Klubbar och supportrar har tjatat sig fördärvade i ett par år utan att nå ett genombrott.
Kanske är dagens upprop precis vad som behövs.
Kanske är det läge att damma av ett gammalt Churchill-citat?

När Fotboll Sthlm startade 2018 var vi alla lyckligt ovetande om att det fanns något som hette villkorstrappa. På den tiden räckte det för det mesta långt att skriva om fotboll. Under året som följde publicerade vi däremot artikel på artikel om det nya påfundet som ställde till med så många problem utan att lösa ett enda.

Om man sammanställer våra artiklar från www.fotbollsthlm.se/tag/polisen i kronologisk ordning skulle man nog kunna få ihop en rätt gedigen bok om fenomenet.

Ämnet engagerar. Våra granskningar har fått stor spridning. Mina arga krönikor och analyser likaså. Andra stora medier har hängt på eller tagit täten. Klubbar och supportrar har fortsatt att protestera – för det mesta på ett konstruktivt sätt – även när pandemin hållit publiken borta.
 På sistone har jag pratat med såväl gymnasister inför skolarbeten om villkorstrappan som public service som har ett program om den stora konflikten på gång.

Från politikernas håll har det däremot varit tyst, bortsett från halvhjärtade, enskilda initiativ. Trots att klimatet förvärrades kraftigt på kort tid runt landets största folkrörelse har ministrarna duckat frågan. När inrikesminister Mikael Damberg, som själv är AIK-supporter och ibland syns på matcherna, fick frågan i en riksdagsdebatt gjorde han som politiker brukar göra när de vill byta ämne: han spelade dum, låtsades som han inte förstod.

Men så fungerar det med komplexa teman. Min erfarenhet som reporter säger att man alltid får svar om man söker en politiker i en fråga där det finns lätta poänger att plocka genom en kraftfull markering, men nästan aldrig om det finns en tvetydighet i ämnet, såvida det inte är ett sådant som alla redan pratar om och därmed inte går att undvika.

Cyniskt? Säkert. Men det är också min uppriktiga uppfattning efter rätt många år i branschen.

I fotbollsfallet tror jag att det är svårt att vinna gehör för en ”mjukare” linje för att skapa en säkrare situation när den allmänna politiska debatten mest brukar vara en tävling i vem som kan sända hårdast budskap. Ingen vill ju anklagas för att ”dalta med fotbollsmännen.”

Men kanske kan det nya uppropet bidra till en scenförändring. Ni har säkert redan läst texten med titeln En vädjan till polisen. Budskapet är enkelt och rakt och förespråkar samarbete istället för villkorstrappa och kollektiv bestraffning. Att initiativtagaren Pontus Janssons signatur står på uppropet förvånar ingen – landslagsmannen har länge gjort sin röst hörd i debatten – men den här gången har han fått draghjälp av andra tunga namn.

Jag tror att det kan göra skillnad. Egentligen borde det inte vara avgörande, i en perfekt värld är det argumenten som avgör, men ni vet hur det funkar. När Markus Rosenberg, Henok Goitom, Mikael Lustig, Marcus Berg med flera står som avsändare kommer brevet sprida sig till landets stora nyhetsredaktioner, vilket i sin tur skulle kunna lyfta debatten till nivån som krävs. För när a-kändisarna kliver in brukar intressanta processer sättas igång.

Det här är inte slutet, som Churchill påstås ha sagt en gång i tiden. 
Det är inte ens början på slutet. 
Men det är, kanske, slutet på början.

I tider som dessa skänker det hopp nog för mig.