Ingen nyhetsstory har fått mig att bli mer osäker.
Ingen nyhetsstory har fått mig att tycka att så många gjorde och tyckte fel.
Kanske sprang även vi offside.

[the_ad_group id=”567″]

Var Kim Bergstrands nazistuttalande i Erik Nivas Aftonbladet-intervju en veritabel skandal?

Eller var det blott en person som trasslade in sig i ett galet provtänkar-resonemang som inte gick att komma ur?

Jag har mest dragit åt det andra alternativet när jag har funderat på saken.

 Jag har sett det där klippet flera gånger i sin helhet och tolkar andemeningen i resonemanget som att Bergstrand vill åt ett extremt exempel för att visa att man kan finna ledarskapsinspiration precis var som helst. Korkat naturligtvis. Men kanske inte så mycket mer än så i sig.

Inte mycket att tjafsa om, med andra ord?

Jo, för det finns på samma gång en hel del att ifrågasätta i Kim Bergstrands ledarskap.

Underligt nog kom ingen följdfråga efter den märkliga tankegången, men Bergstrand är naturligtvis inte nazist eller har den typen av sympatier. Isåfall har jag missbedömt honom fullständigt. Samtidigt är vittnesmålen från spelarna som mått dåligt under hans ledarskap genom åren dessvärre flera. I samma Aftonbladet-intervju pratade Bergstrand också om att han var nyfiken på Viktor Tichonov och Mike Keenan, två av tidernas mest kända demontränare och management by fear-symboler. Dessutom tog Bergstrand upp ”Fursten” av Machiavelli som en inspirationskälla vilket gjorde att intervjun kändes närmast satirisk redan innan tyskarna kom på tal.

Det blev ju rätt många exempel från ”den andra sidans ledarskap” som Bergstrand kallade det för.

Att hantera själva nyheten var lättare sagt än gjort.

För att krångla till värderingen ytterligare inleddes historien med att Aftonbladet klantade till det. Kim Bergstrand hade bett tidningen att plocka bort nazistsnacket eftersom han inte ville stå för det. Aftonbladet accepterade och så långt inga konstigheter: i långa, pratiga intervjuer är det vanligt att reportern erbjuder sig att visa citaten. Det är inte det samma som att intervjupersonen kan kontrollera texten, men hen kan komma med önskemål vilket Bergstrand gjorde.

Den mänskliga faktorn ledde sedan till att citaten låg kvar i det pliktskyldiga (det brukar handla om att göra annonsörerna nöjda) tv-inslaget som hängde ihop med den skrivna intervjun. Först reagerade ingen, men sedan plockade Instagramkontot Dyngbaggegalan, som lämpligt nog styrs av en AIK-supporter och har en halv miljon följare, upp det numera famösa resonemanget.

Aftonbladet reagerade med att avpublicera tv-inslaget, men då var skadan redan skedd. Klippet lades upp igen, med en tillhörande snurrig motivering från sportchefen Patric Hamsch som skrev om ”stort nyhetsvärde” och ”pågående nyhetsstory” samtidigt som tidningen i princip lät bli att följa upp den. Det var först när Medierna i P1 gjorde en genomgång av historien som Aftonbladet talade ur skägget genom nyhetschefen Martin Schori. Just Schori hade inget med storyn att göra, men han hanterade den på bästa sätt genom att helt enkelt säga som det var.

Som sagt: snårig fråga, vilket redaktionernas spridda hanteringar visade på.

Fotbollskanalen ringde upp Svante Weyler, ordförande i Svenska kommittén mot antisemitism, som en av flera artiklar med högt tonläge. SVT hakade på, medan Aftonbladet alltså mest duckade. Expressen höll en oväntat låg profil, medan morgontidningarna tyckte skarpt. FotbollDirekt pressade Djurgårdens vd Henrik Berggren med en fråga som fick DIF-supportrarna att gå i taket. Om frågan var taktlös? Jo, det var den väl – från en i övrigt skicklig reporter – men reaktionerna på sociala medier spårade ur helt.

Expressens Noa Bachner, vars analyser jag brukar dela, var inne på att det var historielösheten som var problemet, eller i alla fall en stor del av det, men här vill jag också delvis opponera mig. Det finns säkert skäl att gnälla över bristande historiska kunskaper här och där, men vad just Nazityskland gjorde under andra världskriget tror jag att en rungande majoritet av den vuxna befolkningen är mycket väl bekant med, även om det för all del kan dyka upp små surrealistiska ”kulturkrig” då och då.

Efter viss vånda beslutade jag att Fotboll Sthlm skulle ligga lågt. Dels eftersom jag inte kände att vi kunde tillföra något genom att ringa samma samtal som alla andra, men också för att jag instinktivt vände mig emot drevet.

Jag får ofta ont i magen av den typen av skeenden, när alla vill visa hur mycket avstånd de tar, hur mycket man tillhör VI och inte DOM genom att KRAFTIGT FÖRDÖMA det som har inträffat, oavsett hur långt ifrån historien man är eller hur allvarlig saken faktiskt är.

Ibland är det befogat med kollektiva fördömanden, jag inser ju det, och emellanåt krävs det kanske att någon ”offras” för att en majoritet ska enas om vilka ramar som gäller, men ofta försvinner proportionerna i farten vid den här typen av händelser. Hade Kim Bergstrand verkligen varit nazist eller upprepade gånger hintat eller sagt saker som dragit åt det hållet hade det varit en sak, men så var det ju faktiskt inte. För mig handlade det snarare om att intervjun visade på att Djurgårdens tränare har goda skäl att rannsaka sig och sitt ledarskap.

Därav vår värdering. Jag är inte säker på om det pressetiska resonemanget håller – och det finns säkert tillfällen när man kan anklaga Fotboll Sthlm för att förstora upp saker och ting – men vi landade i alla fall i den slutsatsen. Hur den står sig får du som läsare bedöma.