Månsson: Därför bör DIF inte göra en monstersatsning mot CL

BLOGG. Några tankar om Djurgårdens Europaår – och satsning på längre sikt.

”Djurgården bör göra en monstersatsning!

”

När mina förra Sportbladet-kollegor Per Bohman och Robert Laul körde allsvensk frågestund i tv-format häromdagen kom den senare med en tydlig uppmaning till de svenska mästarna: Djurgården bör gå all in på Champions League genom att fylla på med riktigt vassa spelare på kortare kontrakt.

Det är nu som det gäller, argumenterade Laul, för om DIF tar en CL-plats innebär det närmast en garanti för att vara med i toppen de närmaste åren. Risken är att chansen inte kommer tillbaka.

Jag fattar hur Laul resonerar. Enda sättet att närma sig Malmö FF på riktigt går genom Europaspel, allra helst Champions League (gånger två om man får välja.) Djurgården är visserligen svenska mästare även på att sälja, i alla fall givet klubbens status på senare år, men hur mycket bilhandlaren Bosse än kränger kommer man aldrig nå upp i pengar på CL-nivå.

Europa League innebär också fina pengar. Om CL ger 250 miljoner till klubbkassan ger EL 80 om man ska göra en grov uppskattning. Även det är pengar som ändrar en allsvensk klubbs (exklusive MFF) förutsättningar i grunden.

Så vad är mitt problem med Lauls argumentation?

Dels handlar det om statistiken. Unibet skattar DIF:s CL-chanser som mindre än fem procent, det vill säga att Djurgården på ett teoretiskt plan kommer att gå till gruppspelet en gång på i runda tal tjugo försök. Man kan säkert diskutera huruvida det borde vara någon procent upp eller ner, men det är i stora drag så som verkligheten ser ut. Sätt er med miniräknarna själva så ska ni se.

Att gå till Europa League är betydligt lättare, men det är heller inget som man kan budgetera för. Jag har inte hittills inte fått fram någon tillförlitlig statistik över sannolikheten, men svårt är det under alla omständigheter. Minns AIK i fjol: bra lottning i stora drag under sommaren och så förnedrande 1-6 mot Celtic när hela skulle avgöras.

Djurgården har en stark ekonomi för stunden, mycket tack vare Bosses och Henrik Berggrens enträgna arbete på transfermarknaden. Men det är också ett faktum att klubben går ordentligt minus på driften och någonstans går en smärtgräns. Kan klubben gå 25 miljoner kronor minus exklusive spelarförsäljningar i längden? Kanske, även om det blir svettigt. Kan klubben går 40 miljoner back? Nej, det lär inte vara hållbart på sikt.

Alltså: Djurgården bör inte dra på sig så mycket större lönekostnader än vad de har nu.

Det fina i kråksången är att jag inte tycker att det behövs. Truppen är välbalanserad och till stora delar klar. Alla spelare som var med i höstas och vann Allsvenskan är kvar, förutom Mohamed Buya Turay och Jesper Karlström. Buya är redan ersatt av Kalle Holmberg (klok värvning om än en annorlunda spelartyp) och Jesper Karlström skriver eventuellt ett nytt avtal, men även om Karlis lämnar kan Djurgården ersätta honom. Den typen av spelare finns det gott om på marknaden.

Utöver detta har Djurgården sparkapital i Edward Chilufya och Astrit Ajdarevic som inte fick ut så mycket i fjol – även om det ska sägas att det är svårt att sätta upp prognoser för dem. Dessutom finns Erik Berg, landslagsmässig när han är frisk, att tillgå även om hans status än så länge är ett stort frågetecken.

För mig är slutsatsen enkel. If it ain’t broke, don’t fix it. Om man har en funktionell och välmående trupp som vann SM-guld trots konkurrenter med större muskler: fortsätt på den linjen. Gnugga på, lita på styrkorna som ni har, värva inte om det inte är ett no brainer-läge.

Jag tror till och med att strategin är att föredra på kort sikt med tanke på Djurgårdens kollektiva styrka. Och det här är förstås ingen argumentation för att Djurgården ska lägga ner sin Europasatsning – det vore rätt korkat – det handlar bara om vilket sätt som man gör den på.

Jag är rätt säker på att det är så som Djurgården också resonerar, även om vissa supportrar kanske önskar sig stora namn nu när det äntligen är Champions League-år. Men i det här läget vore risken som den där klyschan om att kissa på sig.

Först blir det varmt och skönt, sedan blir det kallt och jobbigt.

Foto: Bildbyrån