BLOGG. Några tankar om vad tydlighet från tränarna kan leda till.

Annons

Det var som efter ett oavgjort derby.

Båda lagen var skapligt nöjda med 1-1. Främst MFF, som är bra på att kryssa på bortaplan mot toppkonkurrenterna, men även i DIF-lägret var det rätt nöjda miner (om vi bortser från Ajdarevic och Bråtveit).

För Djurgården är ju med. Trots en svajig vår skade- och sjukdomsmässigt (tio backlinjer på de elva första matcherna!) stämplar Djurgården ut med 29 poäng när den första halvan är spelad. Det är ett snitt som räcker till Europa, vilket fortsatt bör vara målet för 2019. För att vara med och slåss allra högst upp hela säsongen lär det krävas ett par förstärkningar i sommar, men Djurgården är ju faktiskt med och lurar där med.

Så varför har klubben lyckats hittills?

Först och främst, vilket jag har varit inne på många gånger, har spelartyperna anpassats efter Kim och Tolles filosofi. För att nå hela vägen är truppen som sagt i tunnaste laget (det saknas vassa backup-alternativ i anfallet och på högerbacken – och så länge Erik Berg är borta hade en mittback varit välkommen) men annars är bygget anpassat efter spelsättet. Att man planerar på det sättet låter kanske som en självklarhet – men jag slutar aldrig att förvånas av hur många klubbar och klubbledare som inte riktigt verkar förstå sambandet. 


Men det har Djurgården alltså gjort. Dessutom är det slående hur Kim och Tolle fått flera spelare att lyfta sig under säsongen. Det var något av deras specialitet i Sirius, där division 1-lirare klarade sig även i Allsvenskan, och nu ser vi samma sak hända i Djurgården. För det är ju många som har något av en revanschsäsong i år.

Jesper Karlström som var utdömd och ifrågasatt av nästan alla efter förra säsongen. Att han på sin höjd skulle vara en bänkspelare sågs som en självklarhet i vintras, men nu spelar han vecka ut och vecka in med en brinnande lust. Det har snackats om en utlandsflytt för Karlis, vars kontrakt går ut efter säsongen, men Djurgården borde försöka få till en förlängning så fort som möjligt. Karlström skulle kunna bli en kulturbärare i klubben.


Haris Radetinac som har kämpat sig tillbaka från två korsbandsskador och nu, 33 år gammal, spelar bättre än på länge. Jag tyckte mig länge ana en tvekan i hans aktioner när han kom tillbaka efter den andra skadan, men nu ser man allt mer av “den gamla” Haris.

Elliot Käck som gick till storsatsande IK Start inför fjolåret, bara för att hamna mitt i ett haveri. Eftersom jag bor i Kristiansand följer jag klubben nära och maken till fiaskosäsong har sällan skådats – Start gick 46 miljoner minus OCH åkte ur Eliteserien. Mitt i allt var dock Elliot stabil, han var nog Starts bäste sett över hela säsongen, och i år har han tagit nya steg. I ett passningsorienterat Kim och Tolle-lag trivs Elliot utmärkt.

Jonathan Ring som mest har tagit revansch på sig själv. Insatserna går visserligen upp och ner även i år – men när Ring träffar rätt är han en riktig matchvinnartyp.

Nickas Bärkroth som kan jämföras med Ring på den här listan. Prestationerna pendlar, men topparna är betydligt högre i år än tidigare.

Mohamed Buya Turay som kraschade i Belgien. Vad konflikten med Sint-Truidense egentligen består i är fortsatt oklart, men det har i alla fall skurit sig totalt. Nu springer Buya för livet i match efter match. Trots att han inte är någon typisk lagspelare bidrar han mycket till laget just genom sin löpkapacitet. Och framför mål är han alltid ett hot.

Tommi Vaiho som plötsligt är förstekeeper och gör det bra. Det scenariot hade nog få förutsett inför säsongen. Här är det dock sannolikt att Bråtveit tar över på nytt om ett tag – av truppstrategiska skäl – men Vaiho förtjänar sin plats i nuläget.

Med lite god vilja skulle vi också kunna slänga in Jakob Une Larsson och Marcus Danielson på den här listan – ingen av dem har fått det där fullständiga förtroendet tidigare i Djurgården. Men nu radar de upp fina prestationer.

Det här ska alltså Kim och Tolle ha beröm för. Deras fokus på träningarna var tydligt från första stund: att sätta grunderna i spelet och få spelarna att förstå sina roller. En nyckel har varit att jobba in ett effektivt passningsspel – det kan alla se – men en lika viktig ingrediens har varit att spelarna inte ska överarbeta situationerna. Hellre hålla sin yta än att ta extra löpmeter över i “fel zon” och hellre spela på ett tillslag än att trampa på bollen och försöka sig på det extraordinära. Den tydligheten och tryggheten tror jag är en huvudanledning till varför tabellen ser ut som den gör och varför många spelare presterar på en ny nivå.

LÄS MER. Fyror till Danielson och Käck – spelarbetyg efter MFF-krysset

Foto: Bildbyrån