LINZ. På ena sidan: maktgalna klubbsponsorer, bojkottande supportrar och höga biljettpriser. På den andra: 51-procentsregel, bortafölje och sportchefer som liftar med supportrar. Efter varje resa i Europa blir jag än mer säker på vilken fotboll som jag föredrar. Så även i Linz, där Djurgården vann en poäng som kan ge laget stärkt självförtroende inför sluttampen på Allsvenskan. [show_ad id=3] Det är bara att erkänna. När resultattavlan visade 2–0 på Raffeisen Arena trodde jag inte för ett ögonblick på Djurgården. Laget hade då 49 svaga minuter bakom sig. Oscar Jansson hade tabbat sig två gånger om. Besard Sabovic blandade och gav på mittfältet. Oskar Fallenius hade svårt att bli involverad och hota LASK. Adam Ståhl, som inlett så starkt i Djurgården, var olycklig tre gånger om vilket bidrog till två insläppta mål. Det var ingen usel insats, men långt ifrån den nivå som krävs för poäng på bortaplan i Europa. Det var lite för likt matcherna mot IFK Göteborg, Mjällby, Gais och IFK Värnamo. På sistone har Djurgården blivit ett sånt lag som har svårt att vända matcher där det går emot. Relationer, spelglädje och inställning har saknats. Det är inte för inte som Djurgården är ett mittenlag i Allsvenskans formtabell. Men sedan kom Wikheim-inlägget, Priske-målet, fyrdubbelbytet och Tokmac-skottet. Plötsligt var det 2–2 i matchen, fullt rättvist sett till hur mycket Djurgården hade höjt sig. I tårtbiten där djurgårdsfansen stod gungade läktarna. Och nu kan säsongen få nytt liv.

En marsch är ett bra sätt att ta tempen på stämningen i en supporterskara. I onsdags var DIF-fansen på tågen till Linz och stadens gator smått uppgivna, poängtappet på övertid mot Värnamo satt kvar i kropparna, men på matchdag var given en annan. Nu hade DIF-supportrarna axlarna nere och match i blicken, det dracks öl och sjöngs ramsor på gatorna runt Hauptplatz, en av få stadsdelar i industristaden Linz som är riktigt fin. När marschen avgick var de flesta på gott humör, med möjligt undantag för ultrasgrabbarna som gapade om “Bullenschweine” till de barska kravallpoliserna. Men dessa lät sig inte provoceras, åtminstone inte vad jag kunde se, och marschen upp till den gröna kullen Gugl förflöt lugnt. DIF-supportrarna vallades med trygg och fast hand genom trånga gränder och breda promenadstråk. Inga otrevligheter utspelade sig. Eller som en österrikisk polis kärnfullt sammanfattade svenskarnas beteende i Gugl: – De krökar en del. När jag plåtade marschen träffade jag bland annat Niklas Ahlgren, en djurgårdssupporter som plockade upp Bosse Andersson på Wiens flygplats och gav honom skjuts till Linz. Bosses val av färdsätt har hånats av en del på sociala medier, framförallt med det redan uttjatade modeuttrycket “posör”. Rätt tröttsamt, tycker jag. Om någon sportchef bottnar i att åka bil med supportrar är det väl Bosse Andersson, som är sprungen ur föreningsmiljön och vars ledarskap präglas av öppenhet och transparens. Dessutom bjöd LASK-resan på en tydlig påminnelse om vad som faktiskt är unikt med svensk idrott, vad vi ska hålla hårt i när fotbollen på kontinenten barkar mot avgrunden. Linzer Athletik Sportklub är inte en fotbollsförening som mår bra. Klubben har länge varit ekonomiskt beroende av huvudsponsorn BWT och dess vd Andreas Weißenbacher, som pådyvlat klubben att spela i rosa matchtröjor, ett tydligt brott med klubbens tradition av att spela i svartvitt och inget annat. I somras värvade man Jerome Boateng, som då stod åtalad och senare dömts för fysiska övergrepp på sin ex-flickvän Sherin Senler. Klubbens vd har uttryckt att han inte ser några problem med Boatengs klammer med rättvisan och mot DIF byttes han in i andra halvlek. Man åkte ur Europa League-kvalet mot FCSB, men valde ändå att kräva 68 euro för biljetterna till mindre prestigefyllda Conference League, vilket fick supportrarna att sparka bakut. Så när LASK sprang ut mot Djurgården var runt 6000 hemmasupportrar på plats, detta trots att en hel del förbundit sig att köpa biljetter till matchen genom klubbens intrikata förköps- och säsongskortssystem. Många som uteblev från matchen mot Djurgården hade alltså redan betalat för sina matchbiljetter, vilket säger något om klyftan mellan klubbledning och supportrar i det LASK som ligger näst sist i österrikiska Bundesliga. Djurgården har tappat fart de senaste månaderna och det finns en del i den sportsliga satsningen att invända mot. Men det är en medlemsägd förening där den som står på läktaren har sitt att säga om vad som händer på plan. Djurgården, eller någon annan större svensk klubb för den delen, hade aldrig kunnat värva en kvinnomisshandlare, chockhöja biljettpriserna eller byta ut färgen på matchtröjorna (åtminstone inte utan häftiga protester). Det är värt att påminna sig om en dag som denna. Ibland blir man hemmablind, men jag tycker att vi ska hålla hårt i vår föreningsfotboll och våra sportchefer som åker bil med salongsberusade bortafans. [caption id="attachment_123733" align="alignnone" width="1000"]

Enligt Calle Breitholtz (t.v.) och Niklas Ahlgren (t.h.) finns Österrikes bästa wienerschnitzel på restaurangen Klangspiel i St. Pölten.[/caption] [caption id="attachment_123734" align="alignnone" width="1000"]

Den branta marschvägen upp till Gugl var en utmaning för djurgårdarna. "Avgå backarna", hördes till och från.[/caption] På plan då? Det fanns mycket att gilla med Djurgårdens andra halvlek. Först och främst ska vi nämna Gustav Wikheim och Tokmac Nguen. Drammen-duon gjorde skäl för övergångssummorna som DIF betalat, vilket ger hopp för kommande matcher i Europa. August Priske, en spelare som jag fallit för när jag varit ute på Kaknäs, fick göra sitt första mål i DIF. Det var en fin balja från 20-åringen som letade upp en fri yta trots bevakning och på en van målskytts manér slog in reduceringen. Men allra mest imponerade Magnus Eriksson. Lagkaptenen hade till en början svårt att hitta in i matchen, men gav sig inte utan växte allt längre matchen led. Kroppsspråket var genomgående positivt: Eriksson peppade sina lagkamrater, låg på domaren och höll sig spelbar. Det var imponerande att se Mange gå in med sån entusiasm i den här matchen. Trots att han i snart två års tid varit långt ifrån en nyckelspelare är han fortfarande en ledare för DIF, och efter slutsignal var han märkbart tagen av kvällen. Man ska akta sig för att dra för stora växlar. Visst hittade Djurgården tillbaka till lagkemin, jävlar anammat och spelet i andra halvlek, men toppstriden är jämn och avgörande matcher återstår. Poängtapp hemma mot Kalmar och det kommer kännas som att laget är tillbaka på ruta ett. Kort sagt, en spännnande höst återstår och Fotboll Sthlm kommer bevaka spektaklet från första parkett.

Följ Fotboll Sthlm i sociala medier