Årets finaste hyllning följdes av årets kanske viktigaste match.

Men det slutade i ett antiklimax.

Henrik Berggren var värd ett bättre avslut än så här.

Annons

När man frågar Bosse Andersson om vad olika övergångar kostar brukar sportchefen hålla korten nära bröstet. Men en kommentar återkommer: ”Till och med Henke” är nöjd, vilket har varit Bosses sätt att förklara att han har gjort ett klipp.

Att strössla med pengarna har alltid varit otänkbart för Henrik Berggren. Medan kollega efter kollega i andra klubbar har satsat vilt och kortsiktigt har direktör Berggren hållit huvudet kallt och hårt i plånboken.

När Bosse och Henke tog över klubben – ja, det tog verkligen över – 2013 var skicket konkursmässigt och föreningen en enda röra. Vägen till toppen var lång, men duon kavlade upp ärmarna och gjorde det som krävdes. De sanerade och byggde upp ekonomin och strukturerade upp klubben enligt en egen modell. Fem år senare vann Djurgården cupen och året därpå SM-guld. Fler titlar än så har det inte blivit men lägstanivån har varit hög och i Europa har skalperna blivit många.

Eftersom jag varit med under hela den moderna Henke-eran är minnena många, men det som först dyker upp är Nicosia 2022. Djurgården hade stått emot  i en galen playoff-match där APOEL hade testat alla tänkbara och otänkbara psykningar, och nu var ett av de stora delmålen i hamn: ett gruppspel i Europa, som första oseedade ECL-kvallag dessutom.

Henke hade i vanlig ordning inte klarat av att se upplösningen, och när han dök upp i spelargång var han i upplösningstillstånd. Tårarna rann när han försökte sammanfatta vad han hade varit med om.

Matchen igår kväll mot IFK Göteborg var inte av samma dignitet men den var ett potentiellt vägskäl. Kanske var det hela säsongens mest avgörande kamp. En fjärdeplats i serien ger mer än 50 procents chans till Europaspel och Djurgården hade den i sina egna händer efter den senaste tidens formtopp. IFK Göteborg på andra sidan är också i fin form, men jag var ändå rätt övertygad om att Djurgården skulle vinna i kraft av hemmaplan och kvalitet.

Så blev det inte, för någon hade tydligen satt upp en plexiglasskiva framför Blåvitts mållinje. Djurgården sköt och sköt utan att få bolluslingen i nät, det var en sån där match där det bara inte gick. Det ska nämnas att IFK Göteborg också hade en hel del lägen i en välspelad och tempostark tillställning, men totalt sett var det en match som Djurgården borde ha vunnit.

Istället blev det 0-0 och nu talar det mesta för att Djurgården blir sexa eller sjua. Samtidigt ser AIK ut att ha fjärdeplatsen i sin hand och därmed lär Djurgården bli ”sämst i stan” i år, vilket alltid svider lite extra.

På så sätt blev det en trist avslutning för Henrik Berggren vars klubb missat topp-tre tre säsonger i rad. Djurgården med dagens förutsättningarna ska helt enkelt prestera bättre än så. I den andra vågskålen ligger den senaste Europasuccén som ledde hela vägen till en oförglömlig semifinalupplevelse på Stamford Bridge.

(Oförglömlig eftersom det var då som Henke bar kostym.)

Trots de senaste säsongernas missräkningar räknar jag in Djurgården som en av favoriterna i Allsvenskan 2026. I år borde de ha varit ett topp tre-lag (de hade förmodligen varit det om de inte haft en hemsk skadesituation under våren) och med en urstark ekonomi finns det alla möjligheter att spetsa till det som har varit trubbigt.

Utan Henrik Berggrens insats tror jag att läget hade varit ett annat. Att Djurgården skulle vara landets näst rikaste klubb hade man i alla fall kunnat glömma. Henke har aldrig varit en publikfriare som höjt temperaturen med sexiga satsningar, men det har alltid varit ordning och reda på finanserna när han har styrt. I min bok är det ett fint betyg till en vd/klubbdirektör i en allsvensk klubb och gårdagens hoodie-hyllningar på 3Arena inför avspark var minst sagt välförtjänta.