Jani var en särskilt begåvad spelare, menar han själv. – Jag var ödmjuk nog att förstå att jag inte var bra nog för att glänsa själv, men jag tänkte alltid på laget och hade en stark drivkraft för att vinna. Jag stimulerades väldigt av att vi kunde slå bättre lag om vi jobbade hårt och fick ut det bästa av varje spelare. Det är så som jag fungerar som tränare också. Varje spelare och ledare ska få ut det bästa av sig själv. Hur var du som lärare? – Ungefär likadan som tränare skulle jag säga. Jag hoppas att jag hade självdistans och humor och att jag kunde läsa av elverna. Om de inte var på humör fick jag anpassa mig. Men jag ville också vara direkt mot dem. Tonåringar är ärliga, säger vad de tänker, och det gillar jag. Samtidigt tillstår Jani att det blev för mycket till sist. – Jag tränade också distriktslaget och tog Pro-utbildning under den tiden. Jag är glad att jag fortfarande är gift, säger han och skrattar. – Vi gick upp två säsonger i rad och det var fantastiskt, men det var också tufft. Långa bortaresor och en spelartrupp där många hade jobb vid sidan av. Jag tog ofta taxi från järnvägsstationen direkt till skolan. Vi kom sjua i högstaligan under det första året, vilket var riktigt bra, men säsongen efter fungerade det inte riktigt. Till sist fick jag sparken. Det gick dock snabbt för Jani att få ett jobb igen och då kunde han fokusera fullt ut på sitt uppdrag i en professionell klubb. 2017 tog han över Kups som slutade tvåa och trea i ligan innan titeln 2019 kom – klubbens första på 43 år. I mitten av den säsongen blev han erbjuden att ta över belgiska Royale Union Saint-Gilloise som hade fått upp ögonen för den finske tränaren som ständigt tycktes överprestera med sitt material. – Men det var inte läge att gå. Jag hade kontrakt och jag hade varit borta från min familj i tre år. De bodde i Helsingfors och jag reste fram och tillbaka från Kuopio. Mina barn var fortfarande ganska unga och jag ville vara en bra pappa också. Det kändes inte rätt att flytta utomlands. Dessutom var det säsongen som slutade med att vi vann. Men då förstod jag att det kanske fanns en internationell karriär för mig i framtiden. Varför ville Saint-Gilloise ha dig? – Det hade en intressant approach där de hade sett på min data. Jag frågade dem ”är ni säkra på att ni vill ha en tränare från Finland?”, säger Jani och skrattar. – De svarade att de tyckte att statistiken var extraordinär i mina klubbar. Enligt dem skulle lagen inte ha presterat så bra, vilket jag i och för sig inte riktigt höll med om. Men det var intressant att höra deras tankar om vad de ville, det märktes hur professionella de var. På tiden tiden låg de i andraligan men nu är de i toppen av belgisk fotboll. Har du haft andra erbjudanden från utlandet? – Det har varit en del. Från Sverige efter förra säsongen, och jag hörde även något från Danmark. Men mest har det varit exotiska länder som Malaysia och Qatar. Och Litauen var det ett förslag ifrån. Men jag har inte varit så intresserad av det. Jag var velat gå till en liga där det finns en etablerad träningskultur och där man kanske inte behöver slåss mot krafter utanför klubben. Jag vill vara i en stabil miljö där man kan göra sitt jobb fullt ut. När Djurgården hörde av sig i höstas blev Jani genast intresserad. Läget var ett annat nu än 2019. Två av hans tre barn har blivit stora nog att flytta hemifrån och att ta steget till en svensk toppklubb var mer naturligt. – Det passade bättre, men samtidigt var det inte lätt. Min fru jobbar som lärare i Seinäjoki (där Jani växte upp och familjen numera bor) och min yngste son som är 17 går i skolan. Vi hade ett långt samtal om det, han var arg när jag tackade ja till Djurgården, så det var inte lätt. Men jag hoppas att det ska gå bra och att vi kan ha mycket tid i Stockholm tillsammans. Det är ju som det är när man är tränare, det är inte ett särskilt stabilt jobb som är lätt att planera. För Jani och hans kollegor gäller det att rivstarta i den nya klubben. Den vanligtvis långa nordiska försäsongen är ovanligt kort och truppen behöver kompletteras. Men det mesta talar för att det blir en 4-2-3-1-formation till en början och att principerna kommer likna de som Kups hade i fjol. Jani och tränarteamet har till en början fokuserat på uppspelen där han vill att spelarna ska ligga nära varandra och såga sig igenom motståndarnas lagdelar. Även om Djurgården möts av hög press ska de ha modet att vara bollförande, snarare än att ta den enkla vägen ut med längre bollar. – Det kan vara ansträngde för spelarna på träningen, men jag vill utmana dem så att vi kan bli bättre. Vi har många begåvade spelare som trivs med frihet så att de kan få ut sin kreativitet. Det kan ta tid, men duktiga spelare klarar av att anpassa sig. Det låter som att du har en tydlig vision? – Det har jag. Sedan gäller det att lära känna spelarna för att se hur långt vi kan nå. Och vi måste också tänka på balansen i laget så att vi till exempel inte åker på för många kontringar. En sak som många supportrar tänker på är derbymatcherna där Djurgården har haft problem på senare år. Hur ska du angripa dem? Jani funderar en stund innan han ger ett långt svar. Han vill inte jämföra med derbymatcherna som han spelade i Finland, men tycker att han hittat en modell för hur man ska hantera större matcher. Nycklarna handlar om att förbereda sig väl, omfamna situationen och den speciella atmosfären. – Huvudfokuset bör inte ligga på resultatet på förhand, utan på vad man kan påverka. Då kommer ofta resultatet som en följd. Det kanske är ett tråkigt svar, men jag är en pragmatisk person. Jag måste också förstå hur spelarna tänker. Är de rädda eller ängsliga? Ja, då måste vi tränare lyssna och vara med och ta bort det. Annars har man förlorat på förhand. Jag har sett många derbyn där spelarna är uppenbart nervösa till en början, men att Djurgården sedan hittat in i matchen. Sedan har någonting hänt i matchen, det kan vara ett avbrott, oväntat baklängesmål eller något annat, och så har jag upplevt att hela laget kommit i obalans. – De har förlorat momentum, ja. Det kan bli väldigt tydligt och det är lätt hänt att man viker ner sig. Men då tror jag på att tänka på att man varit i motsvarande situation tidigare och fokusera på rätt saker. Att inte tänka på resultatet utan om hur man kan göra det bättre i stunden. Ett bra anfall, två bra anfall, tre bra anfall och så är man inne i matchen igen. Men det handlar också om att förbereda spelarna mentalt på olika situationer som kan uppstå. Jani tycker att han har fått en god kontakt med resten av tränarteamet och att han välkomnats på bästa vis i klubben. – Det har varit hur bra som helst. Jag älskar öppenheten som finns i klubben och jag upplever att jag har möjlighet att genomföra förändringarna som jag menar krävs. Jag är en sådan som ställer många frågor om vad som fungerar och inte fungerar och vad man kan göra åt det. Vi har ett bra team runt laget men även vi behöver se vad vi kan förbättra. Det var också härligt att jag blev inbjuden på klubbens julfest direkt efter att jag skrivit på kontraktet, jag fick möta 80 personer som jobbar i klubben på olika nivåer. Många har varit här länge och Djurgården betyder mycket för dem. Vad tycker du att klubben kan förbättra? – Det är mycket som fungerar bra, men jag tror att vi kan utveckla oss i de flesta avdelningarna. Men jag vill att alla delar ska hänga samman. Hur vill vi spela och vilka spelartyper söker vi? Jag tror på att länka samman tränarteamet och fysavdelningen, men också att föra ungdomsavdelningen närmare a-laget. Det är alltid svårt att få in talanger i laget när man har höga resultatmål, men vi har många duktiga juniorer och många av de framgångsrika klubbarna jobbar med egna spelare, vilket jag ser som idealet. Djurgården har varit bra på att samarbeta med andra klubbar i Stockholmsområdet och det tror jag vi ska fortsätta att utveckla. Vid sidan av fotbollen har Jani inte hunnit med att utforska så mycket, men han har flyttat in i en lägenhet på Östermalm. Han har ätit ”en hel del köttbullar” och ser fram emot vardagen i storstan. – Jag bor nära många av våra spelare, så det passar bra. Jag har tänkt att köpa en cykel för att ta mig runt och orientera mig. Nu har jag bara suttit i bil och gått runt lite med min fru, och än så länge hittar jag nästan bara till Kaknäs. Men jag ser särskilt fram till sommaren, det är ju väldigt fint på Östermalm. Har du blivit stoppad på stan av djurgårdare? – Nej, inte än. Uppenbarligen är jag inte så lätt att känna igen, för jag har ju sett folk med Djurgårdsmössor och halsdukar som gått förbi. Det är bara på hotellet som jag bodde på först som jag är en kändis. Det mesta talar dock för att det kommer att ändra sig snart. Som tränare för Djurgården kommer Jani knappast att gå under radarn och han hoppas kunna sätta ett avtryck i klubben. Hur det kommer att gå återstår att se, men Jani vet hur hans lag ska framstå. – Jag hoppas att vi ska vara ett väldigt hungrigt lag med en tydlig identitet. Vi ska kämpa för varandra, göra varandra bättre och alltid försöka hitta en väg till vinsten. Det måste inte vara vackert alla gånger, men jag vill att vi ska spela ”heavy metal football”, alltså riktig Järnkaminsfotboll. Vi ska vara hårda, mentalt tuffa och spela fort. Försvara väl, kontra väl. Det är sådana saker som jag, ”Kitten” (Christer Mattiassson) och de andra jobbar på nu. Varje dag ska vi bli lite bättre.

Följ Fotboll Sthlm i sociala medier

Create a free account, or log in.

Upgrade your subscription