BLOGG. Några tankar om årets ögonblick ur en reporters perspektiv.
Annons
2019, vilket år.
Stockholmsfotbollen är intressantare än (någonsin?) på länge och till 2020 ska två klubbar spela i Europa. Det kan till och med bli tre, om mästarna från 2018 vinner eller får hjälp i cupen.
För oss på Fotboll Sthlm har året var ett äventyr. Om vi hade lyssnat på “branschen” hade vi lagt ned innan säsongen startat. Att starta nytt inom vår nisch är mer eller mindre dömt att misslyckas – om man ser till de allra flesta som har försökt på senare år. Men vi trodde stenhårt på vår idé, och en trogen skara läsare gjorda samma sak. Jag har tjatat om det förr, men utan ert engagemang på sociala medier hade vi aldrig lyckats.
För det är faktiskt vad vi har gjort hittills. Lyckats. Till nästa år satsar vi stort med nya resurser. Ni som följt oss kommer att känna igen er, skillnaden är att det blir mer av allt. Större närvaro, fler nyheter, mer fördjupning. Jag vågar inte lova att vi gör fler granskningar än under det granskningstäta 2019 där säkerhetsfrågorna dominerade, men förmodligen fortsätter vi på samma spår. Tyvärr lär inte den stora konflikten runt fotbollen mattas av, snarare tvärtom.
Att följa 08-klubbarna under året var också en resa. Djurgården tog SM-guld, Hammarby smällde dit 75 mål medan AIK pendlade mellan derbyvinster och impotens. Ögonblicksbilderna som har fastnat är många, men för mig sticker en försäsongsdag på Bosön ut som det allra starkaste minnet. Så låt oss återvända dit.
Det var den 14 januari. Kallt såklart. Jag åkte till Djurgårdens träning i Vinnarhallen på norra Lidingö där folk ibland tror sig se ubåtar. Jag noterade inga ryska farkoster under förmiddagen, men hamnade ändå mitt i (sport-)nyhetscentrum.
Strax efter att jag, som ensam reporter, ställt mig vid kortlinjen kom Bosse Andersson in i hallen. Att han var sliten kunde man se på tio meters avstånd och när jag frågade hur läget var svarade sportchefen kort:
– Inte så bra.
Det visade sig att Bosse just hade fått ett slutgiltigt svar från Aliou Badji och hans representanter. Den senegalesiske anfallaren hade tackat nej till ett erbjudande från Kina som om det gått igenom hade blivit Djurgårdens största försäljning genom tiderna.
För Djurgården var tajmingen för en affär perfekt. Badji ville flytta och klubben hade just lånat in Mohamed Buya Turay över hela 2019. Eftersom det bara skulle finnas en central anfallsplats i den nya tränarduons grundsystem skulle Badji – som hade haft höga toppar och djupa dalar under sin tid i Djurgården – förmodligen mest bli inhoppare om han stannade kvar, vilket i sin tur skulle sänka marknadsvärdet rejält. Budet från Hebei China Fortune låg på osannolika fem miljoner euro och skulle ge Badji nästan samma nettopengar över tre år.
Alltså: 50 miljoner för en spelare som visserligen hade uppenbar potential, men som hade blandat och gett och som krasst sett inte behövdes i truppen. En drömlön för spelaren – som hade aviserat att han ville vidare. Vid tidpunkten såg det ut som att pengarna skulle räcka för att ta in Astrit Ajdarevic, Magnus Eriksson och kanske någon till och samtidigt ha full kontroll på ekonomin för resten av säsongen.
Men Badji hade alltså tackat nej. När jag satte mig ner med Bosse förklarade han att han respekterade beslutet, att det i slutändan alltid är spelaren som bestämmer, men besvikelsen gick att ta på. Sportchefen visade till och med upp kontraktet i sin mobil så att jag kunde se med egna ögon: ja, det var sant. 21-årige Aliou Badji (som försörjer hela familjen i Senegal) skulle få 15 miljoner netto om året.
Efter en stund kom Badji själv in i hallen. Han var två dagar försenad tillbaka från sin semester i Senegal vilket inte var särskilt populärt i klubben. När resten av lagkompisarna tränade med boll joggade Badji runt planen lite förstrött innan han stretchade en kort stund. När Bosse och Badji träffades efter passet tog jag en bild. Jag är inte mycket till fotograf, men bilden på den hålögde sportchefen och den omtumlade anfallaren fångade vad-fan-var-det-som-hände-egentligen-ögonblicket perfekt.
Ni kan fortsättningen på historien. Vilka som vann SM-guld. Och trots summorna som det hade inneburit för Djurgården är det lätt att sympatisera med Badjis beslut. Han ville vidare i Europa, helst till Frankrike där språket är bekant, och trodde att Kina var fel steg att ta. Fotbollen och den personliga utvecklingen skulle gå först. Lite senare blev det också en flytt, då istället till Rapid Wien som betalade runt en tredjedel av Hebei China Fortunes bud. I slutändan var även det en god affär för Djurgården – i alla fall om man lyckas tänka bort det galna kinesiska budet.
När de svenska mästarna startar upp den nya säsongen den 8 januari kommer vi att vara på plats igen. På försäsongen finns det alltid mycket intressant att spana efter – talanger, nyförvärv, tendenser i spelet – men som reporter blir det som allra mest spännande när silly season hettar till. I alla fall så länge som det förhandlas om 50-miljonersbud med kineser långt in på morgontimmarna.
Gott nytt år kära läsare!
Vi lanserar “nya” Fotboll Sthlm preliminärt den 7 januari.
