Thomas Berntsen gillar att hänvisa till Malmö FF eller Bodö/Glimt när han ska försvara AIK:s risktagande.

Men parallellerna haltar.

För AIK:s välbefinnande borde sportchefen fundera på vad som tog de bästa klubbarna dit de är idag, snarare än hur de placerar sina insatser 2025.

Annons

Fotbollsekonomi kan vara komplext, men på våra breddgrader är det i grunden simpelt. Eftersom vi har en elitlicens behöver det egna kapitalet vara positivt och därmed måste intäkterna överstiga utgifterna i längden.

Om vi ska göra det enkelt för oss är AIK:s årliga driftsunderskott ungefär lika stort som det egna kapitalet (cirka 70 vs 60 miljoner) och med det kommer en betydande risk. Om AIK slår till med ett par rejäla försäljningar, gynnas av en stor Ayari/Isak-affär eller gör succé i Europa kommer de ”klara” året utan att närma sig en kritisk punkt. Om inte blir det svettigt.

Thomas Berntsen, stöttad av Mikkjal Thomassen och (motvilligt?) av styrelsen, fortsätter trots det på inslagen väg, såväl i handling som i retorik. Det är etablerade spelare och satsning här och nu som gäller och invändningar mot det viftar sportchefen bort. ”Man ska sova dåligt om natten” har Berntsen upprepat på slutet, annars sysslar man inte med elitverksamhet i en klubb som AIK. Med det menar sportchefen att man måste ta risker och refererar till den mer framgångsrika norska ligan där man är van att operera med stora underskott. 

Ett problem bara: det är de särskilt underpresterande klubbarna i Eliteserien som går kraftigt minus på driften. Två storklubbar sticker ut i negativ bemärkelse under 2022 och 2023 (rapporten för 2024 har inte kommit än): Rosenborg och Vålerenga, med 60 respektive 80 miljoner i fjol. Båda har dragits med stora problem på senare år, även om RBK med lite stolpe-in tog en fjärdeplats i fjol. Storklubben Vålerenga åkte till och med ur i 2023 innan de tog sig tillbaka.

I andra änden har vi lagen som har gått starkast på senare år: Bodö/Glimt, Brann och Molde. Alla gör betydande driftsöverskott. Om man ska dra någon slutsats från just de norska storklubbarna på senare år är det snarare att man INTE ska ha en särskilt hög risk i verksamheten.

Rosenborg och Vålerenga har tydliga bottennoteringar på driften (den svarta linjen) två år i rad. Källa: Eliteseriebarometeret från Deloitte

Berntsen hänvisar också gärna till FC Köpenhamn, Malmö FF och Bodö/Glimt – ”som ger blanka fan i truppvärde” enligt AIK:s sportchef – för att försvara den äldsta allsvenska genomsnittselvan i cupen. Men även där menar jag att han är snett på det. FCK:s vägval skulle man kunna ta djup i, men jag tycker överlag att de är dåliga att jämföra med då ligans struktur och förutsättningar skiljer sig så mycket från Allsvenskans. FCK som möter Manchester City och Chelsea i utslagsmatcher ägs av ett bolag vars verksamheter spänner över ett brett fält.

Malmö FF och Bodö/Glimt är i grunden mer aktuella, men de ligger så pass långt före AIK att direkta jämförelser fort tappar relevans. MFF har exempelvis nära 800 miljoner i eget kapital. Däremot finns det en intressant fråga att ställa sig: hur blev de så pass framgångsrika som de blev? Vad gjorde de från att ta steget från AIK:s position, ett lag som vill utmana de främsta men som har en bra bit kvar, till att bli bäst och mäktigast i sin liga?

I Malmö FF:s fall kan man gå tillbaka hela vägen till Zlatan Ibrahimovics banbrytande transfer till Ajax 2001, men jag nöjer mig med att backa tio år i tiden. Det må vara glömt nu, men 2014 var Malmö FF rätt illa ute finansiellt sett. Framförallt var var egenägda arenan ett sänke på den tiden. Men allt ändrades när klubben trädde igenom nålsögat till Champions League genom sina dramatiska kvalmatcher mot Sparta Prag och Red Bull Salzburg. Året därefter lyckades de igen och med 500 miljoner eller så i extra intäkter var deras försprång i Sverige plötsligt överlägset.

Så hur lyckades Malmö FF? Ja, det finns förstås många faktorer. Att Markus Rosenberg flyttade hem och ledde laget spelade exempelvis en avgörande roll. Men om man studerar truppen 2014 och startelvorna sticker särskilt de unga spelarna ut. Snittåldern har aldrig varit lägre. Från de egna leden kom löften som Pontus Jansson, Filip Helander, Erdal Rakip, Pavel Cibicki och Robin Olsen, men framförallt hade sportchefen Per Ågren varit skicklig på att finna talang för en billig peng inom landets gränser med spelare som Emil Forsberg, Erik (Berg) Johansson, Miiko Albornoz, Anton Tinnerholm, Simon Thern, Isaac Kiese Thelin och Magnus Eriksson som alla var i början på sina fotbollsresor.

Förutom att talangerna levererade och gav sköna Europamiljoner kunde Malmö FF sedan casha in på flera stora försäljningar – även om övergångsmarknaden inte riktigt var lika utslagsgivande som den är idag. Allt som allt gav framgångarna ett närmast ointagligt försprång som Malmö FF haft sedan dess, även om sportchef Daniel Andersson har som vana att satsa på mer etablerade byggen. 

(Jag tycker att MFF på senare år har presterat ungefär som förväntat givet sin särställning, klubben är välskött och har haft sunda marginaler i verksamheten, men jag tror faktiskt att de hade kunnat dra ifrån mer om de fortsatt lite mer på Per Ågren-spåret under det senaste decenniet…)

För Bodö/Glimt är historien än tydligare. Om man ser till grundförutsättningar i form av faciliteter, historia, befolkningsunderlag, publik- och sponsorpotential bedömer jag att de är på ungefär samma nivå som GIF Sundsvall. Om de gör det bra kan de vara uppe i högstaligan ett litet tag, om de presterar som väntat ska de vara i toppen av andraligan, typ. Eller för att vara mer aktuell: det var så det var. 2019 var Bodö/Glimt nykomlingar med ynka 15 miljoner i spelarlöner men kom ändå tvåa i ligan. Året efter krossade de en rad olika rekord då de tog 81 av 90 poäng och gjorde 103 mål i Eliteserien.

När Bodö/Glimt klättrade så snabbt i hierakin hade de fokus på unga spelare. Om man ska vara krass kan man konstatera att de inte hade råd med så mycket annat – och det sammanföll med en speciell egen generation av talanger – men de höll också hårt i plånboken. Relationen mellan köp och sälj var 1:10 enligt sportchefen Aasmund Björkan fram till säsongen 2020. Även om det till en början var i en liten skala var det koll på kostnaderna och fokus på förtjänster på transfermarknaden som gällde. Noggrant utvecklingsarbete, lite bättre för var dag, och till sist en explosion. Lärdomarna gick att spåra till början av tiotalet då Glimt var på väg i konkurs, men räddades i sista stund. Det ledde sedan till en fundamental övertygelse i klubben: vi ska aldrig hamna i den situationen igen.

Efter den första ligatiteln har Glimt tagit hem tre till och vunnit 36 matcher i Europa på 4,5 år. Numera har de en mer etablerad spelartrupp. Framförallt är det flera egna spelare som har vänt hem i 25-årsåldern. Spelarna har ofta misslyckats på kontinenten, men ett par-tre av dem är tillräckligt bra för att tas ut i det norska landslaget. Det är en anledning till att snittåldern har stigit, men framförallt vill Glimt smida medan järnet är varmt: de badar i Europapengar och till hösten kan klubben till och med få en direktplats till Champions League.

Med andra ord är det lönlöst att jämföra med 269:e-rankade AIK som går in som oseedade i Conference Leauge-kvalet. Bodö/Glimt må vara en liten klubb från vischan i jämförelse med mäktiga AIK, men vad gäller förutsättningarna som bör styra de strategiska valen är förhållandet det omvända.

Om AIK ska lära sig av Sveriges och Norges bästa klubbar borde slutsatserna i min mening istället vara dessa: försök inte ta genvägar. Satsa på en större andel yngre spelare, ha tålamod, håll nere risknivåerna och väx er successivt starkare i jakten på förstaplatsen. Efter ett tag kommer ränta på ränta-effekten att kicka in.

Men AIK drar åt andra hållet för tredje säsongen i rad. Den ansträngda ekonomin till trots värvas det tungt och etablerat med spelare som Johan Hove, Aron Csongvai, Jere Uronen, Filip Benkovic och idag Andronikos Kakoullis, som visserligen ser intressant ut. Om AIK jobbar främst med sign ons eller sign offs (en annan sak som jag inte gillar) låter jag vara osagt, men notorna ska under alla omständigheter tas, samtidigt som de potentiella ekonomiska uppsidorna är relativt små.

Låt mig vara tydlig: Jag tror inte att det är sättet att lyckas på i längden. För även om AIK får till ett par storaffärer eller mot oddsen gör succé i Europa lär de hamna i samma situation inför 2026 – allting börjar egentligen bara om. Då handlar det på nytt om att klara att hålla nivån snarare än att ta nästa steg. Samtidigt kapprustas det som aldrig förr av mer strategiska konkurrenter som riskerar att springa ifrån.

Thomas Berntsen må ha gjort en hel del bra sedan han kom till ett svårhanterat AIK sommaren 2023, framförallt har flera av hans nyförvärv varit träffsäkra, men årets inriktning och cherrypickandet när han ska motivera den gör att alla mina varningsklockor ringer.