Sandberg om helvetet i Bulgarien: ”Nu är jag inte rädd för någon”

Stefan Billborn ser honom som en framtida landslagsman.
Själv är Simon Sandberg mest glad över att kunna njuta av fotbollen igen.
– Jag tror inte att man kan ha det värre som fotbollspelare än jag har haft det, säger Hammarbys högerback i en intervju med Fotboll Sthlm.

Annons

Stefan Billborn har höga tankar om Simon Sandberg. När Fotboll Sthlm träffade Bajentränaren under träningslägret i turkiska Belek gled samtalet in på vilka spelare som han ser störst potential i. Det första namnet som kom upp var inte någon av de yngsta i a-truppen, eller någon talang från ungdomsleden, utan en snart 25-årig högerback som hade haft en minst sagt turbulent tid bakom sig när han anslöt till Hammarby inför säsongen i fjol.
– Simon kan definitivt bli en a-landslagsman. Får han slippa skador och sjukdomar kan han bli hur bra som helst, sa Billborn och la till att Sandberg, trots sin löpvillighet, har besvär med astma.
– Han hade problem med det hela säsongen. Han sprang upp och ner på kanten och andades genom ett sugrör, typ. Fattar du då hur bra han kan bli?

Annons

Simon Sandberg rör först inte en min när jag tar upp tränarens kommentarer om landslaget.
– Det är kul att höra sådant. Men jag kan bara fokusera på att träna och spela på. Fotbollen går upp och ner… ja, du vet ju själv hur det är. Saker kan hända. Skador och så vidare.
Men håller du med om att du har mycket utveckling i dig?
– Ja, men det har jag väl. Och det är kul att höra att tränaren tror på dig som sagt. Jag är fortfarande hyfsat ung. Men jag vet att jag har fortsatt mycket att utveckla.
Vad tänker du på?
– Främst är det fysiken, jag ska lägga på mig lite mer muskler. Jag ska bli lite större så jag står emot närkamper bättre, i vissa matcher blir jag borttryckt för lätt. Men jag har ett fysprogram som jag följer noga där.
Vad har du jobbat med under uppehållet?
– Jag har varit mycket i gymmet. Styrketräning helt enkelt. Jag har stärkt upp knät för att jag inte ska åka på smågrejer som stör. Jag behöver den styrkan. Men nu känner jag mig jättebra. Jag har faktiskt aldrig känt mig så bra.
Hur är det med luftvägarna?
– Ja, det är någon form av astmarelaterat problem. När det blir mycket löp får jag inte in tillräckligt med luft. Jag har fått inhalatorer, några funkar, andra inte. Vi ska fortsätta att kolla på det.
Det blir mycket löpningar för dig. Hur påverkar det?
– Jag hostar, det är smågrejer, men nu har jag vant mig på något sätt. Men ja, det blir ju en del löpningar på kanten. När man väl stannar efter ett maxlöp känner jag av det.

Det är sex år sedan Simon gjorde allsvensk debut. Den första säsongen i Häcken gjorde han elva matcher i serien, följt av 15 och 23 åren därpå. Sommaren 2016 var han en eftertraktad spelare och när han såldes till Levski Sofia kändes allting rätt till en början. Simon kände att han ville testa något nytt och de första intrycken i Bulgarien var positiva.
– Det märktes direkt vilken storklubb det var, en klubb som spelat i Champions League och haft en massa storspelare. Det var hög klass på anläggningen. Sofia var en bra stad att bo i också, tycker jag.
Simon fick förtroendet till en början, men efter ett tränarbyte hamnade han på bänken. Simon tyckte att spelarna såg varandra som konkurrenter lika mycket som lagkompisar, men än så länge var ändå inga större bekymmer. Han tränade på och tänkte att hans chanser skulle komma.

I början av 2017 såg det lovande ut när Simon startade i träningsmacher, men på en träning vände allt. Simon fick en skada på ledbandet i ena knät, vilket skulle bli början på en smått osannolik historia. Till en början var prognosen att han skulle vara borta i en månad, men skadan drog ut på tiden. Simon ville åka tillbaka till Göteborg för att rehabilitera tillsammans med en läkare som han känner sedan tidigare, men klubben sa nej.
– Det var ingen i klubben som brydde sig om mig. När man var skadad var man plötsligt inte värd någonting. Egentligen skulle det ju inte vara en särskild svår skada, men jag blev felbehandlad. Jag vet inte riktigt hur, men det blev jag i alla fall.
– Sedan gick ett par månader där jag fick träna på egen hand. För när jag var skadad var jag inte välkommen i laget längre.
Vad fick du för svar?
– Inga. Jag ringde till sportchefen och presidenten i klubben men de tog inte mina samtal. Så jag visste ingenting samtidigt som jag tränade på. Det var rätt sjukt faktiskt. Jag fick ingen utbetald lön och kunde inte göra mitt jobb. De tog till och med min bil!
Tillvaron var vid det här laget minst sagt jobbig, men det blev värre. En dag när Simon var hemma i lägenheten ringde det på dörren. Utanför stod tre hotfulla män.
– Det blev en jävla grej, säger Simon och ler snett.
– Jag öppnade i kalsonger och så står det tre 40-åriga bulgarer och hotar mig. Om jag inte lämnar landet så ska de göra det ena eller det andra. Det är klart att jag blev rädd. Jag stod bara och lyssnade, jag tror inte att jag fick fram ett enda ord.
Vad var det för personer?
– Supportrar till Levski. Men jag vet inte vilken gruppering de var ifrån, eller vem som hade skickat dem.
Simon vill inte spekulera i om att supportrarnas agerande skedde med klubbens goda minne, men han tyckte inte att klubben tog situationen på allvar trots att Simon anmälde och hade kontakt med polisen i flera vändor. Han förstod vid det här laget att Levski ville få bort honom, men han bestämde sig för att inte ge med sig. Om avtalet skulle sägas upp skulle det vara på klubbens initiativ, annars skulle han gå miste om mycket pengar. Han tog kampen, helt enkelt.
– Det var extremt tufft. Jag vågade ju knappt gå ut på gatan efter det som hände. När de knackade på i lägenheten satt min flickvän på balkongen så hon märkte inte ens vad som hände. Vad hade hänt om hon öppnat? Hade de gjort något med henne eller gått in i lägenheten? Det har jag funderat på. Men efter det bestämde jag mig för att klubben inte skulle vinna. ”Nu skiter jag i alla andra och bara kör”, typ.

Till sist sades kontraktet upp – på klubbens initiativ. För Simon var det en stor lättnad och när Hammarby i samma veva hörde av sig visste han direkt vad han ville. Framförallt ville han ha trygghet och hitta glädjen igen, och att det handlade om och Bajen var en bingo. Simon har nämligen alltid haft ett gott öga till Hammarby trots att han är uppväxt i Partille utanför Göteborg.
– Det var en grej i mitt kompisgäng. Vi gillade att se Bajen i handboll. Jag vet inte hur det startade egentligen, men det var fräckt med alla supportrar när man var liten. Nu är det fantastiskt att spela inför dem.
Hur var det att komma in i gänget?
– Det var ju lite skillnad…
Simon ler.
– I Bulgarien var det jävligt hårt klimat mellan spelarna. Men det var hur lätt som helst att komma in i Hammarby. Jag känner Mujo (Tankovic) från landslagssammanhang så han välkomnade mig. Han körde runt mig och visade och så. Det var perfekt. Jag tror att det är samma för de nya spelarna nu – de kommer in jävligt fort i gruppen.
Hur ser tränarna på din roll?
– Jag kan ju spela mittback också men det är framförallt som ytterback som de vill använda mig. Jag ska använda min fart och löpvillighet.
Passar spelstilen dig?
– Ja, det är svinkul att spela i Bajen. Jag tror att alla spelare vill vara i ett sådant lag. Det är fart på bollen och spelet, det är mycket rörelse.
Hur ser du på ditt första år här?
– Det var okej. När jag kom hade jag fortfarande problem med knä och när jag väl började träna kom småskadorna: lår, ljumskar. Det var egentligen med hela säsongen och det påverkade såklart. Nu är det viktigaste att slippa sådant.
Vad tror du att du lärde dig i Bulgarien?
– Jag är en mycket starkare människa.  Jag trodde inte att jag skulle klara det, om jag ska vara ärlig, men det gick ju. Ibland måste man kriga. Nu är jag inte rädd för någon.

FOTO: Bildbyrån