Månsson: Djurgården klarade säsongens svåraste test

BLOGG. Några tankar om Djurgårdens tyngsta seger för året.

Annons

Det gick inte att värja sig. När matchen började på Stadion i Malmö ikväll stod håret på armarna rakt upp. Det var den perfekta bilden av vår serie, ett vykort från Allsvenskan.

Ja, jävlar vilket tryck. Djurgården kom med ett stort och högljutt bortafölje som värmde upp långt innan matchstart, men de drunknade ändå i häxkitteln till en början. Hets och hetta på läktarna, och till en början var det Old Firm där nere på gräset. Det smällde i varenda duell, tjafsades om vartenda domslut, krigades om varje millimeter. Ingen kunde ta miste på att det här var på riktigt, det här var på allvar.

Efter ett tag fick vi en påminnelse om att Djurgården också är på allvar. Malmö öste på med allt de hade, från läktarna ner på planen, men Djurgården stod pall så som nästan inget lag gör när Malmö verkligen har bestämt sig. Karlström smällde på, Käck lugnade ner och Danielson gjorde… allt rätt. Malmö hade ett par fina lägen, Rosenberg gånger två efter hörnor till exempel, men mot slutet av den första halvleken var det Djurgården som hade de bästa chanserna. Ulvestad träffade fel sida av stolpen, Danielson fel sida av ribban. Oavgjort i paus – rättvist.

Andra halvlek: samma formationer – 3-5-2 mot 4-2-3-1 – och ungefär samma matchbild. Malmö försökte höja bolltempot och såga sig igenom lagdelarna, men körde ofta fast på offensiv planhalva. Guillermo Molins byttes in mot Arnor Traustason för att ge större tyngd framåt, men inte heller det ruckade Djurgårdens värld. Och precis som i den första halvleken började Djurgården successivt hitta vägar framåt i planen.

Till sist, efter en timme, hittade de hela vägen fram. Jonathan Ring vände upp i mittcirkeln och skickade iväg Haris Radetinac längs med högerkanten i full galopp. Kontringen hade ställt Malmö – i mitten var Buya Turay snudd på lika fri – och ger man Haris den typen av passningslägen träffar han varje gång. Samma sak kan man kanske inte säga om Buya Turay den här säsongen, men nu kunde avslutet inte ha varit mer exakt. Höger bredsida, lätt curl, boll i nät.

Vid det här laget började bli riktigt frustrerat hos Daniel Andersson och de andra MFF:arna som satt vid mig på läktaren (även om just Daniel är något av ett stone face) och när Rosenberg bommade Malmös sjätte raka straff en stund senare var det lätt att räkna ljusblå svordomar. Det var som förgjort för MFF. Inte ens när Romain Gall krutade på från fem meter gick bollen in, för då stod (den osannolike) Tommi Vaiho för en av säsongens räddningar.

Nej, det här var Djurgårdens kväll. När slutsignalen gick kastade de blårandiga sig kollektivt ner på knä för att fira, och på bortasektionen var glädjen total. När jag skriver det här har det gått tjugo minuter sedan slutsignalen och än ekar sången. Djurgården klarade säsongens hittills svåraste test och har skaffat sig en grymt utgångsläge för hösten. För grejen är inte längre att Djurgården leder serien, eller att Djurgården är favoriter att vinna. Grejen efter 21 omgångar är att Djurgården är stora favoriter att vinna.

Foto: Bildbyrån