Janne Mian är tillbaka i Hammarby.
Ett helt annat Hammarby.
Fotboll Sthlm tog ett snack med den nyanställde tränaren om skillnaderna mellan då och nu.
Annons
När Hammarby drar igång passet i fotbollstältet på Nacka IP är det Janne Mian som håller i övningarna. 53-åringen var fystränare i Hammarby 2007-10 och tog därefter över samma roll i Elfsborg. Efter ett år i Borås var han assisterande tränare, bara för att till sist ta huvudansvaret – en roll som han lämnade efter säsongen 2017.
Och nu? Nu är han något som kallas för resurstränare.
– Jag kan fylla olika hål, säger Janne Mian när hans övningar är avslutade.
– Jag kan jobba med individuell träning, rehab, fysträning eller hjälpa till i behandlingsrummet om det behövs. Jag har gjort det mesta. Jag är anställd som resurstränare så Stefan och de andra kan använda mig som de vill. Men jag kommer inte lägga mig i laguttagningarna eller taktiken.
Är det säkert?
– Jag jag gör ju det som jag är anställd för. Det var viktigt för mig som huvudtränare och då måste jag resonera likadant nu.
Än så länge har den avgående fystränaren Jimmy Lidberg hållit i de rena fyspassen. Exakt vad Janne Mian uppgifter består av är inte klart än så länge. Hittills har han mest observerat vad som händer i hans nygamla klubb.
– Jag tittar på vilka skador som finns i truppen, lär känna spelarna och ledarna. Jag har mest och gått omkring och kollat så det är klart att kliat i fingrarna. Man vill ju komma igång.
Tony Gustavsson och Janne Mian i Hammarby 2009 – ett kaotiskt år som slutade med nedflyttning. FOTO: Bildbyrån
Säsongerna när Janne Mian var i Hammarby senast var turbulenta. 2009 åkte Bajen ur Allsvenskan, vilket blev början på en fem år lång period i Superettan. Det var, för att uttrycka saken enkelt, en helt annan tid i Bajen.
– Hammarby har gjort en resa till att bli ett topplag. Det är en position som vi ska behålla. Det nya klubbhuset är klart, spelarna kan säljas dyrt, sportchefen är bra och så vidare. Redan när Jesper Jansson anställdes kände jag att det var intressant. Jag sa det redan då, att det var det bästa nyförvärvet som Hammarby kunde göra. Sportchefsrollen är väldigt viktig. Jesper gjorde det bra i Helsingborg och har lärt sig mycket och fått kontakter efter tiden som chefsscout i Köpenhamn.
Vilka är de största skillnaderna mellan då och nu?
– När jag var här senast hade vi vi ett antal tränare (Tony Gustavsson, Andreas Pettersson, Lasse Eriksson) som hade stora ambitioner och ville utveckla klubben, men det kändes inte som att klubben var redo för det. Jag kände inte att de som styrde hade samma ambitioner som oss.
Janne Mian tar upp några exempel:
– Vi ville att spelarna skulle vara tillgängliga mellan åtta och fyra. Vi ville höja träningsfrekvensen, förbättra rehabiliteringen, förbättra gymmet. Det var ganska mycket som vi ville ha, men då var det mest fokus på att sälja och köpa spelare och vinna matcher. Det fanns ingen utvecklingstanke. Det här med att skapa en vinnarkultur utifrån ett utvecklingstänk är det som krävs. Nu känner jag att kostymen fylls ut mer, snarare än tränarna måste fylla ut den.
– Om man fokuserar på utvecklingen kommer man vinna i längden och sälja spelare. Och då säljer man kanske till England och Tyskland snarare än Norge och Danmark. Nej, det var röriga år, framförallt på slutet. Tony och Lasse fick sparken och jag tror att vi hade en omsättning på 80 spelare och ledare över tre år.
Annons
Rollen är alltså något oklar än så länge, men Janne Mian pekar ut ett område som han vill jobba med. Han vill fokusera på pulseringen i träningen, det vill säga att hitta rätt balans mellan intensitet och återhämtning. Framförallt handlar det om att se till att samtliga spelare ska vara redo när de belastas för fullt för att på så sätt undvika onödiga småskador.
– Vi hade bara en återfallsskada på tre år senast jag var här, det var Sulan (Sleyman) som slog upp en baksida. Annars brukar återfallsrisken ligga på tio till tjugo procent. Det är något som vi ska utveckla och fortsätta jobba vidare med.
Känner du dig hemma här?
– Mycket har förändrats, så är det ju. Men Mille Olsson och Mikael Klotz (målvaktstränare och sjukgymnast) är ju fortfarande här.
Och Yvonne Werner i köket.
– Ja, inte minst Yvonne! Hon känns som det fasta punkten i klubben. Men det är klart att Hammarby är speciellt för mig, det var min första allsvenska klubb. Jag känner mig ruggigt motiverad. Jag har jobbat sex dagar i veckan, tio-tolv timmar om dagen, hur länge som helst så det har varit konstigt att bara gå och dra.
LÄS MER: Silly season-bloggen – allt om 08-klubbarnas övergångar
