Djurgården fick aldrig till det i cuppremiären mot Falkenberg. Hemmalaget kunde inte stå emot gästernas kontringar och resultatet skrevs till 0–2. Här är våra spaningar från matchen. [show_ad id=3] Med Europaplatsen som gick förlorad i fjol har Svenska cupen fått ökad betydelse för Djurgården. På lördagen tog laget första steget när Falkenberg kom på besök. DIF, som ställde upp med samma elva som i genrepet, tog omedelbart kommandot. Spelet parkerades på Falkenbergs planhalva medan hemmalaget metodiskt rullade runt bollen. Kristian Lien var på väg att ge Djurgården en drömstart, precis som mot Vålerenga, men flaggan kom upp för offside i avslutsögonblicket. I stället var det gästerna som skapade matchens första riktigt heta chans. En till synes harmlös långboll från egen backlinje seglade över Djurgårdens mittförsvar och damp ner hos en fri Falkenbergsanfallare. Jacob Rinne kunde inte nå bollen, men räddades av stolpen. Efter 25 minuter tryckte Blåränderna ned motståndet och bet sig fast runt straffområdet. Till slut hittade Jeppe Okkels in till Kristian Lien, som tvingade bortamålvakten till en kvalificerad räddning. Fem minuter senare skakade det i målramen igen – den här gången bakom Falkenbergs målvakt. Max Larsson klev fram och drog till på frispark, men ribban stod i vägen. Med tio minuter kvar av den första halvleken exploderade 3Arena i ett straffvrål när Matias Siltanens avslut tog på en försvarare. Hemmapubliken ville ha hands, men domaren friade. I stället blev det en händelsefattig avslutning, med undantag för en halvfarlig nick från Mikael Marqués. Hemmalaget var nära en drömstart på den andra halvleken när Peter Langhoff vann boll högt upp i planen. Nyförvärvet släppte den i exakt rätt ögonblick till en framrusande Okkels som inte fick till avslutet. Situationen gav Djurgården ny energi. Inom loppet av några minuter radades hörnorna upp och trycket växte. Närmast kom Adam Ståhl, som sånär nickade in 1–0. Men utdelningen uteblev. I stället small det åt andra hållet. Strax före timmen ställde Falkenberg om blixtsnabbt och kontringen resulterade i 0–1. Med kvarten kvar spelade Lien fram inbytte Nino Zugelj i ett fritt läge. Slovenen försökte placera bollen mellan benen på målvakten utan att få utdelning. Fem minuter senare upprepade sig scenariot. Återigen hittade Djurgården in bakom backlinjen, återigen var Zugelj framme – och återigen stod målvakten i vägen. I slutskedet avgjorde Falkenberg matchen efter en ny sylvass kontring. Överflödet kan bli en nyckel Det har pratats om det som ett problem – eller ett lyxproblem, beroende på vem man frågar. Men faktum kvarstår. Djurgården har sju centrala mittfältare som konkurrerar om tre platser. I längden är det en ekvation som inte går ihop. Eller? Jani Honkavaara verkar i alla fall fast besluten att göra fler mittfältare nöjda. Mot Falkenberg fortsatte experimentet med Patric Åslund som högerytter – men bara på pappret. 23-åringen trivs egentligen överallt på planen så länge han får en viss frihet. Och tränarteamet tycks ha skräddarsytt en roll för honom. I stället för att vara låst till kanten, som en mer traditionell ytter, rörde sig Åslund över stora ytor. Ibland var han i höjd med Lien, ibland i kombination med Okkels till vänster och ibland djupare ned i planen. Resultatet? Fler blårandiga spelare centralt på små ytor, fler spelbara alternativ mellan linjerna och snabbare kombinationer. Samtidigt fick Adam Ståhl hela högerkanten för sig själv och kunde utnyttja sina wingback-kvaliteter från tiden i Mjällby. Det är här lösningen kan finnas. Om Åslund lyckas omsätta fint kombinationsspel, smarta löpningar och finurliga passningar i mål och assist kan mittfältsöverskottet plötsligt bli Djurgårdens offensiva injektion – snarare än ett huvudbry. Traditionen lever vidare Elias Andersson. Samuel Dahl. Keita Kosugi. Djurgårdens IF har gjort det till något av en specialitet att identifiera, förädla och exportera vänsterbackar. Och allt tyder på att klubben har prickat rätt igen. Max Larsson stod för en assist i debuten, följde upp med en stark insats mot Vålerenga – och fortsatte på samma spår i dag. 22-åringen löpte från kortsida till kortsida, vilket är hans kanske tydligaste signum, men bidrog också med kvalitet i det offensiva spelet. Att han dessutom fick fullt förtroende på fasta situationer säger en del om hur snabbt han vunnit tränarstabens tillit. När Larsson värvades från Västerås fanns en viss tvekan kring omställningen. I VSK spelade han nästan uteslutande som wingback i en fembackslinje. Här har han klivit in som ytterback i en fyrback – utan att det märks. Anpassningen har varit sömlös. Och om utvecklingen fortsätter i den här takten finns det anledning att skruva upp förväntningarna. Alarmklockorna ringer Vi är många som flaggat för det under hela försäsongen. Årets Djurgården saknar något. En spelare som kan göra det där lilla extra när matcherna står och väger. Just nu drar Mikael Anderson ett tungt lass, men han har aldrig varit en tydlig poängspelare. Han behöver draghjälp – och i dagsläget finns få offensiva spelare som kan ge det. Jeppe Okkels såg ännu en gång osynlig och blek ut, medan Kristian Lien fick stånga sig igenom motståndarnas mittbackar. När Djurgården väl lyckades etablera spel på kanterna fanns det få som var på plats i straffområdet. Från bänken bidrog varken Nino Zugelj eller Oskar Fallenius med något som förändrade matchen. Det börjar bli tjatigt att ständigt prata om behovet av en x-faktor – men det är just vad klubben saknar. Honkavaara har identifierat problemet, och för alla djurgårdare är förhoppningen att även Bosse Andersson är medveten om det och att förra helgens snack bara varit ett spel för gallerierna. Efter dagens match ringer alarmklockorna. En förlust hemma mot Falkenberg kan inte ses som något annat än ett stort fiasko. Vägen till en final blir betydligt tuffare och med största sannolikhet väntar en gruppetta i kvartsfinalen, om Djurgården tar sig dit.

Följ Fotboll Sthlm i sociala medier