LINZ. På plats i Stålstaden. Efter ett dygn i Linz är jag ganska säker på hur LASK ställer upp ikväll och på vilka punkter DIF kan hota österrikarna. Hur Djurgården formerar sig och hur hösten artar sig, där återstår däremot frågetecknen. [show_ad id=3] Die Stahlstadt. Österrikiska stadskärnor förknippar man med barockpalats och marmorstuckaturer. Spanska Ridskolan i Wien och Mirabellpalatset i Salzburg. Linz är... något annat. Det var ett tag sedan järnverken lades ned, men staden präglas av sin industriella historia och centrum är ärligt talat ingen vacker syn. De låga husen med de intetsägande fasaderna för snarast tankarna till Ruhrområdet. Visst finns en fin domkyrka och lite trevliga parker, men för det mesta känns staden ruffig och lite nedgången. Det finns dock ett undantag. Väster om staden tronar kullen Gugl upp sig, med fina promenadstråk, lyxiga villor och välkommen grönska. Här ligger också Raffeisen Arena, en modern fotbollsstadion där LASK håller till.

[caption id="attachment_123650" align="alignnone" width="1000"]

Guten Morgen, du Schöne.[/caption] På Raffeisen var jag igår för presskonferenserna inför kvällens match. Det är av sin natur tillknäppta tillställningar, och LASK:s pressträff var inget undantag. Tränare Markus Schopp och lagkapten Robert Zulj spelade med korten nära bröstet. Djurgården är ett bra lag, som man tar på allvar och inte kommer underskatta, var budskapet. I övrigt var det sarg ut-svar. – Har jag en ledig dag kollar jag engelska ligan, tyska ligan eller spanska ligan. Inte Allsvenskan, sa Robert Zulj, vilket undertecknad tyckte var lite kul formulerat. Men genast kom Zulj på sig själv och började prata om hur bra Djurgården är och hur viktigt det är att LASK kommer upp i nivå. Men efter presskonferensen hettade det till. Jag frågade en österrikisk journalist hur LASK startar mot Djurgården, och han var vänlig nog att skissa upp lagets starkaste elva på ett papper. Nej, det där stämmer inte alls, replikerade en annan och strök tre spelare som han inte trodde skulle få chansen. Nej, så där skulle Schopp aldrig mönstra LASK i Europa, sa en tredje och ritade sin elva. Plötsligt satt jag där med tre olika alternativ från tre olika journalister att välja mellan. Jag satsade på Günther Mayrhofer, en artig karl som ser LASK varje vecka i egenskap av lokalsportreporter på Oberösterreichische Nachrichten. Så här tror Mayrhofer att LASK startar (4–2–3–1):

Ljubicic Berisha–Zulj–Usor Jovicic–Horvath Bello–Smolcic–Zieris–Stojkovic Siebenhandl

[caption id="attachment_123652" align="alignnone" width="1000"]

Günther avslöjar LASK-elvan.[/caption] Sedan återkomsten till högstaligan 2017 har LASK varit ett topplag i Österrike, strax bakom Red Bull Salzburg. Men för några år sedan frångick man sin identitet och försökte bli ett spelande possession-lag à la Barcelona, varpå allt gick åt fanders. Men nu är LASK igen ett tufft och intensivt presslag, berättade Mayrhofer. De är dock inte utan sina svagheter. För det första finns frågetecken i försvaret. Förstakeepern Tobias Lawal är skadad, varpå Jörg Siebenhandl kommer få chansen. Mittbacksparet Hrvoje Smolcic (på lån från Eintracht Frankfurt) och Philipp Zieris är stabila alternativ, men långsamma. Vanligtvis spelar LASK med snabba Andrés Andrade, men nu är han skadad. Mayrhover tror att LASK kommer få det tufft om Djurgården spelar många bollar bakom backlinjen. George Bello är en vindsnabb vänsterback, men offensivt inriktad. Bakom amerikanen finns det alltid stora ytor. Sascha Horvath och Branko Jovicic har varit Scholls favoritalternativ på sittande mittfält. Men de två spelarna, som i snitt är 1,73 meter långa, brister i fysiken och kan förlora mittfältskampen mot fysiska lag. Förra året gjorde LASK minst mål i Bundesligas slutspel. Men man ska inte underskatta offensiven. Åtminstone inte anfallaren Marin Ljubicic, 22, som under sommaren ryktades till Bundesliga och Lazio, men blev kvar i LASK. Frågetecken finns dock i presspelet. Robert Zulj, lagkaptenen och nummer tio, beskrivs som lagets kanske vassaste offensiva spelare, men han jobbar inte särskilt hårt utan boll. Vänsterfotade högeryttern Moses Usor är en nyckelspelare med fart och flärd, men nigerianen ska också vara väldigt enfotad. Slutligen Valon Berisha är en skicklig offensiv spelare på österrikisk nivå som aldrig tummar på det hårda jobbet. Med det sagt gör nog Djurgården dumt i att underskatta LASK. Laget kanske har sina brister, men de kom trea i förra årets Bundesliga som räknas som Europas tolfte bästa liga. – De är definitivt ett bättre lag än vad tabellen anger. Experterna trodde på en topp-placering. Salzburg och Sturm Graz är bättre, men LASK borde kunna sikta på topp tre tillsammans med Rapid Wien, sammanfattar Mayrhofer. Sedan ville österrikarna veta hur Djurgården skulle ställa upp. Det är ärliga svaret: jag vet inte. Klubben prioriterar sannolikt Allsvenskan i det här skedet av säsongen och det är inte omöjligt att Kim och Tolle är sugna på att rotera. Samtidigt tror jag auktoriteten undergrävs om man håller sina nyckelspelare från årets första bortamatch i Conference League. Det är ju de här matcherna man vill spela. En tanke hade kanske varit att vila Santeri Haarala till Kalmar hemma och sätta in Gustav Wikheim på högerkanten för att utnyttja ytorna bakom Bello? Att man kör på med Sabovic och Schüller på mitten för att vinna den fysiska matchen känns givet. Likaså att Keita Kosugi får köra på och att Tenho och Une bildar mittbackspar (när duon kamperade ihop under våren var det ingen som saknade Marcus Danielson). Å andra sidan: den här säsongen har Djurgården varierat mellan 3–4–3 och 4–2–3–1 och kastat in Haris Radetinac som breddande mittback, så det kanske är dumt att spekulera.

Till Linz åkte jag med tåg från Wien. Resan genom den österrikiska landsbygden är svår att göra rättvisa i en blogg, det var böljande kullar, dramatiska alplandskap och pittoreska byar. Stämningen var god bland djurgårdarna som befolkade restaurangvagnen. Till bords hade jag David, Jimmy och Magnus, en trio medelålders djurgårdare som man nog kan beteckna som sitt ned i båten-supportrar. För dem var poäng mot LASK en bonus, resan handlade mest om det sociala och stoltheten i att se favoritlaget DIF spela fotboll på kontinenten. Säsongen gav de på det stora hela godkänt utan beröm. Tvåa i Allsvenskan och vidare i Europa var bra. Samtidigt var de inte helt bekväma med DIF:s 2024. Inte så att de tyckte att hela ledningen borde avgå, men spelarruljansen var för stor och resultaten på sistone var svaga. Markus, Jimmy och Magnus tyckte att spelglädjen verkade saknas i för många matcher och att laget vek ned sig borta mot Värnamo. Vanligtvis brukar jag tycka att supportrar är för otålmodiga. Att kraven i stockholmsfotbollen är för höga och att gastande om fler nyförvärv oftast är för kortsiktigt. Jag sållar mig gärna till i Magnus gäng sitt ned i båt-skolan, tycker att tålamod är bättre än drastiska åtgärder och kvartssamtal. Men i Djurgårdens fall intar jag en annan position. Efter de senaste säsongerna är det läge att ställa kritiska frågor om vilket håll klubben går åt. Jag tycker att man får betrakta DIF ur följande perspektiv: De två åren efter pandemin var Djurgården nära SM-guld. 2021 ledde man serien med fyra poäng inför de avslutande nio matcherna, men sjabblade till det på slutet. 0–1 i derbyt mot AIK, 0–3 hemma mot Elfsborg och 0–3 borta mot Blåvitt. I omgång 28 hade man kunnat sätta press på MFF, men föll med 2–3 hemma mot mittenlaget Varberg. 2022 hade man serieledningen i omgång 23. Då kom tre raka förluster: Degerfors, Häcken och AIK. Det blev en andraplats. 2023 var alltså året då Djurgården skulle satsa för att ta det sista steget. Man förlängde kontrakten med Magnus Eriksson, Rasmus Schüller, Kim Bergstrand och Thomas Lagerlöf. Värvade etablerade namn som Carlos Gracia, Oliver Berg och Jacob Bergström. Inför det här året har det varit samma visa. Albin Ekdal, Miro Tenho, Deniz Hümmet, Adam Ståhl, Tokmac Nguen, Daniel Stensson och Viktor Bergh är inga framtidsspelare. Det är för det mesta tunga investeringar som ska leverera här och nu. Djurgården har spänt bågen. Man vill satsa sig till ett SM-guld. Ändå har avståndet till MFF ökat sedan 2021 och 2022 samtidigt som det ofta är jämnt med andra toppkonkurrenter. I år talar mycket för att man tappar positionen som bäst i stan till formstarka AIK. Att missa ett SM-guld ska inte vara skäl nog att tvinga bort en sportchef, en tränare eller en spelartrupp. Men när man värvar uppemot 20 spelare ett enskilt år, bygger ett lag som ska prestera nu snarare än senare, samtidigt som man backar gentemot MFF, då är det begripligt att supportrarnas tålamod tryter. För trots större satsning närmar sig inte DIF överlägsna Malmö. Då får man tänka om och tänka nytt. I programmet 08 Fotboll var Björn Johnson inne på samma linje. DIF-profilen argumenterade för att Djurgården inför nästa år måste bygga upp en sportslig organisation och lägga mer resurser på scouting, samtidigt som befintlig personal gärna får vara kvar om de köper in sig på den nya given. Jag delar den slutsatsen. Med en växande akademi, pengar på banken och höga koefficientpoäng finns stor potential i Djurgården. Det är dags att klubben slutar slarva och tar till vara på förutsättningarna. Därför känns sluttampen på årets säsong lite som en transportsträcka mot en välbehövlig omorganisation. Samtidigt höjer Europaspelet temperaturen. Ikväll kliver Djurgården ut på Raffeisen Arena, framför en ljudbild som domineras av de egna supportrarna, med sikte på att överprestera i Europa än en gång. Kanske blir det här kvällen att minnas allra bäst från hösten 2024.

Följ Fotboll Sthlm i sociala medier

Create a free account, or log in.

Upgrade your subscription