BLOGG. Några tankar om en otrolig utveckling.

Annons

För ett år sedan undrade man vem som skulle i mål i Djurgården till nästa år. Andreas Isaksson hade ju tröttnat.

Man undrade vem som skulle vara kapten efter att Jonas Olsson hade gått loss i en halvtidsintervju.

Man undrade vem som skulle vara tränare efter att Özcan Melkemichel hade nobbat ett kontraktsförslag.

Man undrade vem som skulle vara vd när Henrik Berggren hade tackat ja till ett annat jobb.

Man undrade vem som skulle vara sportchef eftersom Bosse Andersson hade bestämt sig för att sluta tillsammans med Henrik Berggren.

Ja, här står vi nu, 23 omgångar in på 2019. 50 poäng och serieledning.

Vaiho blev målvakten. Igår fortsatte sagosäsongen när han gjorde två potentiellt avgörande frilägesräddningar.

Danielson blev kapten och klev, 30 år gammal, plötsligt fram som seriens bäste försvarare.

Kim och Tolle blev tränarna och fortsatte på sin beundransvärda överpresterar-resa.

Och där bakom står fortsatt Bosse och Henke och gör sina grejer.

Att vd:n och sportchefen ångrade sig är den mest betydelsefulla förklaringen till varför tabellen ser ut som den gör. Jag vet att de själva protesterar mot beskrivningen, men serieledarbygget är Bosse och Henkes. På sätt och vis är de i mål nu. Det har köpts billigt och sålts dyrt i en rasande takt under snart sex säsonger, men det är först i år som de har tillåtit sig själva att ha ett lag i fullständig fas. Djurgården har inte den dyraste eller spetsigaste truppen i serien, men det finns inga luckor längre. Saknas en Ulvestad går en Walker in, misslyckas en Ajdarevic finns en Bärkroth där bakom. Det har kostat på mer än vanligt, men efter försäljningar på 250 miljoner finns svängrummet. Nu är det tillåtet att ha kul.

Helsingborg hemma blev dock en pärs. Vi har sett det tusen gånger förr: när en ny tränare kommer in händer något med lagmoralen. Olof Mellbergs HIF spelade med raka ryggar och fullständig hängivenhet. De rutinerade backarna stod upp och 17-åringen Armin Gigovic gjorde en finfin insats när han vandrade mellan mittförsvaret och innermittfältet. Kontringarna var rappa och Anders Lindegaard spelade som i fornstora dagar mellan stolparna. Det här var ett lag som plötsligt visste vad de ville, och de var nära att få det också. Hade Tommi Vaiho inte gjort sina räddningar eller om Mohamed Buya Turay fått sitt rättmätiga röda kort hade det här slutat på ett annat sätt. Matchen stod, som det så vackert heter, länge och vägde. Efterhand vägde Djurgårdens tyngd över, men det krävdes ett skott i pannan på Emir Kujovic för att spräcka nollan. Nej, det här var långt ifrån Djurgårdens bästa match. Ändå stod det 2-0 på tavlan och Kujovic i varenda rubrik när 90 minuter var spelade.

23 omgångar avklarade, 77 procent av serien, Djurgården i topp. Härnäst väntar tre bottenlag på rad: Sundsvall, Falkenberg, Östersund, vilket är utmärkta chanser för nya segrar för Djurgården som nästan bara tappar poäng mot sina närmaste konkurrenter. Därefter blir schemat tuffare, men det är Djurgården och inga andra som har allt i sina händer.

Vi vet fortsatt inte om det håller hela vägen, men Djurgårdens lagbygge är klart nu. Det var det här som var målet.

Foto: Bildbyrån