I ett decennium hade de väntat, så varför inte vänta en hel fotbollsmatch till?
Tack vare den oefterhärmlige Aliou Badji lever Djurgårdens Europa-dröm.
Samtidigt var det här ett dåligt resultat.

Det är inte alltid som de svenska lagen lyckas uppbåda något större engagemang för en andrarunda i kvalet till Europa League, men när det återstod tio minuter till Djurgårdens kickoff mot Mariupol var festen igång på Sofialäktaren.
Nej, det var inte fullsatt på Tele2 arena ikväll, men det var tydligt att supportrarna bestämt sig för att njuta av att vara med i de europeiska lekarna igen. 
Inte så långt från ståplats satt nyförvärvet Niklas Bärkroth (ej klar för spel i Europa) och såg ut att trivas med sin lille son i famnen – ändå tills volymen blev FÖR hög för minstingen som snabbt sattes i akustisk säkerhet.
Så kan ett välkomnande också se ut.

Ja, och sedan sparkades det igång där nere på plan.
Som helhet gjorde Djurgården en godkänd men något fantasilös första halvlek. Det syntes tidigt att Mariupol var inriktade på att försvara med en låg femmamannabacklinje och en kompakt trea på mitten. I sådana lägen är det viktigt att man hotar på kanterna men det förmådde inte Djurgården. Med “felfotade” yttermittfältare (Jonathan Ring och Haris Radetinac) får ytterbackarna ett större ansvar i korridorerna, men till vänster saknade Jonathan Augustinsson precision medan Niklas Gunnarsson till höger var… tja, fel spelartyp för den här sortens uppgifter.
Ett annat offensivt problem var att anfallarna Kerim Mrabti och den fullständigt oförutsägbare Aliou Badji aldrig hittade något samarbete vilket gjorde jobbet mestadels enkelt för de ukrainska mittbackarna.

Trots allt: första halvek var Djurgårdens halvlek.
Ring, Badji och Ring igen hade fina skottlägen och kanske borde Radetinac fått straff i den 18:e minuten? Jag har själv inte sett några repriser än på den potentiella handssituationen – men jag noterade att det tecknades friskt efter VAR på läktarna.
I den 37:e minuten kom så kallduschen i kvällshettan när gästernas försvarschef Sergej Javorsky nickade in ett från ingenstans-mål, och på läktaren blev det genast grinigt. Redan före målet hade det varit en del tjafs på planen som smittat av sig till supportrarna och nu stod det alltså, tämligen orättvist, 0-1 i den europeiska återkomsten.

Det blev varken spelar- eller formationsbyte i paus, men Djurgården flyttade upp positionerna generellt i andra halvlek. Med släppt handbroms skapade hemmalaget en del chanser utan att det där riktiga trycket ville infinna sig. Dessutom hade Mariupol gott om fina omställningslägen, vilket ett skickligare lag hade utnyttjat.
Och sedan…. gick tiden. Djurgården fick ett bättre grepp om högerkanten när Jacob Une Larsson tog över korridoren från Gunnarsson, men inte heller Une är Dani Alves. Till sist stod Djurgården där med ett enda alternativ kvar: att skicka inlägg.
Med kvarten kvar bytte Özcan Melkemichel in Jonas Olsson som anfallare, vilket säger det mesta om hur matchbilden såg ut. Olsson bökade till sig ett par småfarliga situationer – och tog en Guds hand-varning – men på det stora hela hade Javorsky och hans kollegor bra koll i mittförsvaret.

Men så plötsligt – plötsligt! – gubben i lådan-vaknade Badji till liv. I den andra halvleken hade den 21-årige senegalesen snubblat runt på planen – det såg ut som han hade kramp i perioder – men när högerinlägget från Mrabti i den 94:e minuten kom högg han som en kobra.
1-1, vilt jubel på läktarna.
Av bara farten var Badji sedan centimeter från att sätta 2-1 i matchens sista sekund, men hindrades av stolpen, och så var det lite snöpligt plötsligt bara slut.
1-1 alltså. Inget vidare resultat att plocka med sig till Odessa – men det är förstås heller inte kört att ta sig vidare till ett Bordeaux-möte i nästa omgång. För även om Mariupol var välorganiserade och rätt stabila blev jag inte förskräckt av det ukrainska motståndet ikväll.