Fylla, bråk och vandalism ledde till att Nackas minne stoppades 1990.

2003 var inomhusturneringen tillbaka inför storpublik i Globen – bara för att läggas ner ett år senare.

Fotboll Sthlm berättar historien om cupen i hockeyrinken som spelarna älskade och gav tränarna gråa hår.

✓ Reportaget från 2020 är en av våra favorittexter som vi låser upp under jul/nyår.

Annons

8 januari, 2003.

Det är en iskall vinterdag vid Gullmarsplan: sex minusgrader och kraftiga vindar. Ändå strömmar spända supportrar klädda i svart, grönt och blått av tunnelbanan för att ta sig mot Globen.

Inomhusturneringen Nackas minne är tillbaka efter 13 års frånvaro. AIK, Djurgården och Hammarby har varsin klack, med 800 personer på vardera sektion, och temperaturen på läktarna är hög från start. När spelarna kliver in på rinken som är omgiven av en hockeysarg är stämningen elektrisk.

Bara genom att känna på den hetsiga luften går det att ana att det kommer att smälla direkt.

Hammarbyklacken när lagen ställer upp inför matchen. Foto: Bildbyrån.

Visst blir det så. AIK:s gamle guldhjälte Alexander Östlund som precis skrivit på för Hammarby tar sats efter bara 43 sekunder och sätter in en onödig höfttackling på Krister Nordin. Östlunds forne lagkamrat flyger in i sargen, så när med huvudet före och blir liggandes på den hårda gräsmattan.
– Det där var riktigt fult, det ska vara utvisning, utbrister Hans Eskilsson som sitter som expert i Eurosports tv-sändning tillsammans med kommentatorn Mikael Bergvall.

Även Henrik Strömblad som var med i Globen som speaker den kvällen minns idag tacklingen som satte färg på hela kvällen.
– Nordin blev rejält kapad, en ordentlig körare, säger Strömblad.
Östlund själv medgav efteråt till Svenska Dagbladet att han varit lite för övertaggad.
– Man tänder till här inne. Jag ville känna på honom, men tror faktiskt att jag hade hunnit före till bollen ändå, sa han till tidningen.

Alexander Östlunds tackling går att se 4:52 in klippet. 

Nackas Minne på Globen var ett försök att återuppta turneringen som pågått sedan 1977, men som man tvingades lägga ner 1990 i samråd med polisen. Dessförinnan hade ”hemmalaget” Hammarby varit de självklara dominanterna. Mellan 1978 och 1984 vann Bajen sju gånger i rad.

Hasse Backe, som vann turneringen som Hammarbytränare 1987 och kom tvåa 1988, minns hur laget gnuggade extra för att lära sig spela i en hockeyrink.
– Det var stor förberedelse inför den turneringen. Vi övade verkligen på att väggspela med sargerna, säger Backe.

Även Henrik Strömblad minns turneringens ursprungsår.
– När det drog igång på 70-talet gick jag med farsan, då var det Lars Gunnar Björklund som var speaker. Redan då tyckte man att det var jättekul mitt i vintern att få se inomhusboll med både AIK, Djurgården och Hammarby. Det var en historisk grej som jag alltid kommer att komma ihåg.

Profilerna som spelat i Nackas minne är många, däribland en ung Erkan Zengin. Foto: Bildbyrån.

Under den första upplagan, 2003, efter återstarten hade arrangörerna lyckats övertyga nederländska Heerenveen, norska Molde och danska Bröndby att delta i turneringen. Max von Schlebrügge, som var med och vann turneringen med Hammarby, berättar att spelarna gillade upplägget.
– Vi tyckte att det var häftigt och något unikt och sedan var det bra lag som vi mötte. Upplevelsen blev riktigt rolig, det var kul att man fick spela med publik så nära inpå, säger han innan han flikar in:
– Att vi vann bidrog säkert till den härliga känslan.

Inför det andra året, vilket även skulle bli den sista upplagan av turneringen, hade FC Köpenhamns tränare Hasse Backe övertygats om att ta upp sitt lag till Stockholm. Danskarna vann turneringen, något som Backe glömt bort när Fotboll Sthlm pratar med honom.
– Vi vann alltså? Ja, det är ju något att skriva på cv:t, att man blev mästare i Nackas minne med FCK, säger han och skrattar.

Som tränare, vad tyckte man om turneringen?
– Den där mattan var ju stenhård. Det var en filtmatta egentligen, men på den tiden tänkte man inte så mycket på skaderiskerna. Turneringen var ju något kul för spelarna, speciellt för oss i Danmark som spelade höst/vår och hade ett vinteruppehåll innan vårsäsongen skulle dra igång. Det här blev ett roligt break under försäsongen.

Om du hade varit tränare idag, hade du tillåtit dina spelare att vara med?
– Ja, men det tror jag faktiskt. Det är bra träning för de tekniska spelarna som fick använda sig av sin kvickhet på små ytor. Man tänkte förstås på skaderisken, men jag är säker på att man tog det lättare än vad man gör idag. På den tiden hade fystränarna inte lika mycket att säga till om.

FC Köpenhamn är än idag turneringens regerande mästare. 2004 vann man finalen med 1-0 mot Djurgården. Foto: Bildbyrån.

Även von Schlebrügge vittnar om att skaderisken var något som lagens tränare diskuterade en del.
– Det var nog skadorna som tränarna gick runt och tänkte på. Vi spelare hade väldigt roligt och när man är ute på planen tänker man inte på att man ska bli skadad.

Johan Arneng tacklas av Mikkel Jensen. Foto: Bildbyrån

2003 tv-sändes turneringen av Eurosport, men inför upplagan året efter hade bland annat Henrik Strömblad övertygat Viasat om att ta över sändningarna. Han minns en fartfylld och händelserik fotboll.
– Det var speciellt i och med att man spelade på rink med sarg. Det gynnade alla tekniska spelare och jag vet en del spelare som inte ville lira. Stela mittbackar som annars levde på att rensa undan bollen med huvudet, till exempel.

Hur var det att kommentera?
– Det var spelvändningar och spelare som hoppade in och ut med positionsbyten hela tiden. Jag skulle nog säga att det var lättare att kommentera FIFA-spelet med Glenn Hysén. Sedan försökte man lista ut vad lagen hade för taktiker, antingen backade de hem eller så var man spelförande. Jag minns att Bajen byggde på att vara spelförande och flyttade motståndarna i sidled för att skapa ytor.

Hammarby tackar supportrarna efter turneringssegern 2003. I finalen slog man Molde med 4-1. Foto: Bildbyrån.

Men det var inte bara fart och fläkt i spelet som kännetecknade Nackas minne. Under 70- och 80-talet fanns en baksida av turneringen: fylla, bråk och vandalism mellan och från de olika supportergrupperna. Konsekvenserna av att ha tre olika fotbollsklackar inne på samma arenan blev till sist ohanterligt. Den stökiga turneringen 1990 blev droppen som fick bägaren att rinna över.
– Jag vill ifrågasätta om den avlidnes minne ska firas på detta sätt med de fyllefester som turneringen har urartat till, sa Sten Granqvist, kommissarie vid Farstapolisen till DN den 11 juni 1990.

Polisen fick sista ordet. Nackas minne som spelades i januari 1990 blev den sista i dess dåvarande form, men viljan och drömmen om återigen spela turneringen levde kvar. Under året 2002 fick den förre Hammarby-spelaren Michael Andersson, som själv spelat Nackas Minne uppdraget att försöka dra igång turneringen igen.
– Initiativet kom egentligen från Stockholmsalliansen där de tre 08-klubbarna ingick. Jag hade efter en tid som tränare klivit av det lite grann och blev tillfrågad ifall jag hade lust med att jobba med det här projektet och få igång det igen. Vi körde på i två år, det var riktigt roligt, säger han.

Turneringen lades ner 1990 på grund av huliganism och stök runt omkring arrangemanget. Varför ville man starta upp det igen?
– Man ville ändå prova. Det fanns en diskussion om att göra något roligt tillsammans, sedan fanns det ett intresse från klubbarna då det var en del ekonomi i det. Vi lyckades nästan fylla Globen det första året och sedan var det strax under 10 000 åskådare det andra året, säger han och lägger till:
– Hammarby vann det första året inne i Globen. Med de garanterade pengarna plus vinstpengarna kunde klubben kassera in ungefär en halv miljon kronor. Det är ganska bra för en kväll och då var det ändå relativt länge sedan. Skulle det göras idag hade det varit ännu mer pengar.

Lennart Johansson, UEFA-president, och Mikael Hellström. Foto: Bildbyrån

Trots den ekonomiska vinsterna blev det också en del utgifter. De tre klacksektionerna fick 800 biljetter var och bevakades av över 400 poliser inne på Globen.
– Det är ett högriskevenemang, det ska gudarna veta, sa polisinspektören Anders Sigurdsson till Svenska Dagbladet den 19 december, 2002.

Enligt polisen gick det dock relativt lugnt till under turneringen 2003. Inför det andra året höjdes däremot klackbiljetterna till 350 kronor per biljett, något som fick många att bojkotta turneringen. Det blev inte heller fullsatt inne på Globen och även fast man diskuterade ett tredje år valde man att lägga ner projektet.
– Det var lyckat och roligt, men sedan efter två år kändes det som att det blev lite för mycket säkerhetsfrågor i förhållande till det som vi ville jobba med, det vill säga det sportsliga. Ju mer säkerhetsfrågor, desto mer kostnader fick vi ta. Polisen var inte så sugna på att ta alla kostnader, säger Michael Andersson.
– Samtidigt var turneringen Royal League på gång, då kändes det naturligt att passa där.

Var det tråkigt att säkerhetsfrågorna hamnade i fokus?
– Ja, en sådan kväll är rätt rolig. Skulle man kunna få bort säkerhetsproblemen så kan lagen mötas i en lite mer avslappnad och rolig form. Det är tråkigt att vi har de här problemen.

Var Nackas minne uppskattat arrangemang hos klubbarna?
– Både ja och nej. Det här var något som var tvunget att ske direkt när säsongen drog igång innan lagen skulle iväg på träningsläger. Tränarna hade lite synpunkter på det, men spelarna tyckte att det var roligt.

Ser du en verklighet där det skulle kunna startas upp idag igen?
– Jag tror att det är svårare idag och att man får ha Nackas Minne som ett roligt minne. Det kommer inte att fungera i framtiden av många skäl. Rent sportsligt tror jag inte att tränarna vill släppa till spelarna i den här sortens spel, sedan ska det passa in för alla klubbar. Det är något som blir svårare och svårare.

Kennedy Bakircioglu och Suleyman Sleyman. Foto: Bildbyrån

Även Henrik Strömblad tror att Nackas Minne är en turnering i det förflutna.
– Jag vet inte vad sannolikheten är för att turneringen ska komma tillbaka, men det är nog säkerheten som sätter stopp för det, tyvärr. Det är inte lugnare idag än vad det var då.

Göran Rickmer, evenemangsansvarig i Hammarby, menar att det inte förts några samtal om att starta upp Nackas Minne igen sedan man lade ner det 2004. Anledningen är att fotbollen har tagit fler steg framåt och det skulle vara svårt att få in turneringen i spelschemat.
– Idag är fotbollen en kommersiell industri. På den tiden innebar Nackas minne bra pengar att få in för klubbarna, nu hade den inkomsten varit en försvinnande liten del. På 70- och 80-talet var ett fullsatt Hovet eller Globen jättemycket folk – derbyn i Allsvenskan drog väl ungefär lika mycket. Så vad skulle incitamentet vara idag när man kan träna inomhus under tak på vinterhalvåret?, säger han och börjar tänka högt.

Rickmer tror att det förmodligen skulle gå mycket bättre att arrangera en liknande turnering idag, då det finns en större kunskap kring säkerhetsfrågorna inom klubbarna. Dessutom ser han ett helt annat klimat bland supportrar, något som skulle möjliggöra ett sådant event.
– Lek med tanken att man idag spelar Nackas Minne inne på Friends Arena. Det tror jag att det skulle gå att lösa med tre klackar, däremot skulle det finnas risk för att det blir som att sitta på femte etage och titta på boxning. Man ser bättre i baren på tv då man tappar den här närheten.

Det låter orimligt med tre klackar på samma arena idag?
– Tittar man på hur klimatet var på 80-talet känns det helt orimligt att man spelade turneringarna. Jag var inte insatt själv på den tiden, men jag har läst en del artiklar om det i efterhand och vad det kostade att reparera vandaliseringen. Man slutade ju med turneringen 1990 efter att fansen slagit sönder hela Globen. Innan EM 1992 hade polisen ingen kompetens kring det här och klubbarna hade inget som helst arbete kring säkerheten. Idrottsrörelsen öppnade bara upp arenorna och lät polisen och de stackars arenavakterna sköta säkerheten.

LÄS MER: Provspelarna vi (inte?) minns – tio profiler som testat med Bajen