BLOGG. Några tankar om årets prestation och en trupp som håller ihop när den faller isär.
Bravida arena kan vara landets tuffaste arena att åka till.
I fjol hade Häcken 12-3-1 på hemmaplan i Allsvenskan. Målskillnad? 38-9.
I år är facit fyra raka vinster (cup/serie) och 13-3 i målskillnad.
Eller, rättare sagt, den var.
För när ett Djurgården med PK Bråtveit, Aslak Fonn Witry, Alexander Abrahamsson, Jacob Une Larsson, Jonathan Augustinsson, Elliot Käck, Oscar Pettersson, Jonathan Ring och Edward Chilufya på sjukdoms/skadelistan kom på besök tog formen plötsligt slut.
Anmärkningsvärt, såklart. Men det var faktiskt en välförtjänt bortaseger.
Annons
Efter en dryg halvtimme kom dessutom nästa skada när Johan Andersson tog sig för låret. Då hade även Erik Berg haltat runt ett tag och vid det laget kändes det fullt realistiskt att Kim och Tolle skulle byta in sig själva i backlinjen.
Samtidigt: vid det laget var det Djurgårdens match och Mohamed Buya Turay hade haft trippla lägen. Först gled en djupledsboll ifrån när han var på väg att bli fri, därefter studsade bollen runt hans fötter när han hade öppet mål. Och till sist träffade han stolpen med en nästan perfekt lobb. Defensivt funkade det nästan lika bra för Djurgården. I mitten var det bomstängt: Jesper Karlström och Fredrik Ulvestad slet hårt och smart och seriens främsta mittbackspar Danielson/Berg var till och med bättre än vanligt. Ahmed Yasin hotade en del till höger och kom förbi vänsterbacksvikarien Kevin Walker ett par gånger, men inläggen hittade inte rätt eller hamnade i Tommi Vaihos säkra famn. Efter 45 minuter stod det 0-0 – med mersmak för Djurgården.
I paus var Johan Andersson tvungen att bryta och utan försvarare på bänken fick Haris Radetinac går ner som högerback och ställas öga mot öga mot Paulinho. Resultatet? Paulinho flyttades in som tia i mitten av andra halvlek – på vänsterkanten åstadkom han nästan ingenting. Nu ska man kanske inte ge all credd till Haris för att så blev fallet – den stora grejen var att Häckens mittfält inte fungerade – men det var i alla fall typiskt för den här matchen. Djurgården skapade inte lika mycket i andra halvlek, men de stod pall och när Erik Berg karatesparkade in 1-0 like a poor man’s Zlatan kände det rätt logiskt trots allt. Likaså att Djurgården höll undan, för det kom knappt någon forcering.
När slutsignalen gick samlades spelarna runt en banderoll tillägnad Edward Chilufya för att hyllas av den högljudda bortaklacken, och det var en bild av en enat, hängivet lag som jag tror säger rätt mycket om sakernas tillstånd just nu. Det är lätt att sociala medier-raljera över ett så omodernt ord som lagsammanhållning (“Det är bara i Sverige som vi pratar om gruppdynamik!!!”) men gång på gång slås jag över hur mycket det har att säga, oavsett nivå. Djurgården må ha massor av skador och hade mått bra av en skolad högerback och en vass anfallare till, men de har gott om kvalitet i laget och vet vad de vill uppnå tillsammans. När jag tittar på truppen ser jag heller inga självklara spelare som försvinner i sommar (om inte Buya Turay plötsligt säljs vidare) vilket såklart bådar gott. Isåfall räcker det med att spetsa till med två namn för att ha en trupp som kan gå…
Nej, nu ska vi inte gå händelserna i förväg. Igår stod Djurgården för årets prestation hittills i Allsvenskan, men inom sex dagar ska de möta Norrköping hemma och Hammarby i ett superhett derby, och truppen är fortsatt extremt utsatt. Den stora frågan just nu: hur många massagebänkar finns det på Kaknäs?
